2013/01/19

Det har liksom blivit något kollektivt

Hon är allt speciell den där Signe.

kattfan

Hon käkar kastglitter som om hon blir hög på det. Hon har gigantiska pupillrar och ser ganska ond ut på grund av detta. Hon sover som om hon däckat, jag kan inte skylla på kastglittret nu eftersom det är borta, ramlat och fått tassarna under sig på något konstigt vis.

Jag funderade lite på om det kanske är så att hon börjar bli gamma och har glömt hur hon brukar ligga och sova. Alltså det där ser inte alls skönt ut.

När hon är kelen kan hon psyka doggen totalt genom att stryka sig, lite lätt hoppandes för att nå upp till hans haka. Det brukar sluta med att stackars doggen står och stirrar rakt in i väggen, helt stilla. Jag skulle tro med tanken: Det jag inte ser ser inte heller mig. Fungerar kanske sådär när man har en mankhöjd på omkring 62 centimeter. Men vi låter honom tro det. Det är inte så snällt för hans självkänsla att meddela annat kanske.

Så det är inte bara den där Signe som är lite speciell. Det har liksom blivit något kollektivt för våra djur. Även de skygga dammråttorna letar sig fram och beter sig konstigt. De sprider sig helt utan anledning. Varför ska de ta efter?

  

1 kommentar:

Jaana Oh sa...

Söt hon är där i fönstret!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails