Tårar, tårar, tårar

Så kom den där dagen som jag har bävat för i några veckor.
Efter en lugn kväll på jobbet satt jag och skrev av bilen. Och jag bara sitter där och känner hur tårarna börjar rinna. Och jag bara grät och grät. Kände mig bara trött och matt i hela kroppen och känner att jag orkar inte med denna stress längre.
Så här sitter jag nu hemma från jobbet idag. Hade inte klarat gå dit idag utan att bryta ihop igen. Får väl vara hemma och andas denna dagen och hoppas det känns lite bättre när jag fått allt ur mig.
Ska snart ringa chefen och prata lite. Jag kommer inte att fortsätta som teamledare. Jag gav det ett halvår till och efter denna sommaren får det vara nog. Jag har verkligen bara varit en slit och släng vara för den vikarierande chefen. Nej, nu räcker det med den saken även om jag gillar just det jobbet.
Jag hoppas verkligen att det lättar när jag inte behöver ha det ansvaret som det är att vara teamledare. Men dom andra verkar tro att man bara sitter på sin feta röv och inte gör så mycket. Någon kommer snart bli varse om att så inte är fallet.

Men något måste göras på jobbet när vi är så många som mår dåligt. En av mina arbetskamrater har också klappat ihop och jag är så nära. Jag avskyr att må såhär. Jag avskyr att känna mig svag och hjälplös. Jag avskyr att inte ha kontroll på mig själv.
Jag är en vårdande människa och det är kanske det som är så typiskt för oss också. Vi är bra på att vårda andra men glömmer bort oss själva.

Nej nu är det väl kanske bäst att ta tjuren vid hornen och ringa chefen. Får ont i magen bara jag tänker på det.

På återseende.