En sådan där morgon

I morse var en sådan morgon som jag var färdig att sätta ut en annons på blocket.
”3 årig tjej med ett sju jäkla humör som gör precis som hon vill”
Hon vägrade totalt att klä på sig ytterkläderna.
Och där står man och vet att bilen ska skrapas, Mollys väska ska packas och att Molly snart börjar skolan.
Jag höll allvarligt talat på att få spel.
Så till slut fick jag på henne en jacka i alla fall och fick ut henne, snyftandes, till bilen.
Hon klagar på att hon fryser om fingrarna när vi lämnar Molly och jag biter mig i tungan för att inte snäsa av henne.

För där sitter jag åter igen och känner mig som världens sämsta mamma.
För att jag tappar tålamodet när jag bett henne ta kläderna på sig hur många gånger som helst. Hon vill inte, hon vill ha hjälp. När jag ska hjälpa vill hon själv och så fortsätter det. Jag lämnar inte bara henne utan jag försöker.
Sämsta mamman för att jag i princip tvingar på henne jackan. Det var ändå –10 grader ute så något måste hon ha.
Sämsta mamman för att jag fick bära henne ut i bilen och hon skriker så hela kvarteret hör att hon vill gå själv. Och jag vet att sätter jag ner henne så står hon bara där för då vill hon bli buren.
Sämsta mamman för att jag inte på något vis lyckas få henne just då på humör för att gå mig till mötes.
Sämsta mamman för att jag inte kan vara som alla jäkla prettomorsor som verkar finnas där ute. Som aldrig har haft ett bråk med sina små änglar.

 
Och sedan när man kommer hem och hon kommer och kryper upp bredvid en och lutar huvudet mot en känner man sig bara varm inombords och undrar varför det lugnet inte alltid kan vara.
Och då funderar man på hur man kan bli arg och frustrerad på något sådant underbart