Vi vet inte varför så döm inte

Att vi vårdpersonal har fin empati för våra gamlingar blir ibland ganska tydligt. Både på gott och ont ibland faktiskt eftersom vår empati många gånger enbart fokuserat på just vårdtagaren. Att det ibland kan vara svårt att se vid sidan om enbart för att vi är så måna om just denne person.

I morse var en sådan morgon där det var väldigt tydligt. Vi satt som vanligt på rapporten och så kom någon in på att vissa aldrig har några som kommer fast dom både har släktingar och vänner. Men ändå sitter dom där själva.
I dessa sammanhang är vårdpersonal ganska snabba på att döma kan jag tycka många gånger. För vi vet inget om hur relationer har sett ut tidigare. Det kanske har pågått släktfejder i urminnes tid eller något bråk på något annat vis. Vår goa gamling kanske har varit otroligt elak vid sina barn tidigare. Anledningarna kan vara väldigt många. Detta är något jag alltid förökar få fram när sådana samtal kommer upp. Jag vet inte om det kan ha att göra med allt personligt i min ungdom.
Inte sagt att jag inte tycker synd om dom som sitter ensamma för det gör jag men jag kan inte enbart lägga det på dom anhöriga. Låter kanske väldigt konstigt men om jag säger så här då. Jag tycker synd om min gamling men jag är inte den som kan gå och säga varför denne aldrig får besök av den eller den för jag tycker inte det är min ensak eftersom jag inte vet bakomliggande orsak.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag sa detta till ett gammalt, garvat vårdbiträde. Jag hade kanske jobbat 1 år och var då 20-21 år. Vi hade då en vårdtagar som var en vandrare, dementa kan bli vandrare och går då korridoren upp och ner eller om det vill sig illa så är dom hemma och vandra iväg om nätterna. Denne hade barn men dom var aldrig där. Och detta vårdbiträde hade väldigt ont av detta, säkert i all välmening för det är det eftersom vi tänker så mycket på våra gamlingar. Och efter att ständigt hört detta tog jag mod till mig och sa det:
-Vi vet ju inte vad som hänt innan. Vi vet ju inte vilka relationer dom haft innan så jag tycker inte att vi ska döma dennes barn.
Vårdbiträdet stirrade på mig som om jag var en alien eller något liknande med en riktigt inborrande blick.
-Det spelar ingen roll svarade hon mig vasst. Man lämnar inte bara sin mor eller far här och sedan struntar i dom sa hon och vände på klacken. Detta vårdbiträde var sedan väldigt kort mot mig länge. För det passar sig inte att en ung snärta försöker tillrättavisa en gammal räv.
Jag tyckte givetvis också synd om att denne inte hade någon som kom men jag kunde ändå vända på det och tänka den där tanken: “Vi vet inte varför så döm inte”

Det dröjde ett tag innan jag vågade säga en sådan sak igen och till en början med var det inte till dom äldre vårdbiträdena utan många gånger blev det till dom yngre för att väcka tanken. Och det har varit många som stannat upp och sagt att dom aldrig ens tänkt på det på det viset. Nu har det nästan blivit mitt mantra, oavsett vem som säger en sådan sak. För enbart för att man blir äldre så blir inte allt glömt från förr.

När jag skriver det så kan jag nästan känna mig lite kall eftersom det samtidigt ligger i min natur att mina gamlingar ska ha det bra och må bra. Då ger mina tankar om detta det lite konstigt eftersom inte min gamling ligger i fokus fast denne borde göra det.
Men jag lider och tycker synd om dom som sitter ensamma fast dom har anhöriga men jag har ingen rätt att döma dom hur synd jag än tycker om min gamling. Någon som förstår mitt svammel. Det jag nog vill ha sagt är att vi kanske måste vara lite mer öppna i våra tankar som vårdpersonal. Jag skrev det tidigare och gjorde det bra så tänk på det:

“Vi vet inte varför så döm inte”