Den lilla båten gled sakta fram över det ljusblå havet. Solen gassade från den klarblå himlen och det var bara hav så längt ögat kunde se.
Nere i kabyssen låg en kvinna och sov. Hon låg med benen lätt uppdragna mot magen och en liten, tunn salivsträng rann längst hennes haka. Hon andades tungt och rytmiskt och ögonen rörde sig fort under hennes ögonlock. Hon drömde hemska drömmar men hon lyckades inte vakna för att avsluta dom.
Hon stod uppe på däck. Framför henne stod hennes man. Med sina 1,96 och breda axlar var han huvudet längre än henne. Dom hade börjat som vänner för många år sedan. Genom gemensamma vänner hade dom kommit varandra nära och efter många år som just bara vänner hade något hänt. Hon hade plötsligt sett mer bakom hans gröna ögon och hans rödbruna kalufs. Värmen och omtanken han alltid hade haft mot alla hade ändrats mot henne och hans blick började värma henne på ett helt nytt sätt. Hon blev varm inombords och ville vara nära honom. Hon kunde inte riktigt ta på vad det var som gjorde det eller när denna lilla förändring börjat men det spelade inte så stor roll. För tillslut hade dom hamnat i den där situationen där det var att våga ta steget eller att missa chansen. Och hon hade vågat med risken att förlora honom för alltid. Efter en kväll med vännerna hade den vänskapliga kramen slutat i en kyss. Hon visste faktiskt inte riktig hur men dom hade bara tittat på varandra och deras blickar hade talat om för den andre att det var dags. När väl kyssen var där kunde dom inte släppa varandra utan klamrade sig fast i varandra, som om dom var rädda att den andra skulle försvinna. Dom hade älskat med varandra den natten och det fanns inga trevande eller tafatta försök. Dom visste precis hur dom ville ha det och dom ville aldrig sluta. När morgonen kom och deras svettiga kroppar låg tätt omslutna somnade dom äntligen och efter den natten fanns det inga tvivel om att dom var som gjorda för varandra.
Så nu stod hon där och tittade på sin man som stod och blickade ut över det öppna havet. Han vände sig om, för på något vis visste han att hon nu stod och tittade på honom. Hon tyckte inte alls om hans blick.
-Det blåser upp till storm sa han samtidigt som hans stora starka hand pekade framför båten.
Vid horisonten var himlen inte längre blå utan stora, mörka moln började växa sig stora. Det började redan nu komma en lätt bris som på några sekunder förvandlades till blåst. Båten började sakta guppa sig fram över dom allt större vågorna som kom mot dom. Gässen på toppen blev vitare och vitare och den tidigare så blåa havet hade nu antagit en nästan svart nyans. Allt hände mycket fort nu. Vågorna tjöt när dom gång på gång rullade in mot den lilla båten som inget annat kunde än att följa efter. Hon hörde hur han fick ut ett nödrop och sedan blev allting tyst. Vinden försvann och solen värmde återigen deras blöta kroppar. Båten guppade sakta framåt och hon pustade ut. Men med en blick framåt ser hon åter dom mörka molnen växa sig större.
-Vi måste vända säger hon och vänder sig om för att visa. Hennes arm sänker sig sakta när hon inser att det finns ingenstans att vända. Helt omgärdade av mörka orosmoln kan dom bara sitta där i den lugna brunn dom nu befinner sig i innan dom måste ta sig genom till andra sidan.
Sakta börjar det blåsa igen och gässen blir både vitare och större i en rasandes fart. Båten börjar ge från sig högljudda protester över hur havet behandlar den. Dom tar varandras hände och klamrar sig fast vid varandra, precis som dom gjorde den där första gången. I ett enormt dån försvinner båten under deras fötter och dom befinner sig i det svarta, skummande havet som bara väntar på att dom ska ge upp. Dom glider från varandra men på något vis lyckas dom få tag på varandras händer. Ett lugn återkommer sakta till det stormande havet. Molnen försvinner bort och det svarta havet återfår en blå nyans. I det nu lugna vattnet ser man ett skrov från en båt. Detta är det enda som vittnar om att det hänt något. Av ägarna fanns inte ett spår.
Hon vaknade med ett ryck och hon försökte skaka av sig olustkänslan hon hade efter sin dröm. Hon kom inte riktigt ihåg vad den handlat om men den hade gjort att det kröp i kroppen på henne av något som man skulle kunna likna med oro. Hon gick bort till det lilla handfatet och baddade sitt sömndruckna ansikte med svalt vatten. Sakta försvann känslan av oro hon hade i magen.
Hon öppnade dörren upp till däck och där stod han. Med sina 1,96 och breda axlar var han huvudet längre än henne. Som hon älskade denna man. Han vände sig om, för på något vis visste han att hon nu stod och tittade på honom. Hon tyckte inte alls om hans blick.
-Det blåser upp till storm sa han samtidigt som hans stora starka hand pekade framför båten.
Med ens kom drömmen till henne. Hon trodde inte på sådan saker men magkänslan hon hade sa något helt annat. En lätt bris träffade hennes bara hud.
-Vänd, vi måste vända nästan skrek hon fram. Han tittade på henne och i hennes ögon kunde ha se något som aldrig varit där innan. En panik över vad som väntade. Han vände båten och gav full gas.
-Vi måste hinna, vi måste hinna hörde han henne tyst viska. Och han undrade vad som fick henne att viska dessa ord men han önskade inget annat än vad hennes ord sa.
-Ja, vi hinner svarade han henne och gav henne en kram. Han fick ett stelt leende tillbaka och detta gjorde honom kall. Herregud, vad var det hon visste som inte han visste.
Båten klöv det blå havet och tag sig framåt. Bakom hade orosmolnen tilltagit och en lätt bris nådde båten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar