Det bor en rallybrud i mig

Körde Molly till en kompis häromdagen. L bor långt ut i skogen med en massa kringliga, roliga grusvägar. Och när jag körde där och Molly satt bredvid och kommenterade hur det kittlade i magen över krönen och hur häftigt det var att mamma körde rally så kände jag mig väldigt stolt av någon anledning. Anledningen var nog att mamma noj med fegisgenerna faktiskt hade en sak som hon inte var feg för och som Molly gillade. Att köra fort på grusvägar som man känner till.

Jag kan stå och skaka när jag kommer två steg upp på en stege, jag får total ångest över att gå ner i en källar vilket resulterar i att jag inte kommer ner där, jag avskyr småkryp och framförallt dom som råkar ha åtta ben, jag nojar över det mesta med barnen, jag är skiträdd när det finna tända ljus eftersom jag faktiskt är övertygad om att det kan börja brinna. Ja, ni förstår listan kan göras hur lång som helst. Det är inte mycket jag inte har fobier över eller nojar över. Men så äntligen kom jag på. Det bor inte enbart fegisgener i denna kropp utan en liten gnutta hopp har tänds. Ge mig en bil och en grusväg som jag känner till så lovar jag att jag inte är feg. Jag höll in när Molly var med men hon verkade tycka det var häftig ändå. Men på vägen hem. Oj, oj, oj vad härligt att susa fram där på grusvägen med hård musik pumpande ur högtalarna. Känna suget i magen när man kommer över ett krön för att sedan ta en kurva och lämna allt med ett grusmoln bakom sig. Gottigt säger jag bara. Så nu har ni fått en annan bild av den annars så fega lilla jag. Det bor en rallybrud i mig.