Anhörigutbildning i anhörigstödjande

Efter en donation, ganska stor kan jag tänka, till Röda Korset i Hålan har vi alla fått möjlighet till utbildning.
Och alla är vi inom hemtjänsten, boende, anhöriga, sjuksköterskor, paramedicinare, chefer, pro, frivilligorganisationer. Jag hoppas inte jag missade någon nu.
Donationen var öronmärkt för:
”Äldres välbefinnande i samhället”

Så idag har vi haft vår första dag i anhörigutbildningen i anhörigstödjande.
En dag som har gett otroligt mycket.
Att anhöriga är viktiga i vårt arbete vet man om men för att den anhöriga ska orka vårda måste vi vårda den anhöriga.
Och i stora drag, mycket stora drag vill jag poängtera, gör vi bäst det genom att låta den anhörige medverka. Se den anhörige. Fråga hur den anhörige mår.
Vår kommun är tydligen lite unik vad gäller att vård anhöriga. För vet ni? Det har kommit en lag att vi är skyldiga att ta hand om våra anhöriga också. Vi har kommit väldigt långt med det och redan nu finns det ett fåtal anhörigombud ute på ställena. Och kommunen har även tagit fram några etiska riktlinjer som är 4 grundpelare i hela arbetet.

T= Trygghet
O= Omsorg
R= Respekt
D= Delaktighet

Och har man detta i bagaget kommer man otroligt långt.

Vi har dessutom fått glädjen att träffa en otrolig föreläsare idag också.

Gunilla Matheny

Jag tror aldrig jag har träffat på en föreläsare som trollbundit mig så, som fått mig att tänka efter så mycket som jag gjort, som varit så skön att lyssna till.
Hon brinner verkligen för det hon gör och det gör också att hon får mig att tänka, fundera och reflektera över mitt jobb med dom anhöriga.
Jag kan tycka att jag involverar den anhörige men man kan göra det på så många fler sätt.

Samtidigt har hon gett oss redskap att kanske mer förstå varför en anhörig kanske kan vara otrevlig och snäsig och klanka ner på vad vi gör hon kära mamma. Att där ligger så mycket känslor bakom allt som man kanske inte tänker på. Skulkänslor över att inte längre klara ta hand om sin make, ångest över hur allt kommer att bli, skam, och sorg över att man kanske förlorar något man har haft är bara några få exempel. Exempel på kriser som dom kanske går igenom och om dom inte lyckas bearbeta detta då kan låsa sig i och detta kan då göra att “negativa” känslor kommer upp och “drabbar” oss vårdare.
Men vi måste komma ihåg att vad vi vårdare än gör så gör vi det för vårdtagarens bästa. Men detta kan också bli så fel även om vi menar så väl. Så det är så viktigt att den anhörige är involverad för att inte skapa dessa missuppfattningarna.
Vi vill bara väl och tänker på den anhörige när vi säger till denne att kanske sätta sig och ta en kopp kaffe i soffan medans vi hjälper maken. Men den anhörige vill kanske vara med när vi hjälper. Och vet ni? Gunilla fick mig att tänka till lite där. För den anhörige känner vår vårdtagare bäst. Hon vet vad han vill ha och vad han mår bra av. Hon kan visa oss hur vi ska ta i honom för att det inte ska göra ont eller hur man lättast hjälper honom till ståendes osv. Eller så vill hon kanske bara sitta med i rummet för att hon vet att han känner sig lugnare då.
Och vi som vårdare måste våga låta detta hända även om det kan vara svårt. För vi har vår proffision som kanske plötsligt får sig en törn för att en anhörig talar om hur vi ska göra. 
Men vi måste komma ihåg att vi är alla där för samma sak.
Att vår vårdtagare ska ha det bra och må bra.
Det vill den anhörige och det vill jag. 

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst känns det som. Men det är fruktansvärt mycket att ta in och framför allt bearbeta.
Tankarna har gått på högvarv sedan jag kom hem och jag känner mig ganska tung i huvudet nu.
Det kommer bli några veckor att smällt allt och vi kommer troligtvis ha heta diskussioner på jobbet när veckan är slut och alla har gått första dagen.

Och jag måste bara avsluta med att säga att har ni möjlighet att gå och lyssna på Gunilla så tveka inte. Ni kommer inte ångra er, jag lovar.