Vardagshjältar

Jag läste för en stund sedan en artikel som var otroligt vacker men samtidigt väldigt gripande.

Om ett par där mannen blivit sjuk i en demenssjukdom. Kanske inte något ovanligt kan man tycka om man som jag arbetar i äldreomsorgen. Men denna man hade börjat insjukna enbart 56 år gammal.

Jag kan inte tänka mig hur känslan är över att förlora den man älskar på detta viset. Att han finns där fysiskt men ändå är det inte samma man. Att bara kunna stå vid sidan om och inte kunna hjälpa sin älskade på något vis. Att orka kämpa både för hans välbefinnande och samtidigt för sitt eget. Att behöva ta beslut som för en annan känns helt overkliga. Människor som klarar sig igenom sådana orättvisor som det ändå är när man är “mitt i livet”, måste vara starka. Att sedan vara så stark så att hon går ut och håller föredrag om det. Men det är säkert ett sätt att visa att det även finns unga anhöriga, att demens inte bara handlar om gamla människor. Fast det är kanske bara att visa att man finns för andra, oavsett åldrar, för att gemensamt kunna stötta. Det är sådan människor som denna kvinna som räknas till vardagshjältar.

Läs artikel och titta på bilderna. Kärleken som utstrålas är fantastisk. Hela artikel och bilderna griper tag i mig. För bilderna talar verkligen sitt eget språk. Så vackert.

Detta är en historia som verkligen får en att stanna upp. Tänka efter och vara rädd om det man har. Att sätta värde på varandra.
Jag undrar hur många sådan här historier som finns i vårt land.