Annalkande oväder

Med ett dån, som påminner om ett framrusande tåg, öppnade himlen sig och släppte ut ett hav av stora, stora regndroppar. Dom smattrade hårt mot taket och det var bara åskknallen som saknades. Men just då kom där ingen utan det var enbart regnet som gjorde världen utanför mörk. Från asfalten ångade regnet sakta bort och det ljusa skimret som det skapade dallrade lätt i den sol som orkade sig igenom molnen.

Regnet hade inte lättat upp luften något utan det var fortfarande trångt och tungt att andas i den stillastående luften. Fuktigheten var hög så det var inte enbart marken som var blöt av regnet utan även människorna hade ett svagt skimmer av fukt på sig, Fukt som sakta sipprade upp inifrån. Fukt som gjorde att törsten gjorde sig påmind.

Flugorna anade säkert det annalkande ovädret eftersom dom surrade lågt. Mängden av flugor skulle kunna få vem som helst att tro att ett lik låg begravt någonstans i närheten. Men dom, liksom människorna, kände bara av den tryckande luften.

Till slut hördes åskans muller borta i fjärran. Först svagt sedan tydligare och tydligare. Sedan hände inget mer. Istället för ett annalkande oväder började molnen sakta att skingras och solen bröt åter igen igenom och torkade dom sista blöta fläckarna på asfalten utanför. Luften kändes fortfarande tjock som sirap ute och människor som faktiskt kände en rädsla för den mullrade guden önskade ändå att han skulle få ett utbrott. Allt för att det åter igen skulle kännas behagligt att finnas.