En gång för länge sedan när människor var lite mer, hmm vad ska jag säga, pastelliga kanske och håren hade antagit höjden och risigheten av ett välbyggt skatbo och axlar var så breda att det var sidleds genom dörrar som gällde. Då var denna idag vuxna, kloka kvinna bara en liten flicksnärta.
Låt mig berätta om hur denna flickas föräldrar ordnade nudelkvällar tillsammans med andra par. En helt ny grej i ett årtionde som kantades av nya, häftiga grejer. Men denna lilla maträtt, eller vad man nu ska kalla den, var en väldigt stor grej hos mina föräldrars vänkrets. Så det bullades upp med diverse smaker så det var bara att välja. Men det vara bara köpt en var för dom var dyra då, kostade nog som dom gör idag ungefär 5 kronor styck skulle jag tro. Sedan fick man en djup tallrik med en hård, nudlig sak på och kokande vatten hälldes direkt på. Så var det bara till att sitta och försöka mjuka upp denna “delikates”, förutsatt att man hade lyckats få en smak man gillade, med en gaffel. Dom blev aldrig riktigt mjuka men vad visste jag hur dom skulle vara. Så kryddade man, jag var lite känslig för krydda så det var bara en halv påse som gällde, och slevade sedan i sig med en gaffel. För spadet åt man ju inte. Kvällen avslutades sedan med att videoapparaten sattes på. Den där klumpiga, stora saken som öppnades ovanpå. Fast vi hade aldrig någon video så det var kanske därför vi tyckte det var så spännande. När videon var slut sov man alltid på soffan och blev väckt av att taxin stor och väntade. Så åkte man hem och kröp ner i sin säng i rummet som var otroligt rosa med stora fjärilar på hela tapeten.
Nudelkväll, så otroligt nördigt det låter. Att vi idag ser nudlar som en liten reserv när orken eller fantasin tryter till lunchen mot att samlas för att faktiskt äta nudlar. Det händer en hel del med våra matvanor och mycket kommer tillbaka men jag tvivlar starkt på att vi kommer att återgå till just nudelkvällar. Eller vi kanske ska rösta för dessa igen?
Ps. Det tog långt in i mitt vuxna liv innan jag förstod att nudlar ska kokas. Kanske inte så konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar