Detta bådar inte gott

Det är nog dags att ta en ordentligt snack med dagis, läs förskolan innan någon protesterar. Det känns inte helt ok att det händer och då är det väl lika bra att ta tjuren vid hornen och lägga fram det.

Lilly har börjat gå runder med telefonen väldigt mycket och hon kan prata många minuter i stöten. Och den hon “ringer” är sin pojkvän. Fast nu verkar det inte så enkelt att hon bara har en pojkvän utan hon har faktiskt två. Ja, herregud vart ska detta barka hän med tanke på att hon inte ens är 4 ännu. Men hon har valt en äldre, som fyllt fyra, och en yngre som fyller månaden efter henne har jag för mig.

Hon kommer ut och frågar efter telefonen.
-Vad ska du ha den till frågar jag.
-Jag ska ringa min pojkvän svarar hon och traskar iväg med telefonen i handen in på sitt rum.
-Vem är din pojkvän då frågar jag som den nyfikna mor jag är.
-Elias svarar hon mig. Elias eller ibland Bertil säger hon och återgår till telefonen.
-Ja hej hör jag henne säga. Ja, jag kommer hem till dig om en stund. Mmm. Ja. Mmm. Jag ska bara äta lite mat först. Mmm.

Och så fortsätter samtalet tills hon kommer ut till oss för att tala om att hon ska gå hem till sin pojkvän. Men så ringer hon igen och tar ett nytt samtal. Om det är med Elias eller Bertil vet jag inte men det är samma sorts samtal igen. Barn är för härliga. Jag kan inte komma ihåg att Molly lekte så bra själv som Lilly gör. Och hon pratade inte om pojkvänner vid den åldern heller fast hon har alltid bara haft killkompisar här hemmavid.

Ja, om ni inte förstod det så var jag ironisk om dagiset så jag inte får skäll.