Hon slog upp ögonen och tittade sig omkring. Det var dunkelt i det lilla rummet som snarare skulle kunna räknas som en skrubb av något slag. Väggarna var benvita men smutsiga grå fläckar och alldeles kala. Längst upp på den ena väggen fanns ett litet fönster som släppte en en ensam solstråle. Fönstret satt högt. Hon vände sig om och såg den grå ståldörren. Hon tog det kalla dörrhandtaget i sin hand och tryckte ner det. Inget hände. Hon tryckte ner det igen och denna gången puttade hon hårt på dörren. Fortfarande hände det inget med dörren. Hon kände sina andhämtningar öka i bröstet och hon kände sig förvirrad över var hon var och framför allt hur hon hamnat där. Hon hörde röster på andra sidan dörren.
-Hallå ropade hon samtidigt som hon slog sin knutna hand mot den kalla, grå dörren. Hallå, hör någon mig. Jag behöver hjälp med dörren fortsatte hon och hon hörde själv hur hennes röst sakta dog bort.
Vad är det som händer tänkte hon? Vad är detta?
Hon la sig ner på mage och la sin kind mot det smutsiga betonggolvet för att kunna titta ut genom den lilla springan som fanns under dörren. Hon flyttade närmare dörren för att kunna se något. När hon låg där och försökte urskilja vad som hände på andra sidan började hon känna dofterna. En svag doft av olja kom emot henne. Tankarna flög rundor i huvudet på henne. Hon brukade inte befinna sig på ställen där det luktade olja. Hon flyttade blicken och såg däck, en massa däck. Vissa verkade vara staplade på varandra, men hur många kunde hon inte se därifrån hon låg. Vissa stod upprätt och hon trodde att dom satt på något fordon. Hon måste befinna sig i ett garage.
Från ingenstans dök två grova kängor fram och ställde sig framför henne. Med ett kvävt, litet skrik drog hon sig bakåt i rummet för att stöta på väggen. Med ett lätt skrammel öppnades dörren och hon tryckte sig hårdare mot väggen samtidigt som hon vände bort ansiktet från dörren som sakta öppnades.
-Hur mår du hörde hon en mörk men behaglig mansröst fråga. Jag hoppas du mår bättre än du gjorde för en stund sedan.
Hon vände blicken mot honom. Ögonen som mötte hennes var klar blå och hon funderade på om hon någon gång sett så blå ögon men på något vis kändes dom så bekanta. Hon studerade honom en stund. På fötterna hade han dom grova kängorna som hon sett under dörren. Vidare hade han ett par urblekta, slitna jeans som var smutsigt gråa på låren och knäna och i hankarna fanns ett brett, bruns bälte med ett stort spänne framtill. Det stor något på spännet med hon kunde inte läsa vad som var graverat därifrån hon satt. På överkroppen hade han en smutsig, rutig flanellskjorta som var snyggt nerstoppad i jeansen. Dom översta knapparna hade han inte knäppt och där stack ut några mörka hårstrån från hans bröstkorg. Hans mörkblonda hår hade han samlat i nacken i en tofs som slutade strax nedanför axlarna. I händerna höll han en mörk trasa som han sakta gned mot sina oljsmutsiga fingertoppar och på vänster ringfinger glänste en tunn liten guldring till.
Han log mot henne igen och dom isblå ögonen studerade henne. Hon kände sig naken och utsatt där hon satt, upptryckt mot väggen, när han tittade på henne på det viset. I ett försök att dra den tunna koftan som hon hade om sig tittade hon på sin egen hand. På sitt vänstra ringfinger glänste en tunn guldring, precis likadan som mannen framför henne hade på sitt finger. Hon lyfte en frågande blick mot honom och pekade på sin ring.
-Vad är detta frågade hon med en tunn röst. Varför har vi likadana ringar?
Han la huvudet på sned och med ett snett, lite medlidande leende sa han: Men älskling, det är jag Erik.
Hon måste ha sett ännu mer förvånad ut för han fortsatte: Du snubblade ute i garaget och sedan blev du helt tokig och började slå på bilarna. Så jag fick lyfta in dig här så du inte skulle slå sönder allt vi har. Du har varit här i kanske 10 minuter.
-Men, svarade hon. Jag har aldrig varit här innan.
Han sträckte fram sin hand mot henne och först ryggade hon undan innan hon insåg att han gjorde det för att hjälpa henne upp. Hans stora, valkiga hand slöt sig om hennes och han drog upp henne på fötterna. Hon vacklade till lite och han tog ett stadigt tag om hennes midja som han fort släppte när hon fann balansen. Hon följde honom ut i garaget och såg en stor bil. Framrutan var trasig som om någon hade slagit en stor gren eller något annat avlångt mot rutan. Den främre lyktan var också trasigt och där låg både små skärvor av vitt och orange glas på golvet. En liten beskymmersrynka syntes i pannan på henne och hon tänkte febrilt hur detta hade gått till. Hon fick inte upp några bilder alls.
-Jag minns inte sa hon tyst. Jag minns ingenting av det du berättar för mig.
Hon märkte hur hon sakta snurrade sin tunna ring med sin tumme. Det var en inövad sak insåg hon där hon stod. Detta är något jag brukar göra så ringen brukar sitta på mitt finger.
-Ta av dig din ring sa hon till honom.
Han tittade lite oförstående på henne men gjorde som hon bett honom. På hans annars så smutsiga fingrar lyste nu en vit ring på hans ringfinger och en liten valk hade bildats där ringen suttit.
-Du brukar också ha ringen på dig sa hon till honom samtidigt som hon hela tiden snurrade sin egen med tummen. Du lurar mig inte, allt detta har verkligen hänt. En suck undslapp hennes tunna läppar.
Han gick fram mot henne och hon stod nu kvar. Han la sina muskulösa armar runt henne och drog henne mot sig. Med örat mot hans bröst hörde hon hans hjärt slå i jämn takt, en takt som ökade. Han böjde sig ner mot henne och hon tittade upp i hans blå ögon. Hon sträckte lite på halsen samtidigt som han böjde sig lite neråt för att ge henne en kyss. Hon besvarade den men en hunger som hon själv blev förvånad över. Det var verkligen inte första gången dom hade kysst varandra. Hon särade på sina läppar och lät hand tunga glida in och lekte med hennes. Han lyfte upp henne och hon la sina ben runt hans midja och han gick bort mot bilen. Under hans kängor knastrade det från det trasiga glaset som låg på golvet. Han la ner henne på motorhuven, fortfarande kyssandes. Han lyfte undan hennes kjol och gled med ett finger längst hennes troskant. Hon stönade och tryckte sig mot hans hand. Hon mötte hans blick som nu var ännu mer intensivt blåa än innan och hon log. Hon ville bara skrika till honom att bara ta henne men innan orden hade lämnat hennes mun bankade det hårt på den stora porten. Leendet försvann från hennes läppar och hon såg hur han stelnad till där han stod över henne. Dom höll andan men där var det igen. Ett hårt bankande.
-Erik, öppna. Jag vet att du är där, jag ser din bil och jag ser att det lyser. Jag måste ha hjälp.
Dom väntade lite till.
-Erik, kom igen. Jag måste ha hjälp med bilen. Nu.
Dom suckade och reste sig upp. Hon mötte hans blick igen och den otroligt intensiva blick som varit där för en minut sedan var nu borta.
-Fan sa han. Jag trodde verkligen vi hade säkrat allt för att detta skulle bli en speciell kväll.
Hon nickade och sa: Nästa gång får vi planera ännu mer så att vi kan lyckas med detta. Du får väl hjälpa din kompis så syns vi hemma. Älskar dig viskade hon i hans öra och log åt den lätta dasken han gav henne.
-Älskar dig med svarade han. Vi syns sen och jag är verkligen ledsen för att det blev såhär. Nästa gång får du bestämma hur vi ska leka sa han leendes när han gick mot porten för att öppna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar