Kära medtrafikanter

Jag hade en äkta nära-döden-upplevelse när jag körde upp Molly till skolan för en stund sedan.
Kom körandes som vanligt och framme vid korset som kommer från sågen kommer det en lastbil. Jag ser den och jag ser den sakta in. Men när jag sedan är framme vid svängen ser jag också att den tänker inte stanna.
Så där sitter jag i min lilla bil och ser en gigantisk grill med två gigantiska ögon närma sig min sida. Jag höll ögonen på vägen men ser hela tiden denna stora grill sluka upp hela mitt synfält på sidan. Lysena är över min bil och när jag på något vis lyckas komma förbi så tror jag inte det var många hårstrån vi hade kunnat lägga mellan oss.
Jag sitter där i min lilla bil och svär som besatt, jag är normalt ganska sparsam med svordomar. Hjärtat rusar iväg på mig och jag känner hur jag börjar darra. Detta blir värre när jag kommer på att Molly sitter på samma sida som mig.
Jag har fortfarande en stor klump i magen och har en väldig olust känsla.

Jag har ibland funderat på om man skulle hinna reagera om man skulle råka ut för en olycka. Och tyvärr fick jag reda på det idag för detta hade kunnat gå mycket illa. Mot en stor lastbil har man inte mycket att komma med. Då är man ganska liten i sin bil.

Jag har råkat ut för några otäcka saker tidigare också.
Det värsta var när jag höll på att bli påkörd på ett övergångställe.
Övergångstället låg precis innan en korsning. Jag stod snällt och väntade, jag är ingen som bara går rätt ut för att det är min rätt, och bilen som kom stannade för mig. Han hade dessutom blinkersen på för att svänga in höger. Så jag går eftersom jag ser att han stannat för mig. Kommer precis förbi den bilen när det kommer en annan bil och kör om honom i ganska hög fart dessutom. Då är jag förbi den stannade bilen och har inget skydd alls. Som tur var han jag hoppa tillbaka lite men jag smekte ändå bilens hela sida.
Jag hade ungefär 200 meter hem och när jag väl kom hem bröt jag ihop totalt. Det var nog först då som jag insåg vad som hade hänt och det var otroligt nära att han hade kört på mig istället för att jag precis klarat mig. Jag låg i princip i en skakande, gråtande hög. Jag kan tänka mig att det var riktigt dödsångest som kom över mig då. För så nära har jag aldrig varit innan och jag vill absolut inte behöva uppleva det igen.

Denna händelsen vid övergångstället har säkert lett till att jag är väldigt orolig när jag är ute i trafiken med barnen. Jag avskyr verkligen att vara ute och gå vid trafikerade vägar med dom. Jag är livrädd att dom ska få för sig att ta ett språng ut mot vägen eller något liknande.

Det är lite synd att så många lastbilar som man möter inte visar så stor hänsyn till oss små bilister. Det är faktiskt så att skulle det hända något så är det bilisten som kommer råka illa ut.
Vi har en liten landsväg, om man ens kan kalla det landsväg, som vi kör mycket på i jobbet. På denna väg går det väldigt mycket lastbilar och vid normalt väglag kan man ungefär precis mötas, lastbil och bil.
När vägarna nu varit så hemska har dom fortfarande dundrat på som vanligt och bara tagit för givet att man ska akta sig. Det har funnits gånger när man i princip blundat och hoppats att det ska gå vägen. Jag förstår mycket väl att dom inte har vågat gå för långt ut i vägkanten nu när det legat snö och snövallar där men dom skulle ändå mycket väl kunnat sakta in så att man i lugn och ro hade kunnat ta sig förbi varandra.

Nej jag efterlyser lite mer hänsyn i trafiken.
Det hade kunnat rädda många liv.
När jag känner mig lite stressad för att jag är sen till exempel brukar jag försöka tänka efter och det slutar alltid med att det är bättre att komma lite försent än att inte komma fram alls.
Var rädd om er och andra för:

Det finns alltid någon som väntar på er