Periodvis funderar jag mycket på detta med barn. Framförallt blir det mycket under dom perioder då tjejerna är väldigt “jobbiga”. Och det jag ofta kommer in på är att jag känner mig otacksam över att jag har lyckats få dom. Jag ska inte bråka med dom för som ofrivilligt barnlös ska man enbart vara tacksam. Men så fungerar det ju tyvärr inte även om jag skulle vilja det. Även om vi har fått kämpa för att lyckats så är våra barn likadana som vilka som helst och vi är vanliga föräldrar men med en liten annorlunda väg till att bli det.
Ofrivilligt barnlöshet klassas som en sjukdom och har gjort det sedan 1997 är det tyvärr, i ren okunskap skulle jag önska, många som anser att detta är ett lyxproblem. Detta kan jag inte alls se. Man utsätter sig inte själv för allt det som det innebär med utredningar och diverse behandlingar för att det är ett lyxproblem. Men som vanligt finns det alltid egoistiska människor som inte skulle lyfta ett finger för att hjälpa andra. “Jag betalar inte min skatt för att andra ska få barn utan bara till dom som kräver “riktig” vård”. Att ofrivilligt barnlösa själva ska få bekosta sina behandlingar eftersom det kostar samhället så mycket. Men frågan är om det egentligen kostar samhället mer än vad det skulle göra om det ignorerades.
Som ofrivilligt barnlös mår man inte alls bra. Det tär både psykiskt och fysiskt på en och detta kan medföra både en och annan sjukdom.
Att 15-20 % av svenskarna lider av detta lyxproblem är en otroligt hög siffra. Detta innebär att i genomsnitt har vart 5 par problem att få barn. Titta dig runt i din vänskapskrets och räkna ut hur många som lider av detta lyxproblem i genomsnitt. Och jag lovar att dom lider när ena vännen efter den andra får barn efter barn och dom sitter och tittar på. Vi har själva varit där och det är hemska känslor. Känslor som inte riktigt går att beskriva där hela världen rämnar samtidigt som man ändå är glad för dom.
Detta lyxproblem innebär att man utsätter sig för ganska förnedrande utredningar.
En utredning som börjar med undersökningar av äggledare. Detta innebär att en tunn, tunn kateter sätts upp i livmodertappen så ett en kontrastvätska sprutas upp. Detta görs för att se så att det är fri passage i äggledarna. När detta görs är det inte enbart du och en läkare utan en hel hord som står och tittar dig upp mellan benen. Man man ligger där snällt och bara vill att det ska ta slut.
Sedan är det dags att äta lite hormoner som inte alls känns bra i kroppen. Jag satt och somnade vid skrivbordet, rätt upp och ner. Fungerade inte för oss så efter 4 omgångar lades det ner. Då hade vi ett schema som vi skulle ha sex efter för att vara så produktiva som möjligt. Till slut var det inte ens roligt med sex längre utan det förknippades bara med att försöka få barn.
Kö till IVF som tog 1 1/2 år innan telefonen ringde och min gynekolog talade om att vi var framme.
Ner på information på Curakliniken i Malmö. Sedan började nästa jobbiga behandlingar. Hormoner och undersökningar. Vaginala ultraljud i mängder, sprutor i mängder, resor i mängder och förhoppningar i mängder. Förhoppningar som grusades med ett minus och världen rasade formligen ihop. Detta tog så hårt på oss att det dröjde 1 1/2 år tills vi orkade göra nästa försök i rädsla över att behöva uppleva denna besvikelse igen. Men efter ett misslyckat till där det inte blev några befruktade ägg fick vi förtur och började åter igen och denna lilla räkan sätt.
Jag tycker det är fruktansvärt nedvärderade att kalla detta för ett lyxproblem. Detta är bara toppen på isberget med allt vi har gått igenom.
Vi har gått igenom detta och det har gjort oss starka men det är inte alla par som klarar av denna psykiska press som det innebär.
Jag pratar gärna om mina erfarenheter och delar gärna med mig av mina tankar om detta. Jag kommer aldrig att bli en sådan som glömmer hur det en gång var att kämpa för något man önskar så högt.
Har du inte läst alla länkarna, dom som inte är vita i texten, tycker jag du ska ta dig tid och göra detta. Kanske det får dig att förstå på ett annat vis och mer få en insyn. För som sagt var så är detta bara toppen på isberget.
Finns även en fin frivilligorganisation, Barnlängtan, som du kan läsa lite om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar