En otrolig vandring

Längs den slingriga, smala grusvägen kom dom gåendes, hand i hand, och småpratade. Vägen var så smal att några fordon hade knappt fått plats där men ändå var det en grusväg för just fordon. Den ljusa grönskan tydde på att det var tidig vår men dom var klädda som om det var sommar, med bara ben och bara armar. På fötterna hade dom tunna sandaler, inga skor gjorda för en vandring. Men dom gick där och verkade inte lägga märke till dessa små detaljer.
Vandringen verkade inte ha något mål utan verkade mer som om dom bara blivit ditslängda genom någon magisk port. Som tur var vad det inget paret verkade bry sig så mycket om.

Vid vägens slut fanns en liten rondell. Denna rondell var kantad av björnbärsbuskar vars taggar bara väntade på att få tränga in i bara sommarben. Men för att komma vidare på sin vandring var paret tvungna att ta sig igenom. Och där på andra sidan, med sönderrivna, blodiga ben och tårande ögon, tittade dom upp på en stor herrgård.  På något viss visste dom att det var hit vandringen var meningen att sluta. Det var detta hus som var deras mål.

Dom gick den grusade gången fram för att mötas av en gigantisk trädörr. Där fanns inget handtag och inte heller fanns där någon klocka att ringa på. Dom puttade lätt på dörren. Inget hände. Dom knackade lätt och dörren gick upp med ett vinande ljud.

Dom kom in i en stor sal. En sådan sal som är lite typisk för stora herrgårdar om man får tro gamla filmer. På golvet låg ett golv som en gång i tiden hade varit spegelblankt men nu var täckt med ett tjockt lager grått damm. Framför fanns en stor, bred trappa som ledde upp till en stor loftgång som gick rund hela salen och längst med gången fanns en mängd med stängda dörrar. I tystnaden kunde dom nästan höra husets gamla andetag som små knäppningar. Öde, så öde det var.

Dom gick in och deras nu nakna fötter lämnade avtryck i det gråa dammet på golvet. Deras händer var hårt flätade tillsammans när dom gick igenom huset, in i monstrets mage fick dom en känsla av. Men dom kunde inte vända utan dom visste nu att deras mål var inom räckhåll.

Dom nådde slutet på huset och kom åter fram till en dörr. En glasdörr men dom kunder inte se något på andra sidan för där verkade inte finnas något. Dom tittade på varandra och tog lätt i handtaget och öppnade sakta dörren. Vakuumet där bakom tog tag i dom och dom klamrade sig hårt fast vid varandra. Hjärtan som slog hårt av rädsla för vad som skulle hända.

Som i ett trollslag låg dom plötsligt på en äng. Bakom dom fanns ingenting men framför fanns en liten stuga. En liten timmerstuga som var snickrad för hand av någon händig man en gång för länge sedan. På verandan stod där en gammal man. Den första levande varelsen dom stött på på hela sin vandring. Han lyfte handen till en hälsning.
-Välkomna sa han med sin skrovliga röst. Ni är väntade. Kom fortsatte han. Kom till mig.
Kvinnan släppte sin man och gick fram till den gamla mannen. Hon tittade ner och insåg att hon inte längre hade några kläder på sig. Hon stod där helt naken framför den gamla mannen. Hon vände sig om och såg sin man stå kvar på ängen. Han bara stod där och tittade på henne och gjorde inga försök till att ta sig fram. Som om han var helt hypnotiserad.

Så stod kvinnan och den gamla mannen inomhus. Hon fortfarande utan kläder, naken med solen spelande på sin ljusa hud.
-Ni är väntade sa den gamla mannen igen. Samtidigt sträckte han fram sin krumma hand för att kupa hennes bröst. Han smekte det lätt och hon förvånades över sin känsla av vällust som strömmande igenom henne.
-Du är här för att rädda världen viskade han i hennes öra. Du är den som kan.

Jag vaknade av att Lilly pratade ute i storarummet. Jag låg och funderade på min, åter igen, väldigt konstiga dröm. Vilka paret var hade jag ingen aning om. Men jag kände att det nog är dags att försöka avslut Stephen Kings “Det svarta tornet” serien. För det måste vara därifrån jag fick delar av denna dröm.
Det hade kanske kunnat bli en trevlig liten saga om jag lagt ihop mina drömmar på något vis.