Det gick som det gick och inte var det bra

Hon parkerade bilen utanför på vägen. Hon slängde en blick i backspegel och såg huset. Visste man inte vad som föregick innanför dessa väggar skulle man aldrig ana det.

En nagel hade råkat gå av, långt ner så det blödde lite från hennes finger. Den där dunkande känslan kändes långt upp på handen och hon försökte koncentrera sig på den för att slippa fundera på var hon skulle.
Hon steg ur bilen och gick dom få meterna fram till dörren som gick upp utan minsta ljud. Enbart ett tyst svischande när den varma luften ute mötte sen svala inomhusluften.

Hon steg in och kände den otäcka sterila lukten som var en blandning på desinficeringsmedel och en lätt mintlukt. Hon slog sig ner i soffan och tog upp dagens tidning som låg på sidobordet. Hon bladade lite förstrött och försökte skingra tankarna. Akvariets, som stod i en hörna, brummande tyst och överröstade tyvärr inte alls ljuden inifrån. Pysande och vinande ljud som gjorde henne lite lätt illamående. Någon pratade där inne och dom skrattade lite lätt. Allt lät mycket lättfullt och hon försökte intala sig att så även var fallet.

-Tack för idag hörde hon en kvinna säga. Några sekunder senare stegade kvinnan ut. Hon såg mycket lugna och nöjd ut.

Lätta steg hördes inifrån och med ens stod en trevligt leendes kvinna där. Hon kände hur det knöt sig i magen och hon tog två djupa andetag och försökte lugna sitt skenande hjärta.
Kvinnan log och visade henne in. Och så var hon inne i hjärtat av huset.

-Varsågod sa kvinnan med len röst.
Hon satt sig i den stoppade stolen. Lukten var skarpare här inne och åter igen rusade hjärtat på henne. Hon svalde några gånger för tårarna var inte långt borta nu.
Så kom han då in. Gick fram till henne och tag henne i handen, sådär som han alltid gör. 
Stolen förde henne sakta ner till halvliggandes och hon djupandades för att försöka att lugna ner sig. Pappret hon hade i handen, på grund av sitt skadade finger, pillade hon okontrollerat på och hon kom på sig själv med att gnida fötterna i en orolig gest mot varandra.

-Känner du dig redo frågade han.
-Nja lyckade hon få fram. Nu svalde hon hårt för tårarna brände bakom ögonlocken. Hon lyckades inte riktigt utan sakta svämmade ögonen över och varma tårar rullade ner för hennes kinder. Hon tog snabbt upp pappret och torkade bort dom. Kanske hoppades hon att ingen skulle ha hunnit se.
-Vet du vad sa han. Jag ser att du mår inte alls bra av detta nu och så ska det inte vara. Jag ser det rent fysiskt på dig.
Hon nickade och nu fanns det ingen hejd på hennes tårar. En efter en strömmade dom ner för kinderna.
-Du ska inte må så dåligt av detta fortsatte han. Vi avbryter för idag så bokar vi ny tid och så ska du få en tablett med dig hem som du tar innan nästa gång.
-Mm fick hon fram, hela tiden frenetiskt torkandes tårar. Samtidigt som hon ville ha flera stycken av tabletterna skrek hela hennes sjukvårdande sinne att sådana tabletter ska man helst inte ta. 
-Se det inte som ett misslyckande sa han till henne, precis som om han läst hennes tankar. Det blir så ibland och det är därför det finns hjälp som detta.

Hon reste sig från stolen. Känslan hon hade nu var inte alls toppen. Hon kände sig väldigt dum, tramsig och urbota löjlig. Hon hoppades att där inte skulle sitta någon i den där soffan hon för 10 minuter sedan själv satt i. Hon ville inte möta någons blick med sina rödgråtna ögon. Så gick hon ut genom den ljudlösa dörren fast denna gången hade hon en liten burk med en liten tablett i i handen.

Hon satt sig i bilen och kände en väldig tacksamhet över att hon hade en sådan bra tandsköterska och tandläkare som ville hjälpa henne till det bästa. Och aldrig mer skulle hon vara kaxig och tacka nej till något lugnande inför ett räligt besök.