En hyllning till “dagisfröken”

Två tisdagar på rad har Molly haft lite gympauppvisning.
Förra veckan var vi alla iväg och studerade hennes hoppande, studsande, balanserande och kullerbyttande.
Igår var bara jag nere och tittade.

 

Kameran är ju som bekant lite seg i vissa situationer. Blev många kort där man bara ser en fartrand efter henne men ingen Molly ;-). Men några lyckades jag få.
Jag kan förstå att vi som förälder inte får sitta med varje gång dom gympar. Dom blir så flamsiga och fnittriga när vi sitter med. Lyssnar bara på vad dom vill. Jag beundrar Kristina, gympaledaren, som har sådant tålamod med dom. Jag hade nog fått spel efter 5 minuter och sedan hade väl inga barn vågat gå.

Jag beundrar även tjejernas “fröknar” på dagiset, eller förskolan som det så fint heter. Men i detta inlägget heter det dagis.
Vilket jobb dom gör med våra barn. Tjejerna är alltid nöjd när dom varit på dagis. 
Jag blir skrämd bara av tanken på att jobba i en sådan ljudnivå. Jag kan tycka det är jobbigt när det är mycket sorl eftersom mina susningar blir värre i sådana sammanhang. Men att vara på samma ställe i 6-8 timmar och med alla dessa gälla röster som barn har. Huga säger jag bara.
Men det är tur att vi är olika och vill jobba med olika saker.
Och att just dom fröknarna som är hos tjejerna jobbar där för dom är verkligen kanon.