Hjälpte en av våra tanter i förmiddags att ringa ett samtal. Hon hade inte fått sin veckotidning så det var bara att ringa in och anmäla detta. Jo visst.
Hon hade skrivit upp sitt kundnummer och när jag kom fram i den automatiska självbetjäningen började jag knappandet.
Ja ni vet hur det låter:
-Tryck 1 om du vill det, 2 om du vill det, 3 om du inte vill något av det.
Knappa in ditt kundnummer och avsluta med fyrkant.
Vi kan inte hjälpa dig automatiskt utan var vänlig och ring xx-xxx.
Så jag ringer då detta nummer och möts av samma instruktioner.
Frågar tanten om kundnumret stämmer. Och hon visar mig.
Så bak på sidan finns en halvsides reklambit och på denna står kundnummer. Så det är detta nummer som tanten har gett mig. Så vi hjälps åt att leta upp hennes faktura för att få rätt kundnummer.
Jag ringer automatiska självbetjäning igen eftersom jag nu har rätt nummer. Och möts av samma svar. Ring xx-xxx.
Suckar lite lätt och ringer det andra numret igen. Och knappar in, igen.
-Vi kan inte hjälpa dig automatiskt. Du kopplas nu till en telefonist.
Åh, fasen. Det var ju därför jag skulle ringa dit för att få prata med en levande person.
Och sedan börjar väntan. Jag hör en slinga på 2 låtar om och om igen. Jag tror inte jag vill höra “Strangers in the night” igen efter att ha lyssnat på den 3 eller 4 gånger på ORGEL. Det var nog det enda som var anpassat för att passa en gammal människa på hela detta samtalet ;-).
En gammal som kanske både hör och ser dåligt och som ska behöva knappa sig fram. Och för en frisk lite yngre människa som verken har problem med hörsel eller syn måste ändå koncentrera sig för att man ska komma rätt.
Och detta är väl bara en av alla sakerna som många av våra gamla inte klarar av. En del drar sig för att be om hjälp med en sådan enkel uppgift som det tidigare har varit och istället händer inget.
Min tant idag är en sådan människa. För det visade sig att hon inte fått förra veckans veckotidning heller men inte velat be om hjälp då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar