Jag kommer ihåg hur det var att inte kunna få barn

Jag läste häromdagen en krönika som Jenny Strömstedt har skrivit. “Jag kommer inte ihåg hur det var att inte kunna få barn” står det i överskriften. När jag såg överskriften första gången blev jag nästan alldeles kall.

Jag började fundera på hur man inte kommer ihåg den där känslan av hopplöshet. Hur tyngden i bröstet växte och gjorde så ont av längtan. Jag kommer ihåg varje nyans av känsla som våra 9 år har gett mig.
Den första berg- och dalbanan som började i toppen på backen. För som Jenny skriver var allting planerat hur det skulle bli. Man planerade några månader eftersom man hör att det kunde ta det innan p-piller försvann. Sakta, sakta började vagnen röra sig mot krönet av backen när månader plötsligt var 1 år. Kanske först då började man fundera på om det var något fel. Men rädslan över att verkligen få det bekräftat gjorde att det dröjde 1 1/2 år innan vi ens började söka för vår barnlöshet.

Jag minns den första läkarkontakten och känslan av otillräcklighet som det gav när vi satt där och blev betraktade. Ja, sen var hela ruljangsen igång. Så här i efterhand kan man bara le åt vissa delar av utredningen och vad man faktiskt utsatte sig för. Hur vi körde in till lab, 4 mil, och jag hade ett spermaprov i armhålan för att det skulle hålla rätt temperatur när vi kom fram. Resor hit och dit och träffar här och där.
Hur jag i utbildningssyfte låg i gynstolen men säkert 10 andra trängandes nerevid för att dom skulle se hur man förde upp en tunn kateter i livmoderhalsen. Blunda och tänk på något annat. Hur vi fick schema att ha sex efter för att vara så effektiva som möjligt. Till slut fanns det enbart barnverkstad i huvudet och den där underbara intima akten var nu bara en avelssak som vi var tvungna att genomföra. Till slut var det bara att be honom göra sin sak för där fanns inget intimt kvar av det. Vi klarade oss genom denna period men jag tror det är många som inte gör det. Just eftersom intimiteten försvinner och man till slut bara känner sig som en avelsko.

Så visst minns jag hur det är att inte kunna få barn. Jag minns känslan när syster efter syster och svägerska efter svägerska fick barn på barn. Hur känslan av avundsjuka blandades med glädje för deras skull. Glädjen fanns där men jag ska inte hymla om att den känslan nog inte var 100 %. Hur leendet jag givit dom förvandlades till bittra tårar när jag stod där själv på toaletten. Hur värken i bröstet av längtan att själv få lyckan att få hålla ett eget barn i min famn.

Så visst minns jag hur det är att inte kunna få barn. När jag som väldigt smärträdd utsatte mig för diverse behandlingar med en IVF-behandling. Sprutor, tabletter, äggplockningar och besvikelse. Jag tycker inte om när det gör ont på mig men just då hade det nog fått göra hur ont som helst bara jag sluppit känslan av besvikelse och total avgrund när där var ett minus på den lilla stickan. Hur ont icke fysisk smärtan faktiskt kan göra. För där var vi så nära, vi hade alla förutsättningar och ändå gick vi tomhänta där ifrån. Att känslan av denna avgrund gjorde att för att skydda mig själv tog det nästan 1 1/2 år innan nästa försök faktiskt gjordes. Att längtan efter något som är inte kommer ändå vinner över känslan att skydda sig själv och åter hamna på botten av ett mörkt hål.

Jag minns också känslan när pluset faktiskt kom. Den gränslösa lycka och tårar som aldrig ville ta slut på någon av oss.
Men jag har lovat mig själv att aldrig glömma hur denna känsla av total hopplöshet och alla känslor som fanns där innan denna totala glädje.

Jag tycker att alla tillfällen som ofrivillig barnlöshet kan lyftas fram och få någon att förstå känslan är viktig. Jag tror i och för sig att någon som inte gått genom det inte kan förstå fullt ut men genom att förmedla känslorna så kan man ändå på något vis måla upp en bild. Det behöver belysas och det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att det är en sjukdom och inget lyxproblem som vissa verkar tro.

Jennys krönika är mycket bra och mycket kan jag bara nicka och hålla med om . Men jag minns hur det är att inte kunna få barn.