En sorgsen dag

Jag har faktiskt lite svårt att koncentrera mig idag. Tankarna vill hela tiden vandra iväg och hamnar hela tiden hos Stefan Liv och den tragiska flygolyckan igår.

Jag är ingen stor idrottsfantast men det finns ändå vissa idrottsmän och kvinnor som fastnat och Liv är en av dessa personerna. Jag tror det är svårt att hitta en sådan ödmjuk och sympatisk idrottsman som Liv verkade vara, en förebild för så många unga spelare för hur en idrottsman ska vara.

Det händer olyckor och tragiska händelser dagligen som bara är just detta. Det låter kallt att skriva men jag stannar upp och reflekterar över en händelse som skördat många liv. Jag stannar upp och tänker på dom och tycker det är hemskt och fruktansvärt. Men många gånger går dom inte att få in på riktigt om jag säger så. Det finns inget att relatera till.
Men så händer en sådan här sak. Ett helt lag raderas ut och en av vår tids finaste idrottare försvinner och plötsligt blir allt så mycket mer greppbart. Det är på något vis det som gör att ett helt land stannar upp och gråter för nu är det inte “bara människor i mängden” utan den där greppbarheten gör oss plötsligt så sårbara själva. Vi har ett namn, ett ansikte, en fantastisk idrottsman, en make, en familjefar och detta gör ont att veta.

Vi stannar upp och tänker på hur livet kan förändras på ett ögonblick. Vi stannar upp och kramar våra när och kära en extra gång, är rädda om det vi har. Vi stannar upp och tänker på hans familj. Vi stannar upp och sörjer.

Lars Anrell har skrivit en artikel som är otroligt fin. Jag tror att det är så som dom flesta har uppfattat Liv som person. Jag vill egentligen inte länka idag men jag gör det ändå för att ni ska få läsa den.