Trots från helvetet

Att barn ät trotsiga vet väl alla. Denna trots har vi fått smaka på till och från med en snart 7 åring och en snart 4 åring. Perioderna har varit kämpiga på sina sätt men vi har tagit oss genom dom.

Men nu känns det som om denna period som Lilly hamnat i verkar bli lång och utdragen. Det är en enorm trots hon har och hon har en vilja som inte är av denna värld. När hon får sina utbrott, vilket just nu är några gånger om dagen, är hon helt okontaktbar. Igår fick om ett utbrott över en struntsak och efter ett tag går hon förbi en hylla och bara helt sonika drar ner allt. Lite kras när ljuslyktan gick i tusen bitar. Ikväll har hon legat och skrikit efter vatten i sin säng i säkert 15-20 minuter. När vi kommit in med vatten ska hon inte ha och åter är hon helt “toppad” och börjar ropa efter vatten för att sedan säga nej. Ja, ni förstår mönstret.

Trotsen är så mycket nu att vi börjat fundera på om det verkligen är normalt. Bokstavskombinationerna har svischat förbi i huvudet ett antal gånger för det kännas verkligen inte som ett normalt trotsbeteende. Hennes trots gör också att det där lugna beteendet man själv vill ha blir som bortblåst. Jag tycker man försöker på alla vis att “medla”, man pratar, skriker, mutar och så vidare men inget fungerar. Istället mår man bara mer dåligt av sitt eget beteende eftersom man inte kan hålla det där förbannade lugnet.

Googlade, åter igen prisa Google, och fick fram en sida som hette Psykologiguiden. Efter en stunds läsande känns det mycket bättre, även om inte trotsen förvinner för det.

“Föräldrar till extra krävande barn kan få tankar om att barnet kan vara ett så kallat bokstavsbarn. Men barn som är jobbiga hemma och snälla borta har inte någon störning.” 

Att läsa dessa meningar lugnade mig en hel del. Tydligen är där utvecklingssteg vid 4 års ålder och dessa innebär ofta trots. Att läsa om hur andra 4 åringar är och upplevs har fått mig att verkligen förstå att det är som det ska och att det inte är för att vi gör ett dåligt jobb som föräldrar. För det är precis så det känns när man står där och ingenting, jag menar verkligen ingenting, hjälper.
Nu är det väl “bara” att härda ut denna perioden och jag hoppas verkligen inte att den blir allt för lång.

Lite om hur en 4-åring är, för er som inte är mitt uppe i denna period.