Mina egna “båtar” börjar: Det var en gång…

Jag börjar faktiskt bli lite lätt orolig inför morgondagen. Men inte av den anledningen man borde bli det utan för att det man normal borde bli uteblir. Hänger ni med?

Första tentan ska skrivas i morgon och jag tycker att jag borde vara nervös. Men jag är inte det och det känns inte bra av någon anledning. Kanske mest för att man förväntas vara det men nej jag är inte det ändå. Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt att inte känna sig nervös. Jag vet i och för sig att jag kan det som förväntas av mig och det enda som skulle kunna sätta stopp är att det låser sig helt och jag faktiskt inte minns eller att det låser sig för att allt vill ut samtidigt. Men vår otroligt duktiga föreläsare som vi har haft denna kursen har idag gett oss ett otroligt verktyg. Vi hade lite tentasnack i morse och vi fick även några frågor som vi hade ca 45 minuter på oss att göra. Detta var mest för att vi själva skulle få en uppfattning om hur det skulle kännas. Han hade innan talat om vikten av att kunna hantera sin stress i just tentaögonblicket. Han ville få oss att tänka ut ett sett som vi själva kunde ta oss över den där tröskeln som kommer där man tycker att man verkligen inte kan saker. Han berättade att han brukade ta en liten stund när han fick dessa platåer och rita båtar, riktiga båtar med detaljer så inga streckbåtar.

Detta har jag med mig när jag satt med mina frågor och jag absolut inte kom på svaret på 2 stycken fast jag visste att jag visste dom. Så jag började rita och klottra lite men detta gav mig ingenting efter en stund. Jag satt fortfarande och funderade på frågorna. Då började jag skriva: Det var en gång… Och jag bara lät orden komma och flyta fram på pappret. Jag släppte frågorna och nu var det bara min lilla saga som spelade in och det var bara mina små blyertsord som var verkliga. Så efter 5-10 minuter när orden inte kom naturligt längre vände jag upp mina frågor igen. Och det helt otroliga var att jag nu kunde svaren på dessa frågorna som jag inte för en stund sedan kommit på. Hade jag som vanligt bara suttit och funderar rätt upp och ner hade dom nog inte kommit men nu gjorde dom det. Jag kan lova att jag blev förvånad och jäkligt glad. För kan det vara så att jag har hittat mina egna “båtar”? Jag hoppas verkligen det. Så nu återstår det väl bara att säga:

Bryt ett ben