Min lite udda fetisch

Jag börjar allvarligt fundera på om jag lider av någon konstig fetisch. Ingen sådan där vanlig utan en helt ny. Ny för mig i alla fall.

Jag vet inte varför jag frivilligt utsätter mig för saker som jag inte tycker om. Nu pratar jag inte om spindlar, källare, höjder, flyga, värmepannor, rått trä eller någon av alla andra fobier som finns. Dom lägger vi åt sidan för tillfället. Nu pratar jag om att stå framför folk. Jodå, den där listan med otäcka saker som lilla jag undviker och inte klarar av bara växer och växer. Skulle väl tro att vi närmar oss några a4-sidor nu kanske.

Jag har aldrig tyckt om att stå framför folk och prata. Varför vet jag inte riktigt men jag har mina egna teorier som låter troliga. Jag tro att det har med hela min skolgång med mobbing och sådant skit. Att sedan ställa sig framför folk gör mig väldigt granskad, uttittad och sårbar. Jag kan inte krypa ner bakom mina böcker för att slippa blickar och ord utan jag står där framme, naken och blottad. Hela denna situationen blir riktigt jobbig. Jag tror att det är troligt att det kan bero på det. Att även som vuxen vara rädd för att få dom där otäcka hånfulla blickarna och känslan av att vara mindre värd än alla andra. Men trots min rädsla är detta en av alla mina rädslor och fobier som jag faktiskt vågar ta steget och verkligen möta. Men tanke på hur många fobier jag har som jag bara vänder mig om och springer från blir detta en väldigt konstig känsla. Att våga ta steget och möta mina demoner. För detta har troligtvis med dom att göra.

Jag har i alla fall stått framför min eminenta klass under 3 dagar av 4. Helt okända människor som jag sakta börjar lära känna lite. Jag har gjort vad som var väntat av mig och jag har gjort det bättre och bättre, tror jag i alla fall för det är så det känts. Hjärtklappningen har gått från total skenande till enbart lite lätt travande idag. Jag känner mig stolt över att jag har gjort det och jag hoppas att det kommer att gå lättare och lättare. Att jag på något vis ska få dom verktyg jag behöver för att komma över det för alltid. Kanske inte helt men i alla fall så pass mycket att jag inte känner nästan panik.

Så ja, jag måste nog har någon stort fetisch över att plåga mig själv av att stå framför folk. Jag vet inte vad vi skulle kunna döpa den fetischen till mer än kanske “plåga-sig-själv-utan-bdsm-fetisch”. Känns ganska häftigt att ha gett namn åt en fetisch.

Obs! Saken på bilden har inget med “artikel” att göra.