Ivf

Tycker det är konstigt att så många behöver ha hjälp att bli gravida. Kan undra om det är vanligare nu eller om man är mer öppen med det. Bara i vår vänkrets är vi tre par som fått barn med hjälp av ivf, ett par som är mitt uppe i sin ivfbehandling och ett antal par som fått hjälp med hormoner. Man inser hur lyckligt lottad man ändå är som fått två friska tjejer efter så många års försök. Att man sen dessutom lyckades bli spontant gravid med 2:an är en lycka i sig eftersomvi inte skulle göra fler försök. Men det är också konstigt att man hör om spontana graviditeter med andra barnet. Även ett annat par som har första med ivf har lyckats med detta under.

Tänker mycket på det paret som är mitt uppe i sin behandling. Vet själv hur påfrestande det var, all denna ovisshet. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det ska gå bra. När vi blev med Lilly kände jag ett sting av smärta i mig. Smärta för att behöva berätta för dom som kämpade. Kommer ihåg hur världen rämnade varje gång någon i min närhet berättade att dom väntade smått. Hur hela jag bara ville lägga mig ner på golvet och bara skrika och gråta. Hur orättvist man tyckte det var att endel bara kunde "ploppa" ut barn fast dom igentligen inte ville ha fler. Jag kände allt det när jag blev med henne. Att jag nu skulle behöva berätta och göra att någonannan skulle behöva må så dåligt för min lycka. Det var en väldigt konstig känsla eftersom man blev så ledsen samtidigt som man ändå blev glad för den som väntade. Som jag sa tidigare så hoppas jag av hela mitt hjärta att det går bra. Blev lite svamligt men det var skönt att få ut det.