2012/02/21

Det är bara att inse att det blir inte alltid som man tänkt sig

Det var med ett leende på läpparna som jag ställde klockan igår. Molly har sportlov och jag ska plugga till tentan idag så jag tyckte att en timmes sovmorgon, för deras skull då, var helt i sin ordning.

Men, och det är ett men med versaler, när klockan visade 04:48 var det tillfället slut på min skönhetssömn. Utanför lät det som där var en hel orkester med ledsna bebisar. En ensam, burrig kattf*n satt och försökte få kontakt med Signe. Signe som nu verkar blivit en riktig gammal nucka, till vår glädje, fortsatte sova gott i fönsterkarmen. Kanske att hon tittade upp lite trött för att sedan lägga ner huvudet igen. Men detta verkade inte den ensamma, burriga kattf*n bry sig om utan han fortsatte sjunga sin skrikande melodi. Kära maken lyckades till slut skrämma iväg honom och med trötta ögon la vi ner våra huvud på kudden och sakta tog John Blund oss igen. I alla fall så pass länge att vi han slumra till innan nästa väsen började.

Nu hade den ensamma, burriga kattf*n dragit till sig en konkurrent. Så istället för en skrikig sång skulle dom nu överrösta varandra. Dom försökte ett litet tag innan en av dom tröttnade och helt enkelt försökte piska skiten av den andra. Detta i vår källartrapp där aluminiumstegen hänger. Så jag kan säkert tro att halva grannskapet vaknade när dom gick bärsärk på varandra i den hängande stegen. Det skramlade och smällde och katterna skrek som om dom höll på att verkligen ta död på varandra. Så tystnade dom äntligen och allt slutade med att dom nu satt och morrade på varandra. Detta lät dock som små snarkningar, och det är jag ju van vid, så jag lyckade somna igen. Ja i alla fall en liten stund.

Med ett ilsket tjut gick kära makens klocka igång. Han muttrade lite och tryckte på snooze, denna jävulsknapp om man är den som ska ha en timmes sovmorgon. När klockan åter igen började tjuta gick han med tunga steg upp och jag tänkte minsann ta tillvara på dom 50 minuter som var kvar tills min klocka ringde. Jag slöt åter igen mina tunga ögonlock och inväntade John Blund. Han kom snabbt denna gången och jag svävade bort. I alla fall en liten stund.

För 20 minuter senare vaknade jag till, igen, av att tjejerna nu var vakna och bråkade om soffan. Vi har två men naturligtvis ska dom alltid ha samma. Jag morrade och svor tyst för mig själv. Det var inte mycket jag begärde denna morgon mer än en timmes sovmorgon. Istället sitter jag nu här och är tröttare än jag brukar vara. Det är bara att inse att det blir inte alltid som man tänkt sig.

2 kommentarer:

katarina sa...

awww tycker lite synd om dig faktiskt.. inget kul sånt

Nettan sa...

Tack :-). För att spä på det hela lite extra så kom faktiskt plogbilen också mellan någon av gångerna. Men jag är för trött för att minnas när ;-). / Nettan

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails