Anna hörde hur duschen startade. Vad var det egentligen som hade hänt funderade hon. Bilden på handen som trevandes försökte få tag i klippkanten hade etsat sig fast på hennes näthinna. Hade det varit mer än vad Pierre berättade för henne? Hon fick en känsla av att han hade dolt något när hon frågade honom vad som hänt men hon kunde inte komma på vad han hade att dölja. Dom delade allt och berättade allt för varandra så känslan gjorde henne orolig.
Pierre kände sig febrig och det kändes som en eld brann i honom. Han kunde inte ligga kvar i det varma, soliga rummet längre utan tog sig mödosamt ut på toaletten och startade duschen. Han ställde sig under dom svala strålarna och lät det svalka hans varma kropp. Doften av saltvattnet som han för några timmar sedan kämpat i lämnade nu kroppen när han tvålade in sig. Med darrande händer tvålade han länge. Han ville ha bort varje uns av saltvatten som fanns kvar. Låta det rinna ner i avloppet och försvinna bort. Få honom att glömma vad som hänt honom. Vad hade hänt honom tänkte han. Han hade ramlat i vattnet så varför kände han sig då så darrig och orolig över hela situationen.
Det svala vattnet gjorde sitt jobb och hettan i honom började avta. Det febriga sköljdes ur honom och han började fundera på om det var en solsting han fått.
Anna gläntade på dörren till duschen. Hon studerade sin man som stod i det lugna strilande vattnet från det stora duschmunstycket som hängde från taket. Han tvålade in sin nakna kropp grundligt och hon följde hans händer när dom masserade in löddret på hans muskulösa bringa. Musklerna i hans brunbrända armar arbetade för varje rörelse han gjorde. Det verkade som om han inte ville missa en centimeter av sin kropp med tvålen. När han kom ner på sin vad såg hon hur han stannade till. Hon drog efter andan när hon såg märket. Det mörka märket hade nu med fem centimeters mellanrum skickat ut små mörka utlöpare upp på hans ben. “Pierre, hur mår du?” hörde hon sig själv säga när hon såg det. Han stannade upp i sitt tvättande och vände sig mot henne. “Det är ingen fara med mig älskling” svarade han henne med ett varmt leende. “Men benet Pierre. Det ser inte alls bra ut. Du behöver nog till doktorn så du inte får blodförgiftning eller något sådant”. Han log fortfarande sitt varma leende mot henne. “Det är ingen fara med mig älskling” upprepade han. Med en viss tvekan bestämde hon sig låta det bero för tillfället.
Några timmar senare satt dom i bilen. Ute på en äng hade årets händelse i trakten kommit. Under natten hade en mängd lastbilar och små bussar anlänt. På den tysta, öde platsen hade det nu blivit liv. Pierre tog Anna i handen när dom gick in på det nyanlända tivolit. I bullriga karuseller befann sig skrattande och skrikande människor. I lotteristånd stod män utklädda till små cirkusdirektörer och lockade till sig folk som var lätta att locka av pengar. Ibland lät dom någon vinna för att få fler att köpa lotter. Dom mötte barn vid sina föräldrars sida med strutar med popcorn i sina händer. Popcornen glänste av det gula smöret som hällts på. Andra barn kom med färgglada små sockervadsmoln. Samma färg som det fanns på deras sockervaddar fanns tydligt på både händer och runt deras små munnar. Mellan två lastbilar fick dom syn på två ungdomar, hon framåtlutad mot en bil med kjolen upplagd på ryggen. Bakom henne stod hennes pojkvän med ett stadigt tag om hennes höfter medans han tog henne hårt. Att någon såg verkade bara egga dom mer. Pierre och Anna log mot varandra när dom själva för inte allt så länge sedan hade varit sådär nyförälskade att dom inte kunde vara från varandra.
Efter en timme började Pierre känna sig lite trött och matt. Det kändes som om det febriga som han kände under morgonen började komma tillbaka. “Jag måste på toaletten” sa han till Anna. Hon släppte hans hand och han gick in i vagnen som det stod utmärkt för hans ändamål. Med en lätt suck lutande han sig ner över handfatet och tog det kalla vattnet i händerna och försökte få allt att stanna kvar när han lät händerna höjas lite för att ge ansiktet det kalla vattnet som fanns kvar. Han andades in häftigt när vattnet träffad. Försiktigt reste han upp huvudet, fortfarande med händerna nu hårt pressade mot kanten på handfatet. Han lyfte blicken till spegeln. Ett par svarta, vattniga, mandelformade ögon stirrade tillbaka på honom. Hjärtat rusade i bröstet på honom när han snubblade bakåt. Med ett duns satt han sig ner på golvet och nu började han sparka vilt omkring sig. Han såg nu det mörka märket på benet. Utlöparna från märket hade nu klättrat uppåt ännu mer och nådde snart upp till knät på honom. Han slöt ögonen och önskade att han inte var där. Han ville vara någon annan stans där han kunde känna sig trygg.
Pierre öppnade ögonen. En känsla av desorientering sköljde över honom. Toaletten som han för en liten stund sedan befann sig på var nu borta. Han hade ingen aning om hur han tagit sig därifrån men han var inte kvar. Nu stod han intryckt i ett litet utsprång vid stugan. “Herregud vad är det som händer” tänkte han. Så hörde han Annas röst. Hon ropade hans namn.
“Pierre, Pierre. Svara mig” Paniken hon kände speglades i hennes röst när hon ropade hans namn. Hon kände sig så maktlös och rädd över vad som hände med honom. För något var det som hände med honom. Så såg hon hans skor, slarvig liggandes i det stora rummet med dom stora fönsterna som vätte ut mot havet. Och där ute på verandan såg hon äntligen honom. Hon rusade ut för att ta honom i famnen men stannade tvär när hon stod en bit ifrån honom. Framför henne stod en mycket blek man. Han hade gråa ringar under ögonen men det som slog henne mest var att han såg helt vettskrämd ut. Han flackade med blicken när han såg henne. Försiktigt närmade hon sig honom och kunde till slut ta hans ansikte i sina händer. Med ett stadigt tag försökte hon få honom att titta på henne. “Pierre” sa hon mjuk. “Pierre hur är det?” Till slut mötte han hennes blick, en blick som speglade ren rädsla. “Herregud Anna. Jag vet inte vad det är som händer men jag är så rädd” sa han innan han föll i gråt mot hennes axel. “Jag är så rädd” viskade han gång på gång mot hennes axel. Nu var Anna inte bara rädd utan hon var totalt livrädd.
Fortsättning följer…………
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar