Som dom längtat efter semestern. Och nu satt dom där i den ödsliga stugan. Det var mörkt ute och den enda ljuskällan var dom tända ljusen på bordet och i fönsterna. Dom satt där och njöt av lugnet som rådde. När dom ätit färdigt gick dom ut på klippan och sökte värme från varandra. Dom älskade lugnt till ljudet av det kluckande havet.
Efteråt satt han och höll om henne medans dom tittade ut över det öde havet. Månen gav dom det lilla ljus som behövdes för att dom skulle kunna se ytan som sakta rörde sig, rytmiskt som en orm som sakta tog sig ner i sin håla. Två ensamma plask hördes och dom funderade på om det även var fiskarna som ville leka lite. Så stelnade Pierre till bakom henne.
”Såg du?” frågade han henne. Hon riste på huvudet. “Det såg ut som en flickan som tittade på oss. Hon tittade rakt på oss en liten stund innan hon bara försvann”. Anna förstod inte alls vad han menade eftersom hon inte tittat ut över vattnet utan stilla legat mot hans bröst och lyssnat på hans hjärtslag. “Jag måste gå ner och titta efter” sa han och reste sig. Så gick dom ner till klippkanten och försökte se något. Men allt var lugnt och till slut började Pierre fundera på om han bara inbillat sig allt. “Kom, vi går tillbaka till stugan istället och lägger oss” föreslog Anna medans hon tog hans hand.
Pierre vaknade tidigt. Han tittade på Anna som sov gott och hennes nakna ben var utanför täcket. Han reste sig upp och gick bort till fönstret som vätte ut mot havet, som nu nästan hade en blågrön nyans. Han lät ögonen söka över ytan, oroligt letande efter något han inte själv visste. Och där var det plötsligt framför honom. Åter såg han flickan i vattnet. Hon tittade intensivt på honom innan hon åter försvann. Han såg en mörk skugga under ytan och väntade på att hon skulle dyka upp igen. Inget hände. Han kände hur han höll andan innan han snabbt tog på sig sin skor. Han fick en känsla av att hon var i fara och var tvungen att rädda henne. Han sprang ut på klippan och ner mot vattnet.
Anna vaknade av att solens värmande strålar smekte hennes bara ben. Hon sträckte på sig för att jaga bort nattens stelhet från kroppen. Hennes hand landade på Pierres kudde. Den var tom. Han brukade alltid ligga kvar bredvid henne, tungt andandes med rufsigt hår men idag var han inte där. Hon lyssnade efter honom men stugan var tyst förutom dess egna lugna suckar över att bli smekt av solens värmande strålar. Hon satt sig på sängkanten.
Pierre kom ner till klippkanten och stannade. Kanske tio meter ut såg han skuggan som fortfarande låg under ytan. Den rörde sig sakta i i en cirkel. Han tog av sig skorna och dök i. Vattnet hade en svalkande effekt på hans uppjagade, varma kropp. Han kände hur varje centimeter på hans kropp nåddes av den svalkande vätskan. Han bröt ytan med huvudet och tittade sig omkring och såg åter skuggan. Han dök under igen och öppnade nu ögonen för att kunna hitta henne. Skuggan närmade sig. Han såg hennes rygg och hennes hår som rörde sig som eld runt henne lilla huvud. Han tog några simtag för att komma närmare och sträckte ut sin hand för att få tag på henne. Hon vände sig mot honom och han försökte stanna i ren chock.
Anna gick ut i köket och satt på lite kaffe. Hon tittade ut för att se om hon såg Pierre men han syntes inte till. Hon började känna en gnagande oro som började formas i maggropen på henne. Det var något som inte stämde, något som inte var som det skulle. Pierre brukade aldrig bara försvinna på detta viset så hon bestämde sig för att gå ut en runda till klipporna.
Framför honom var ingen liten flicka. Framför honom var en varelse med stora mandelformade ögon som täckte halva ansiktet. Som svarta, vattniga hål stirrade dom på honom. Varelsen hade ingen näsa utan där fanns bara en slät yta där man förmodade att näsan skulle sitta. Munnen kantades av tunna, blåaktiga läppar men annars var den väldigt lik en mänsklig mun. Huden var nästan vit och alldeles slät. Pierre började simma bakåt. Han ville upp till ytan för att skrika ut sin panik. Han såg hur varelsen började simma mot honom och sträckte ut en hand med långsmala fingrar. Dom slöt sig runt hans ena vad och kylan han kände påminde inte om någon kyla han någonsin känt. Som en löpeld spred sig kylan längst hans ben och uppåt. Han kände sig paralyserad men lyckades börja sparka. Där var han, dold under ytan, och kämpade för att ta sig loss från varelsens grepp samtidigt som han kämpade mot vattnets tröghet. Han försökte röra sig fort men vattnet höll tillbaka honom och greppade efter honom som en nyfödd hungrigt greppade sin mors bröst. Han lyckades till slut nå fram till klippan.
Anna gick ut på klippan och tittade ut över havet. Hon såg bara den glänsande ytan. Hon vände för att gå upp mot stugan igen när hon såg det. Vid klippkanten såg hon en hand som sträckte sig upp för att greppa tag i klippan. Hon vände tvär, men hjärtat hårt bultande i bröstet, och sprang ner till vattnet. Hon sträckte sig för att ta tag i handen och handen greppade hårt om hennes handled. Hon kämpade för att inte tappa balansen och till slut hittade hon styrkan att dra allt vad hon orkade. Hon såg hur vattenytan bröts och hur Pierres huvud dök upp. Men gemensam kraftansträngning låg dom på klippkanten.
Pierre var blek och han hostade kraftigt, enbart av att få fylla lungorna med luft igen. “Vad har hänt?” hörde han Anna fråga. Som i en dimma hörde han sig själv säga “Jag ramlade i”. Han kände att han bara ville bort från vattnet och han drog sig sakta längre upp på klippan. Det sved i hans ben och han tittade ner. Runt vristen fanns ett mörkt märke, cirka två centimeter brett. Han gned det med sin hand och kände små gropar med fem centimeters mellanrum runt hela vaden. Han måste ha fastnat i något när han ramlade i tänkte han.
Anna hjälpte honom upp och dom tog sig sakta upp mot stugan. När dom kom in kände han doften av nybryggt kaffe och han kände hur hans mage drog ihop sig. Han sprang ut på toaletten och tömde det lilla som fanns i magen i en vattnig kaskad. Men tunga steg tog han sig in till sängen och sjönk ner på kudden och drog täcket runt sig. Han blundade och lät mörkret föra bort honom. Tillräckligt länge för att vakna av ett ryck. Något hade väckt honom. Som två svarta hål som tittat på honom. Han rös och gned åter sin ömma vad. Vad hade hänt honom? Han försökte minnas men var inte säker på att han ville.
Fortsättning följer…………
1 kommentar:
När?
Skicka en kommentar