Vi gör ett fantastiskt jobb

Gamlingarna på jobbet är så härliga.
Det är inte klokt vad vi gör varje dag. Vilket jobb att bara finnas till där för dom. Tid som oftast inte är allt för generös.
Men man sätter sig ner en stund ändå för att stressen inte ska spegla igenom. Och när man sitter där och får höra alla historier dom har att berätta är det värt dom stress-minuterna som det innebär sedan.
För har ni aldrig suttit ner och pratat med en äldre, gammal, person så tycker jag det är dags. Jag menar riktigt prata och få förtroendet att få en berättelse. Vissa berättelser blir man totalt fängslad av. Mycket om hur dom levde förr får mig att fundera på hur dom egentligen klarade allt. Idag hade vi troligtvis gått under om vi hade varit tvungna att gå tillbaka som dom hade det.

Sedan är det även så att vissa berättelser har man hört nästan 100 gånger. Detta för att många av våra gamla är ganska glömska och då också kan berätta samma sak om och om igen. Men som åhörare nickar man med och får leva sig in lika mycket varje gång för i deras värld är det första gången dom yppar det för någon.
Härommorgonen fick jag en artikel uppläst för mig 5 gånger under 25 minuter. Och varje gång såg jag lika förvånad ut över att det härjade dieseltjuvar i närheten.

Synen på dementa har förändrats ganska mycket sedan jag gick i skolan och detta är ca 15 år sedan. Då fick vi lära oss att man skulle aldrig “spela” med när en dement kom och frågade efter sin man eller sin mor eller såg gubbar tillexempel. Nopp, då skulle man kallt plocka ner dom i verkligheten och meddela att maken var död sen x antal år tillbaka. Detta gjorde naturligtvis denna person väldigt ledsen eftersom denna inte hade en aning om detta. Och tänk själva att behöva uppleva en närståendes död upp mot 15-20 gånger om dagen. Varje gång lika ledsen eftersom det är första gången man hör det.
Som tur är så har demensvården ändrats mycket på denna plan. Idag får man själv vara ganska listig för att komma på lösningar. Man pratar om gubbarna, man försöker luska ut hur man på bästa sätt gör tillvaron dräglig för den dementa som tvingas leva med dessa hallucinationer. Och det kluriga är att en sak fungerar på en person men inte på nästa. Detta gör att vi som arbetar i en grupp hela tiden hjälps åt. Har jag hittat ett sätt som verkar fungera på någon gammal talar jag om detta för resten av gruppen. Allt för att det ska underlätta för alla parter. Och så länge mitt lilla knep fungerar är man glad. För tro mig, mitt lilla knep kommer inte fungera hela tiden.

Sedan har vi alla oanständiga förslag vi får. För till och från kommer det lite sådan förslag från våra herrar.
Häromkvällen blev jag bjuden på bastu. Han hade inte startat den ännu men sa jag till nästa gång skulle han se till att ha den varm. Och sedan kunde jag låna hans dusch. Så långt var det väl ett ganska oskyldigt förslag. Men sedan skulle han ju tvätta mig på ryggen och bädda ner mig i sängen. Jag avböjde fint.
Men man lär sig ganska fort vilka som är lite mer “retfulla” i sina förslag och vilka som verkligen menar att dom mycket väl skulle kunna lägga ner oss och sätta på oss eller vilka som inte drar sig för att smeka oss på rumpan eller ta oss på brösten. Dessa som mer är handgripliga, om man säger så, är mycket jobbiga. Är denne dement kan man se det på ett sätt men många är inte dementa när dom utsätter oss för detta. Och dessa som är klara i huvudet och håller på att tafsa på oss, dessa blir man arg på. Det är riktigt äckligt att få rumpan smekt när man ser kåtheten i ögonen. Nej min rumpa är det min kära make som får smeka.

Så vi gör ett fantastiskt jobb.
Och fram för allt gör vi ett jobb som är så olika dag från dag.