Jag satt mig i den blå, stoppade stolen som sedan sakta sänkte ner mig i liggande ställning. Den rälige kom in och med ett daskande läte tog han på sig dom rosa handskarna.
Hjärtat slog hårt, hårt i bröstet på mig när han siktade lampan rätt.
-Oj, oj, oj sa han. Sådär som han alltid brukar göra men ändå slår hjärtat ett slag hårdare ändå.
Jodå, där var ett hål som inte varit där tidigare. Jo det hade ju varit där tidigare men det hade blivit igenfyllt men nu var det åter där igen.
-Vi får ta det sa han. Jag rekommenderar lite bedövning.
Där förlorade han mig lite. Jag kan tänka mig att jag såg ut som en blank vägg eller något liknande.
-Äh, svarade jag.
-Gillar du inte bedövning frågade han.
-Äh, svarade jag igen. Äh kanske inte så mycket men det måste nog till. Men fortsatte jag och tittade upp på stolen vid väggen. Där satt lillan snällt och tittade på vad han gjorde. Lika svårflörtad som mamman satt hon bara där med en allvarlig blick. Inte ens några roliga gester från den rälige fick henne att dra på smilbanden lite. Hon visste redan vad detta var för ställe.
-Ah, sa han. Men vi kan lägga i något skit nu så får du en tid sedan.
-Ja det låter bra sa jag. Delvis för att jag slapp det idag men sedan visste jag också att jag kommer inte kunna slappna av förrän det är gjort.
-Du kan få ta en tablett innan om du vill erbjöd han mig.
Jag funderade lite och tänkte vilken tablett han menade.
-Det är en sådan där lugnande Stesolid sa han precis som om han läst mina tankar. Men den blanka väggen hade kanske övergått till att se ut som ett stort frågetecken istället.
-Nja svarade jag honom. Jag tror jag hoppar över det. Tack ändå.
Så han stoppade i lite skit, hans ord, och drog sedan av dom rosa handskarna med samma lilla daskande ljus. Och med lätta steg dansade jag ut därifrån. Och jag visste att jag skulle kunna få en himmelsk tablett när det riktigt stora jobben nalkades. Fast jag hoppades att dom aldrig skulle göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar