Det har varit en jobbig dag. En sådan dag som man önskar att man inte behöver uppleva men som man ändå måste genomgå.
Att behöva vara med och begrava en gammal vän är bland det värsta jag har gjort. Det gör ont i hela mig. Och när man sitter där och den vackra musiken som de nära har valt strömmar ur högtalarna så dyker de där oundvikliga existentiella frågorna upp.
Orättvisan i att ha halva livet kvar och inte få uppleva det. Det ska inte vara så. Man har rätt att leva hela sitt liv vill jag skrika men vem skulle ta mig på orden när det redan är försent. Det är så fel.
Kyrkan var full. Full med människor som ville hedra honom för den han var. Mannen som var genomsnäll och hade ett hjärta med plats för alla andra.
De var sex vänner, däribland Rickard, som bar honom. Sex vänner som var djupt tagna av att vara de som ändå fick äran att få ta honom till sin sista vila även om ingen av dem ville uppleva det. Det är hemskt att se sex män med en kista mellan sig.
Det var skönt att ha en god vän med sig när Rickard inte var där. Det var skönt att kunna klamra sig fast i hans arm och få en tröstande omfamning. Det var skönt att luta huvudet mot hans axel när de sänkte kistan.
Det var en fin begravning men jag vill inte uppleva det igen. Det är säkert en önskan som ingen kommer att lyssna på. För när man har levt halva livet ska man inte dö.
Vila i frid Johnnie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar