2013/04/20

Nettans skryt- och bekräftelsedag

Lördagar har nästan blivit Nettans skryt- och bekräftelsedag så varför bryta det konceptet liksom.

Jag lyckades att få ont i knät på onsdagsgympan. Jag har inte en aning om vad jag gjorde med ont fick jag. Jag fullföljde passet men jag kunde inte göra en massa saker. Det har sedan känts lite bättre dagarna efter med det har huggit till ibland.

Jag skulle idag följt med på ett tretimmars pass i Grannhålan där de kör zumba och sådan pass men valde att hoppa det. Kändes lite onödigt att ta den påfrestningen på knät med hopp, studs och vridningar. Så det blev att vanligt gympass istället.

Och jag hade ju då bestämt att jag inte skulle springa något. Det gick inte så bra. Löpbandet liksom kallade på mig när jag kört hela mitt pass och svag som jag är så gav jag med mig.

Jag tänkte att 2 minuter skulle vara en liten lagom testa-knät-tid. Fast när de där 2 minuterna tickade förbi var jag knappt andfådd och knät kändes helt ok så jag fortsatte. Så tänkte jag att 5 minuter borde vara en bra tid att bryta på. Det råkade bli 6 minuter men då var jag tvungen att tvinga mig av. Det är ju lite onödigt att anstränga det för mycket.

Jag är så förundrad över mig själv. När jag för någon vecka sedan lyckades komma upp i 5 minuters löpning, i löpfart då, höll jag fasen på att avlida och jag flåsade som om jag besteg något högt berg med låg syrehalt. När jag idag sprang 5 minuter gick det hur lätt som helst och jag hade klarat minst dubbelt så lång tid om jag bara vågat för knät.

Löpning har alltid varit en nära-döden-upplevelse för mig och hemska av andra anledningar också. Ibland finns det faktiskt saker som är värre än en nära-döden-upplevelse. Skoljoggar där jag alltid kom kom en halvtimme efter alla andra och knappt hann dusch efteråt för att jag tagit så lång tid på mig och alla tjejer som var färdiga tittade med det föraktet som bara barn- och tonåringar kan ha inför de som inte klarar lika mycket som de själva. Usch, får rysningar.

Men nu plötsligt är det ett sätt att mäta min förbättring på och jag ser enorma framsteg, mått mätta gentemot mig förstås. Nu längtar jag efter det där förbaskade löpbandet och jag har inte riktigt vant mig vid den tanken. Det är så långt ifrån mig som det bara kan vara.

Jag är stolt, nöjd och känner mig otroligt duktig över min prestation. Mitt mål är att jag ska klara springa slingan innan sommaren är slut. Det känns som ett rimligt mål att ha och ett mål som jag ser att jag skulle kunna klara.

Heja mig och jogg on.

löp

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails