Det finns många anledningar till att man inte tar steget och utmanar sig till att bli det man som lite drömde om. Anledningarna till att drömyrkena inte blev av är några stycken men det finns ändå några överhängande som ändå var avgörande.
När jag som 9-10 åring drömde att få gå på månen tyckte jag det var en väldigt logiskt tanke. Jag ville bli astronaut och få komma ut i rymden och undersöka saker. Intresset var liksom väckt och när jag redan då kunde planeter och månar utantill tyckte jag det var en självklar tanke.
Det jag kanske inte hade i åtanken då vara att man faktiskt skulle ta sig ut ur den jordiska atmosfären också. Detta innebär att man sitter på toppen av en gigantisk tank med flytande syre eller väte. Jag menar verkligen en gigantiskt sak. Sedan kommer detta att i en explosion driva raken upp och iväg. Detta känns inte alls lockande. Flyga är liksom inte min grej och speciellt inte när det är på en fallos som utgör en jätteexplosion. Så den där månfärden blev aldrig av och drömmen lades på hyllan även om jag ibland kan blicka upp och fundera på hur mina fotsteg hade sett ut på månens yta ;-).
Jag började under ungefär samma period drömma om att bli polis. Att få vara en hjälte av något slag kändes väldigt häftigt. Nu vet jag bättre. Jag tror det hade varit väldigt svårt att koncentrera sig dagarna genom med uniformerade poliser runt mig. För att inte tala om att det hade varit svårt när jag själv hade varit tvungen att gå runder i uniformen och se sexig ut. Att ständigt gå runt och vara lite het på sig själv i det läget hade försvårat jobbet och jag inser att det är en omöjlighet. Fysik har inget med detta att göra alltså.
Det sägs ju alltid att man inte ska ge upp sina drömmar men ibland är det faktiskt omöjliga att genomföra. Eller hur?
(Obs. Jag har inte tagit bilden själv. Lånad från Google.)
1 kommentar:
*skratt* ja så kan man också se det ;)
Skicka en kommentar