I brist på inspiration så kommer jag ställa en enkel fråga som jag skulle vilja ha svar på. Se det inte som en tävling men kanske en utmaning. Vet du säkert så var lite diskret i ditt svar. Så frågan är följande och ni får till och med alternativ att välja på:
Vad är detta för byggnad?
*Affär
*Lagerlokal
*Dagis
*Restaurang
*Sporthall
*Bunker
*Konsthall
Så nu är det bara att gissa på. Så svårt kan det inte vara med sju alternativ tycker jag 
Det var ju det där om att raljera om allting, oavsett vad det var. Av någon anledning så har mitt sista ord bara glidit ur mitt minne och jag fick frågan av den som givit mig det om denne missat ordet.
-Nej du har inte missat det utan det är jag fick jag skamset erkänna.
Jag kunde inte riktigt förstå hur ett ord bara försvunnit sådär. För inte var kan det väl vara så att jag försökt undvika det, helt i mitt undermedvetna förstås. Men som den bra skribenten man är (harkel, harkel) ska jag ju kunna raljera över precis allting. Om det så är om Ajax fönsterputs.
Används sådant verkligen nuförtiden skulle jag vilja veta. Jag har fått för mig att folk är mer miljövänliga än så. Att lägga en massa pengar på dessa dyra häxblandningar är faktiskt inte det jag vill göra i alla fall. Jag tycker om det gamla hederliga med några droppar diskmedel och en kork ättika. Det blir klara och fina fönster det, och inte speciellt dyrt blir det heller. För det är ju inte så att en flaska räcker speciellt långt heller. Ska det sprayas insida, utsida och mellan så gäller det att man köper på sig när man är i Ullared om man ska ha råd till en fönsterputs.
Det är väl egentligen så med alla dessa rengöringsmedlen som är färdigutspädda på flaska. En massa onödiga miljöförstörande ämnen som vi lätt kan undvika genom att använda mer naturliga produkter i vårt dagliga städande. För inte behöver vi använda rengöringsspray till bord och bänkar om man har en ren trasa. Inte behöver vi använda rengöringsmedel till våra golv när det finns naturlig såpa. Dock är jag skyldig till det sista av ren tankspriddhet. Ska genast skriva upp såpa på min handlelapp.
Sedan har vi problemet med badrumsrengöringssprayerna. För i detta hemmet räcker det med att det finns en ny flaska som det står badrumsrengöring på så kommer den att stå högt på önskelistan hos kära maken. Han har någon sorts konstig dragning till att ha en uppsjö med diverse badrumsrengöringar som han vårdar ömt. Detta skulle man kanske kunna försöka göra en avvänjning på men jag låter det bero. Jag menar, han har badrumsrengöringsmedlena och jag har disktrasor. För vem kan klara sig utan en hylla med oöppnade disktrasor. Inte jag i alla fall. Kan känna paniken när en trasa börjar lukta och här inte finns nya. Fy vilket trauma det hade varit. Och när vi ändå är inte på erkännande så får jag väl säga att just trasor är nog det enda som jag verkligen inte försöker spara in på utan dom går i soporna med en gång. Inte speciellt miljövänligt men det är kanske det jag försöker kompensera med att inte använda Ajax fönsterputs och andra färdigutspädda sprayer på flaska.
-Jag skulle aldrig förminskat mig själv på det viset.
Orden som en kompis sa när vi pratade högtidsdagar kom plötsligt upp till ytan idag. Kanske för att det nu är den 14 februari, alla hjärtansdag eller som många verkar ha gått över till, Valentines Day (all denna jäkla amerikaniseringen).
Alltså jag gillar verkligen inte dessa dagar. Det spelar ingen större roll om det är alla hjärtansdag, morsdag, farsdag eller halloween som det nu också heter. Och om man tar dagens dag så finns det många aspekter.
Jag gillar inte den på grund av den enkla anledningen att det är handlarnas pengagruva, att lura på oss dödliga en massa dravel att vi måste ha speciella dagar för att verkligen gå all in för att visa vår kärlek till någon.
Jag gillar inte den på grund av att jag anser att kan man inte visa sin kärlek resten av året utan att ha en speciell dag så är man nog ute på tunn is. Och om man nu har ett kärleksfullt förhållande, varför behöver man då en dag som går till överdrift?
Jag gillar inte den på grund av att det skapar utanförskap. Hur jag menar? Att skolor applåderar dagen och elever får göra diverse saker att ge varandra skapar utanförskap. För inbilla inte mig att alla får sitta där med ett hjärta framför sig utan det är enbart dom som redan är populära som sitter med sina högar av hjärta medans dom andra får titta på. Titta och låtsas att det inget gör medans det värker i hjärtat i bröstet på dom.
Jag tycker helt enkelt inte att dessa dagar är viktiga. Jag tycker inte det är viktigt att behöva visa sin kärlek genom att ge bort en massa saker. Jag vill kunna bjuda på den där flotta måltiden, blomma, kramen, kyssen, älskogen vilken dag på året som helst utan att känna en pressa att just idag måste jag visa extra mycket kärlek. Jag vill hellre visa extra mycket kärlek hela tiden.
Jag tycker inte ens det är viktigt att få en massa grejer när jag fyller år. Och det var då min kompis tyckte att jag förminska mig själv. Jag fick inte fram på vilket sätt jag förminskade mig själv genom att inte vilja ha en massa från kära maken för jag blev väl mest irriterad över påståendet. Får jag något blir jag naturligtvis glad men jag tycker inte det är viktigt. Det jag tycker är viktigt den dagen är nog att det inte är en massa andra aktiviteter utan att vi är tillsammans på kvällen. Kanske över lite god mat. Men detta kunde inte min kompis alls förstå eftersom det enligt denne var viktigt att bli uppvaktad med presenter. Allt annat var att göra sig själv oviktigt. Men det är inte jag som är oviktigt, det är gåvan och det är en stor skillnad.
Tycker ni sådan här dagar är så viktiga att ni firar dom?
Sotaren har varit på besök idag. Dock var det en helt annan mot vad det brukar vara. Jag vet inte om han fortfarande är skärrad efter min nakenchock för några år sedan. Det är ju sådant som kan etsa sig fast på näthinnan. Den nya sotaren var inte alls trevlig. Trist när dom inte kan visa allmänt hyfs och vara trevliga.
I alla fall så innebär sotaren att den otäcka pannan inte kommer på under dagen. För vem skulle sätta på den när kära maken är och jobbar. Frugan? Tillåt mig skratta även om jag hade funderingar på att verkligen ta mig i kragen och börja närma mig pannrummet. Bara det måste vara ett stort framsteg. Hur som helst så är det inte trevligt att inte ha någon värme här när det är kallt ute. Och för att spä på mitt ynkeri så vaknade jag med dunkande bihålor och snorande näsa och mår därefter. Så med en inre kyla och en yttre har jag väl mest försökt hinna någon värmekälla idag. För inte har jag någon användning av den härliga kaminen eftersom den stått där och hånat mig idag. Jag har matat in papper och den har ätit upp det, rykandes, men inte delat med sig till vedträden. Så min värmekälla har idag varit min härligt luddiga filt och en varm och go Lilly. Så nu i eftermiddag har vi kurat upp oss i soffan och haft det mysigt och värmt varandra.
-Mamma, jag tror jag fryser ihjäl sa hon och drog filten om sig.
-Du kanske ska börja med att klä på dig lite och inte enbart springa runt i trosor. Herregud vilken dum idé kunde jag utläsa ur hennes blick. Kläder, ett ont måste emellanåt liksom.
Så nu kommer snart min riddare i blank rusning hem, ridandes i lilla blå eftersom en vit springare inte är att tänka på. Då kanske vi kan få upp lite grader här hemma och jag kan jaga bort kylan som omger mig.
Det är ganska intressant det där med kroppsspråk. Hur mycket man faktiskt “pratar” genom våra rörelser och mimik. Jag kom nog att tänka på det när jag läste om att ta onödigt mycket plats i kollektivtrafiken. Hur det hänger ihop? Jo låt mig undervisa er.
En gång för mycket länge sedan, när vi hade djurhudar runt våra höfter och stort burrigt hår (ej 80-talet), hade vi inte mycket att gå efter när partner skulle väljas. Kroppsspråket var då väldigt viktigt och vad var det då som var viktigt. Jo att visa upp sin fertilitet, sitt paket, för att det kvinnliga könet skulle kunna välja och sedan fortplanta sig.
Det som är intressant är faktiskt att vi människor av idag tror att vi är så smarta och tänker på allt men naturen är smartare. För hur mycket vi än försöker radera vår förslutna så lever ändå det “djuriska” kvar, att bli fler. Och det är här detta med att ta plats i kollektivtrafiken kommer in. När män sitter, rejält bredbenta, på sätena och till försvar enbart kan säga att benen inte kan vara ihop eftersom där finns grejer så är det bara en liten bit av sanningen. Fast det vet inte dom för dom tror verkligen på sin paket-förklaring. Det som egentligen händer är världens äldsta raggningsknep. Att visa upp sitt paket för trånande honor som bara har fortplantning i huvudet. Och med tanke på mängden människor som finns på tillexempel tunnelbana så är chanserna stora att där är någon hona som är just rätt i sina hormoner och feromoner och sådana saker och nappar på detta. Och allt detta sker omedvetet, både för hona och hane.
Så allt sådant sker helt i omedvetenheten. För om man fortsätter så är det så att vi människor är väldigt känsliga varelser som är rädda om “vårt eget rum”. Att vi känner oss obekväma när andra, okända kommer för nära oss. Detta gör att vi egentligen inte är gjorda för att åkta dessa trånga kollektivalternativ. Det är viktigt för oss att vi har vårt svängrum. Därav skulle jag tro att nästa problem på kollektivtrafiken kommer in. Att sätta väskor och påsar på sätet bredvid oss. På detta viset garanterar vi att vi får vår egen plats för oss själva och inte behöver ha okända upp på oss. Jag kan bara gå till mig själv. Jag sätter gärna min väska vid sidan av mig på sätet för att garantera min privata del. För jag kan tänka mig reaktionen om någon skulle sätta sig bredvid och där ändå skulle funnits många andra dubbelplatser lediga. Jag hade tyckt det skulle varit riktigt jobbigt och jag tror nog jag hade blivit lite irriterad över dennes klumpighet. Så därför tror jag att vi håller våra platser för oss själva så länge det går.
Om man sedan går från kroppsspråket lite men håller sig kvar på tunnelbanan eller var man nu är så finns det andra störande moment också. Och dessa kan man naturligtvis också analysera, så varför inte.
Mobilpratarna som prata så att alla i vagnen hör. Detta är något som många irriterar sig på. Dels skulle jag tro att det beror på att jag som okänd inte är intresserad av att höra andras privata samtal. Detta blir också väldigt obekvämt för oss att höra eftersom vi inte ska behöva höra dessa samtal oavsett om det är med frugan eller med en affärsbekant. Det jag tror dessa mobilpratare är ute efter, helt omedvetet naturligtvis, är uppmärksamhet. Jag tror att dessa har en osäker läggning även om dom själva skulle neka till ett sådant påstående. Att få en bekräftelse på att vara viktig och att låta alla andra höra det gör deras osäkerhet inte så synlig för dom själva.
Vilken typ tillhör du? Själv tillhör jag skaran viska-och-väsa-i-telefonen-på-offentliga-platser. Jag tycker det är jobbigt när telefonen ringer i affären. Jag tittar mig skamset omkring och med ursäktande blick svarar jag med ett viskande eller väsande. Jag vill helt enkelt inte att andra ska höra mina privata samtal oavsett om det är kära maken som ringer om att jag ska köpa mer mjölk eller om det är jobbet som ringer om mer jobb. Jag tillhör nog dom som aldrig kommer känna mig bekväm med att prata i telefon ute bland okända.
Det sista jag tänkte ta upp är parfym. Att ha mycket parfym på sig så att andra mår dåligt finns inga ursäkter till. Jag behöver inte veta att du har råd med diverse dyra parfymer när du åker kollektivt eftersom dom för mig ändå bara luktar hemskt. Det har inget med kroppsspråk eller bekräftelse att gör enligt mig utan det är enbart egoistiskt. Inget annat.
Så vad stör ni er mest på i kollektivtrafiken? För mig är det nog det sista eftersom jag mår dåligt av det, tätt följt av mobil-bekräftarna. Dom första två sakerna är liksom lite svårt att göra något åt eftersom det ligger i vår omedvetna natur. Ja, jag läste psykologi i min utbildning för si sådär 20 år sedan så lite sitter 
Det har uppstått lite problem. Problem som känns väldigt irriterande måste jag säga.
Jag har under några dagars tid inte kunnat sms. Så länge jag inte befinner mig innanför hemmets fyra väggar då vill säga. Men att skicka, vad ska vi kalla dom, “vuxen”-sms känns inte så roligt längre om det plingar i kära makens telefon i rummet bredvid. Överraskningsmomentet försvinner lite om man säger så. Det är i alla fall vad jag kan tänka mig om jag nu hade varit en sådan som skickar sådana.
Nu är telefonen uppdaterad och jag skulle prova den men insåg att det ger mig inget eftersom det fungerar här hemma, vilket jag förövrigt tycker är väldigt konstigt bara det. Så nu är det bara att invänta morgondagen och se om det fungerar som det ska. Hoppas verkligen det. Snacka om i-landsproblem.
Bilder så färska att dom fortfarande är varma. Detta är vad som just nu, 09:58, händer utanför mitt fönster i norra Skåne. Trist men sant när vi nästan vant oss med 14 grader kallt och hög, klar luft. Så minus 1 och snö är ganska antiklimax faktiskt. Nu längtar jag tills studsmattan är uppe på det tomma skelettet av stål samt att polen kommer upp i den fula, men praktiska inhägnaden.
Fler trissar hittar du HÄR
Det verkar som om jag har något stort i görningen men jag vet inte riktigt vad.
Jag har kommit på mig själv med att lägga ut mina små block lite överallt. Ett block och penna vid sängen, ett i jackan, ett i väskan och ett vid datorn. Men helt ärligt vet jag inte varför jag plötsligt har börjat lägga ut dom. Jag vet inte om det är så att jag har något stort på gång som jag ännu inte själv vet om. Hmm, kan det vara min kommande bok som börjar ta form långt där inne? Inte en aning men här ligger i alla fall block nu om det skulle vara så och blocken gör sig ganska bra där dom ligger med sina färgglada pärmar. Detta är ju lite spännande.
Ps. Jag lovar att jag är fullt normal även om mycket motsätter sig detta argument ibland.
Jag blir så jäkla förbannad på politiker som tror att dom kan behandla alla hur dom vill utan att ta reda på fakta först.
I Hålan kokar det nog idag efter att ha läst i tidningen att dom ska flytta ungdomsgården till förskolan. Detta är framlagt utan någon som helts kommunikation med rektor, personal eller föräldrar. Detta skulle innebära att den sal som finns för gemensam lek skulle försvinna. Men detta är väl inte det värsta. Specialpedagogen som sitter i anslutning till salen kommer inte kunna sitta kvar och plötsligt försämras allt för dessa barn som behöver hennes stöd extra. Istället för att finnas tillgänglig och arbeta nära barnen hade hon varit tvungen att flytta på sig.
Att både köra över personal och föräldrar är helt jäkla förkastligt. Jag som förälder vill känna mig trygg när jag lämnar barnen på förskolan. Kommer man känna en trygghet nu om där ska finnas ungdomar mitt i. Jag menar inte att ungdomarna är farliga på något vis men ungdomar är ganska tankspridda. Jag vill med säkerhet veta att grindarna är stängda så att ingen kommer att springa ut. Jag vill med säkerhet vet att där inte är något barn som råkar äta någon fimp eller annat skräp som råkar hamna på marken. Jag vill inte att barnen ska behöva höra språket dagens ungdomar använder med alla typ, liksom, fitta, hora och så vidare. Jag vet att jag generaliserar men dessa risker är överhängande och det är inte ok.
Jag anser att barnen har tillräckligt med ljud runt sig utan att dom nu också ska få störande musik, troligtvis på hög volym. Dom behöver den lugn och ro som kan infinna sig på en förskola emellanåt. Att ständigt vara i denna miljö med andra barn runt sig så måste denna tid finnas. Jag har jobba mitt emot den gamla fritidsgården och jag vet hur det låter. Det är inte tyst och stilla utan det är högt och bröligt. Så hur skulle det bli annorlunda här?
“– Det här utvecklades inte som jag förväntat mig. Det har blivit fel från början, säger Johan Berglund (M), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, som nu backar efter kritik från såväl förskola som opposition.”
Är det konstigt att politiker inte verkar vara dom klipskaste människorna. Att inte inse hur reaktionerna skulle bli efter att gått bakom ryggen, total, på både ledning, personal och föräldrar är total idioti. Är det konstigt att det blir fel när det inte verkar finnas någon kommunikation alls från deras sida utan bara planering för att sedan sticka kniven i ryggen.
Nu ska dom träffa personal för att komma fram till någon bra lösning på detta eftersom dom fortfarande anser att det är den bästa lokalen. Jag hoppas att vi föräldrar också blir inbjudna för jag anser inte detta vara en bra lösning. Personalen ska jobba i situationen men vi som föräldra ska känna tryggheten.
Nej, fy fan för sådan här översittarfasoner. Men det är väl det dom är bra på, spraka på småfolket och gå leendes därifrån.
Jag har en liten fundering angående bananer. Jodå, man kan ha funderingar även över dessa kan jag lova.
Jag fick en kommentar från en man för ett tag sedan och det skulle nog vara skoj men jag undrar jag.
“Du sitter där och leker med din banan” och sedan var det något till.
Så då blir naturligtvis min undran hur män, ja det blir en generalisering, tänker när ni ser en kvinna äta banan. Är det så att ni ser en kvinna äta en banan och inga mer tankar om det eller det är så att ni ser en kvinna stoppa något i munnen som påminner om något annat? För det var så jag tolkade det lilla påståendet. Att ni ser henne föra bananen till munnen, sakta sära på sina läppar för att sedan föra in den och hennes läppar sluter sig på något sensuellt sätt rund. Mjuka, varma och hungrande. Och denna visuella syn får ni uppleva kanske 10 gånger innan bananen äntligen är slut och ni kan pusta ut. Fy vilka teasers honfolket är.
Så överös mig nu om jag har rätt eller fel. Är det blowjobs som ploppar upp i en mans huvud när en tjej äter banan?
Jag har varit iväg på en två timmar lång fotokurs ikväll. Underrubriken var att komponera bilder så det var väl det jag gick i gång på tror jag.Jag har aldrig satt min fot på någon fotokurs så jag tyckte väl det var dag. Jag har i och för sig funderat på det men jag har inte flera tusen att lägga på min hobby. Så när denna dök upp passade det ypperligt eftersom den var gratis. Och gratis gillar vi.
Det jag ville få ut av den fick jag. Det var en fantastisk föreläsare, som precis som jag är helt självlärd. Nu hade han i och för sig kommit mycket, mycket längre än jag och jag måste erkänna att jag blev lite avundsjuk när han visade sin presentation. Både frilansande fotograf och journalist. Det suger riktigt i den där avundsjuktarmen. Tänk att både få fota och skiva. Ojoj, vad jag började drömma mig iväg.
Jag fick svar på mycket av det jag funderat på om mina bilder. Jag älskar att få med detaljer och att försöka komma på lite annorlunda sätt att fånga dom. Och det var det där med att våga prova sig fram och att våga ta plats som fotograf som jag kommer att ta till mig ännu mer.
Sen var det väl det viktigaste också. Att våga gå ifrån den gröna idiotknappen som han kallade det. Den där autoinställningen som man så ofta kör på. Så nu har jag bestämt mig för att experimentera med slutartid och bländare på och gå från auto. Så bli inte rädda om jag kommer med kameran och fotar bara sådär apropå för då har jag säkert kommit på något jag vill prova. Sen gäller det bara att hinna med det också. Så nu ska det bli spännande att se om jag kan prestera bättre. Fast jag måste säga att jag är ganska nöjd med dom få uppdrag jag gjort.
Jag tycker det är roligt att kolla sökorden för min blogg. För det mesta kan jag ofta relatera sökord med inlägg men ibland funderar jag faktiskt på vad jag har skrivit.
Att ha en inlänk på sökordet “blöjor vuxna” gör mig väldigt fundersam hur dom har hamnat här. Jag kan inte påminna att jag skrivit om detta men det är klart, jag har varit aktiv skrivande i över tre år så det är kanske inte så konstigt att jag inte kommer ihåg alla inlägg. Men det skulle faktiskt passat tillsammans med fetischen för jättepyjamaser, ni vet sådan där one piece, som vuxna väljer att springa med utomhus. Det om något borde väl ändå vara förargelseväckande beteende. Det är bara en suggermummy eller suggerdaddy som fattas till det tillsammans med ett jättenappflaska eller något liknande. För att inte tala om “swing of love”, ett måste i allas samlingar 
Men som jag sagt tidigare, i något klokt inlägg eller två, så får alla ha sina fetischer så länge dom inte skadar någon annan på något vis. Men jag vill helst slippa veta om det är min granne som har en blöjfetisch.
Jag tror att alla människor har någon sorts fetisch. Kanske inte av anledningen som Freud ansåg:
“ Fetischen kan vara allsköns
olikartade föremål som alla har det gemensamt
att de utgör substitut för moderns frånvarande
fallos: foten, en sko, en bit päls, hår,
underkläder eller andra objekt.”
Och kanske inte heller som orden från början ansågs betyda: “föremål som representerar eller anses inneha en magisk-religiös kraft eller makt”. Fast tar man denna första betydelsen så stämmer det ju ändå ganska bra med den sexuella fetischen, frånsett från det religiösa då. En sexuell fetisch är väl något som man blir väldigt tänd på och detta kan väl påminna om en dragningskraft.
Men alla fetischer är inte av sexuella slag även om det är det man kanske först tänker på. Jag kan inget om skor men visst brukar man säga att någon har skofetisch om den personen har väldigt mycket skor. Detta betyder ju inte att denne tänder på sina skor. Eller det gör dom kanske? Det blir kanske som en kick som kan påminna om sexuell njutning när man köper skor om man gillar det?
Hur som helst så tror jag i alla fall vi alla har någon fetisch, sexuell eller ej. Rätta mig gärna om jag har fel men tänk efter en gång extra innan ni säger att jag har fel.
Vi har fått lite onda ögat av postgubben, eller kvinnan, över att vår låda varit för låg. Vi har nu bytt den och naturligtvis är vi väldigt nöjda över resultatet. Detta verkar även postgubben, eller kvinnan, vara eftersom vi nu även får grannens post. Tänk vad lite som behövs för att dom ska bli nöjda. Nu blir det dock nya problem när grannen kanske inte blir lika nöjd över att inte få sin post eftersom vår låda nu är mycket mer poppis. Blir kanske grannfejden nästan nu.
Obs. Bilden har inget med personerna i inlägget att göra. Den är bara fin.
Som den underbara morgonmänniska jag är (harkel, host och andra läten som talar om att jag kanske inte talar helt sanning) så är det med glada, lätta steg jag går upp klockan tjugo i sex en söndagsmorgon. Det är tyst och mörkt i huset och det känns som om jag är den där tomten som endast är vaken. Jag tassar tyst omkring för att inte väcka festen av familjen som sover sött, nerbäddade i sina varma sköna sängar. Med en kopp kaffe i handen läser jag sakta tidningen, dock den prasselfria som man lätt vänder blad med ett klick. Med varje klunk kaffe vaknar kroppen sakta till liv. Så när det är dags att köra är jag ganska vaken och humöret har sakta stegrat sig uppåt.
Detta är dock till jag kommer ut i den bitande kylan på –17 grader. Bilen protesterar vilt när jag först försöker starta den. Den vill säkert tala om för mig att det verkligen är alldeles för tidigt att starta men med ett lätt tjongande går den sakta trött igång. Efter en stund spinner den som en katt framför en varm brasa.
Mitt mod sjunker ännu mer när jag med skrapan i handen sakta försöker ta mig genom den vita hinnan som täcker bilden. Sakta blir jag förvandlad till den ofrivilliga konstnären eller något liknande när jag bara bildar små streck som bildar ett mönster som ser mycket konstnärligt ut. Jag svär för mig själv och med ett dubbelhandsgrepp börjar jag sakta forcera hinnan av pansar. Efter en stund är mitt påbörjade konstverk utraderat när jag med värkande händer och en röd näsa äntligen kan sätta mig i bilen och köra iväg.
Jag älskar verkligen vinter och tidiga mornar. För att inte tala om när dom infaller samtidigt. Eller inte.
Vad är mer kärlek och romantik än ett bröllop. Jag hade äran att föreviga våra vänner stora dag i somras. Vackert, romantiskt och fullt av kärlek. Jag vet att det blev arkiv även denna veckan men det är enbart för att det speglar temat på ett fantastiskt vis. Och eftersom jag känner dom underbara personerna också så tror jag inte att jag hade kunnat gjort en bättre triss på detta ämne än denna.
Fler trissar hittar du HÄR
Veckans triss är även en tävling där man kan vinna presentkort från Coolstuff.
Med en liten skräckblandad förtjusning kunde jag läsa ett litet meddelande i min logg i morse.
En officiell inbjudan att gästblogga. Hjälp, är det inte bara dom stora bloggarna som blir inbjudna till sådant. Det är Kissie, Pussie, Fuckie (eller vad dom nu heter) och jag.
Jag kände mig mycket hedrad att få ett sådant uppdrag för på något vis måste det ändå vara ett kvitto på att det är ganska ok det jag skriver. För jag inbillar mig i alla fall att man inte bjuder in någon att skriva om man inte gillar det som skrivits innan på något vis.
Problemet var vad jag skulle skriva om. Jag har gått och funderat hela dagen men inte fått fram något så värst bra. Jag skulle väl tro att det är för att jag just gått och funderat på det eftersom mina inlägg ofta skrivs i stunden hetta så att säga. Så när jag satt mig ikväll hade jag dom första raderna klara. Så började jag sakta skriva men det kändes så krystat på något vis, troligtvis eftersom jag hela tiden tänkte på vad ägaren skulle tycka om det. Jag skrev och suddade och skrev och suddade. Till slut fick jag säga till mig själv att det inte var värre än att svamla här. Låt fingrarna dansa över tangenterna som det passar och bara följ med. Det brukar aldrig sluta där jag tänkt från början men det gör det så mycket mer naturligt. Så jag lät fingrarna dansa och mycket riktigt så började det flyta. Det blev visst om lite ironi och nostalgi när det från början skulle ledas in på slumpen. Men som vanligt gjorde slumpen att det slutade helt annorlunda.
Är du nyfiken på mitt gästinlägg hittar du det HÄR hos Tant Skarp.
Vi hade i princip bestämt att vi skulle ut och friluftsa lite idag. Jag hade sett det framför mig.
Hela da family komma lufsandes i skogen med en välpackad ryggsäck med godsaker som vi sedan skulle förtära vid en frusen sjö. En sjö som gnistade som tusen spridda diamanter i skenet av solen som försökte värma med sina strålar men ej lyckas på grund av att Kung Bore hade ett stadigt tag om vår värld. Där skulle vi packa upp vår matsäck och låta den varma chokladen värma våra frusna fingrar när vi flätade dom runt muggen. Till den härliga chokladen hade vi packat ner några goda kanelbullar.
Naturligtvis skulle kameran varit med och förevigat vår lilla utflykt och jag skulle fått några otroligt vackra bilder på tjejerna i det härliga landskapet.
Men nu visar det sig att det är kallt ute. Det är till och med förbannat kallt ute. Så kallt att vi i Skåneland blir alldeles förskräckta och tror att någon ny istid eller liknande är på väg. Blir det en tredje vargavinter nu så ligger vi risigt till, eller?
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Nja, det är kanske inte så mycket kläderna utan våra känsliga lungor här nere i södern är inte gjorda för sådan kyla. För varje andetag jag tog kändes det som om mina luftrör klibbade ihop av en sakta frysningsprocess. På någon minut var min jacka alldeles frostig av min andedräkt. Detta är inte ok enligt oss. Så vi bangar helt enkelt. Så istället sitter vi här inne med en värmande och sprakande brasa och tittar ut på det vackra landskapet. Vi tänker på den där turen vi ändå planerat och känner oss ganska tillfreds med tillvaron. Det är så vi frusna skåningar löser köldproblem.
Vi –17 grader ser låset ut såhär, på insidan. Känns ganska skönt att kära maken satt upp innerdörren för några veckor sedan.
Det finns vissa ord som är väldigt känsliga. Känsliga för att det blivit så laddade . Inte för dess mening men för dess innehåll. Nu släpper jag bomben:
Jag är helt ärligt lite rädd för vad det innebär med detta. Att det bildats en nästan sektliknande mobb med anhängare som inte för en sekund kan tänka sig att lyssna på varningsklockorna som kommer.
Att folk går ner i vikt av den och mår mycket bättre på alla sätt är det inga tvivel om och det är väl kanske inte här som min rädsla kommer in. Utan min rädsla för vad detta kommer att innebära för dess anhängare om 10, 20 eller kanske till och med 30 år är det ingen som vet.
Att det finns omedelbara effekter som gör att man mår bra är ingen garanti för att det i slutändan verkligen är det. För mig rimmar det otroligt konstigt att utesluta vissa saker helt från en kost istället för att äta balanserat. Men med lockrop, som jag förökar undvika att lyssna på, om att 30-40 kilo försvinner på ingen tid alls så är det klart att man försöker ta denna vägen. Jag skulle med vilja bli av med dessa kilo men har sedan länge med alla olika dieter, inklusive något liknande denna, gett upp det. Det är liksom bara jag själv som kan ta tag i det och börja äta som man ska, balanserat, samt att röra på sig. Detta kommer inte resultera i en viktminskning på 40 kilo på ett år men jag kommer troligtvis ha bättre ådror än andra om 20 år.
Lyncha mig inte för mina åsikter men med en diet som varit populär i några år och fångat upp alla dessa anhängare som proklamerar att den inte är farlig. Jag tror helt enkelt inte på det. Det är ingen som kan veta hur denna mängd med fett som stoppas in i kroppen påverkar den under lång tid eftersom det inte gått någon längre tid från den startat.
Jag är ingen läkare men det hade väl inte hjälpt heller eftersom även dessa tvistar om om dietens vara eller icke vara. Men för mig känns det tryggare att lyssna på en i kardiovaskulära prevention än en i allmänmedicin. Det känns på något vis som om det är bättre, i detta fall, att veta mycket om lite än att veta lite om mycket.
Jag är nog väldigt vetenskapligt lagd för jag vill ha belägg för saker. Svart på vitt.
Men jag kan tvista om detta i evigheter för jag vet inte heller slutresultatet. Men jag vet att jag inte kommer att gå på detta hur mycket det än lockar med snabb viktnedgång. Men om si sådär 10-20 år har vi nog svaret vem som hade rätt, om det ens finns något rätt eller fel. Men fram till dess så håller jag mig till, eller i alla fall när jag kommer igång med det, till normal balanserad kost bestående av långsamma kolhydrater, grönt och protein helt enligt tallriksmodellen.
Må väl och jag hoppas verkligen jag har fel i detta fallet. Sug åt er för det händer inte i vanliga fall.
Jag är inte mycket för reality-såpor. Inte längre får jag väl säga för ett tag älskade jag dessa olika program men på något vis har jag vuxit upp. Eller det har kanske inte så mycket med åldern att göra utan hur jag väljer att prioritera min tid och framförallt hur jag väljer att prioritera min egen energi. Jag har helt enkelt valt att inte börja titta på dessa larviga program oavsett hur spännande dom ser ut att vara eftersom jag vet med mig själv att jag fastnar och sedan har jag en massa veckor där jag bara sitter och ugglar framför dessa och lägger en massa av min energi på att vara irriterad på diverse saker som händer. Nej tack.
Det som slår mig, varje gång, en ny såpa börjar är hur deltagarna verkar helt oförberedda på vad som ska komma. Ta Idol till exempel. Varje år kablades det ut vilken mobbning det var att tala om för dom sökande att dom inte kunde sjunga. Varje år och ändå verkade många förvånade över hur dom blivit bemötta. Det är liksom ingen nyhet att det går till såhär så varför gnälla efteråt och söka sympati då.
Den nyaste i raden är naturligtvis Top Modell från Sverige där en deltagare nu är ute i media och talar om att hon tvingade banta. I modebranschen är där en viss chargång, precis som i alla andra branscher, och man kan inte vara så totalt blåögd att man verken ser det eller vet om det. Det är program som ska skapa modeller och i ett program finns intriger antingen gjorda eller ,om högre makter vill, dom spontana. För att sälja programmen behövs dessa eftersom målgruppen, kan jag tänka mig i alla fall, är riktad till ungdomar och ungdomar är mottagliga för sådant krafs.
Jag tar absolut inte någon mobbning under armen och applåderar den utan jag menar bara att man måste kunna tänka realistiskt. Man kan inte vara så naiv och gå in i ett program och förvänta sig att allt bara ska rulla på. Är det modeller som gäller så måste man kunna ta kritik och förstå den eftersom det i branschen förväntas vissa ideal. Sjuka sådan enligt mig men så ser det ut. Är det sång du vill göra och söker för det så är det likadant där. Du bedöms för dina insatser efter vad som krävs av dig. Jag tycker en sak någon annan något annat.
Jag tror att dessa ungdomar som söker dessa olika såpor som finns behöver stanna upp och fundera på sina drömmar. Det är bra att ha drömmar och man ska inte släppa dom men kanske ändå att man funderar på realiteten i det. Och framföralla att ger man sig in i leken så måste man ha klart för sig vad det handlar om. En lek som vill sålla fram det bästa som finns just bland dom deltagarna och detta innebär att resten kommer försvinna. Och mycket troligt är att dessa som försvinner kommer känna sig mycket orättvist behandlade. Men så är lekens regler och gång så förbered er på skiten.
En anstalt för små, missanpassade jordbor sa den grönhåriga ypsagonen.
Jag måste säga att det faktiskt var en ganska komisk förklaring på dagis (jodå, det stod dagis så skyll på SVT). Och är man en ypsagon kan det inte vara lätt att veta dessa saker så jag kan förstå hur resonemanget kan gå när man går förbi ett dagis en eftermiddag och alla barn springer rundor som yra höns. För en ypsagon måste detta se ut som små, missanpassade varelser men egentligen vet jag inte det för jag vet inte hur en ypsagon tänker. Jag förstå däremot när en ypsagon blir godissugen. Den känslan kan jag relatera till även om jag inte kan relatera till att äta 2 kilo choklad som vissa ysagoner klarar av på några sekunder. Nu hade jag inte klarat av det på en dag heller i och för sig men suget förstår jag.
Jag måste erkänna att jag gillar Pax och hennes jordiska äventyr. Det finns många barnprogram som är riktigt tråkiga med überpedagogiska undertoner i allt.
“Detta är en ryggsäck. I ryggsäcken har vi grejer. Vad har vi för grejer? Och så vidare i en oändlighet med überkäcka tecknade barn”.
Lite pedagogiskt är ok men inte i precis alla barnprogram som sänds. Ibland är det bara bra med lite flum också. Så Pax får helt enkelt bli min nya flumfavorit.
