Hör du ekot? Ekot av tiden som gått

Hör du ekot? Ekot av tiden som gått. Det rusar liksom fram och kvar är jag och funderar på vad det var som hände.

Jag tror inte kroppen riktigt hänger med. Det kan vara så att den försöker att luras lite, typ få en sista chans. För där nere i äggledarna har de gamla tanterna vaknat till liv. Likt små marackas försöker de skramla liv i känslor jag inte vill ha. De ligger där och försöker pocka på att de minsann vill ha en sista chans, att de liksom är värda det.

Hjärnan försöker ignorera denna lockelse som plötsligt kommit. Lockelsen av att kanske ge det en chans till och utöka barnaskaran. Men i samma stund som tanken tänks så slår jag den ifrån mig. För nej tack, det räcker bra med de två underverk jag har. Hur mycket det än dansas hulahula till ljudet av marackasen i mina nedre regioner.

För det är bara ljudet av ekot av tiden. Och kanske lite rädslan att faktiskt bli så pass gammal att det som definierar en lite som kvinna, att föda barn, plötsligt kommer att försvinna. Så jag försöker hålla tanterna i styr, tillräckligt mycket så de liksom stannar precis där de är, och ignorerar deras lockelse. För ljudet av framtiden avspeglar inte ekot av nya barnfötter. Inte våra i alla fall.