Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Fototriss är tillbaka efter juluppehåll och veckans tema behöver man inte fundera så mycket på. Det är liksom som det är. Så jag bjuder på en typisk skånsk vinter.

Fler trissar hittar du HÄR

Storleken har faktiskt betydelse

Ibland funderar man på varför man har sådant motstånd mot nya saker.

Kära maken har en längre tid tyckt att vi borde skaffa oss en sådan där stor, tjock bäddmadrass som täcker hela vår säng. Jag har av någon anledning tyckt att det inte varit en bra idé. Man skulle kunna tro att jag har en smålänning i mig och då menar jag inte kära maken som är 1/4 smålänning eller något liknande utan den där håll-i-pengarna-smålänningen. Men det har inte varit det heller.

Jag tror kanske det snarare har varit en praktisk sak. Fatta att bädda en sådan madrass med resårlakan. Ena hörnet på, andra hörnet på, tredje hörnet på, första hörnet av, första hörnet på, fjärde hörnet på, andra hörnet av och slutligen en fruga som utför massa obscena gester och ord som i amerikans tv låter pip…… Ja ni fattar.

Men så till slut hade kära maken mjukat upp mig tillräckligt så att jag nog tyckte att det skulle kanske vara bra ändå. Så inköpet gjordes och madrassen rullades ut på vår säng. Lakanet hjälptes vi åt med, som det toppenteam vi är, och ingen censur behövdes.

Och herregud vilken skön säng vi plötsligt har fått. Under dessa fem nätter vi haft den har jag sovit som en stock. Somnar på kvällen och vaknar på morgonen och tycker nog att natten gått lite väl fort eftersom jag precis lagt mig. Jag sover så hårt nu att jag vaknade med huvudvärk de första mornarna men den biverkningen verkar har gett med sig.

Och det bästa måste nog vara storleken. Jo jag vet att det sägs att den inte har någon betydelse men i detta fall har den verkligen det. För hur underbart är det inte att ha en 180 centimeter bred säng att röra sig på. Kära maken delar dock inte min entusiasm över detta. Han verkar tycka att det blivit mycket trängre.

Men det var liksom inte jag som ville ha den från början. Just saying.

Det är väl bara att lägga sig på soffan och invänta det oundvikliga nu då

Ibland försöker man minimera risker redan från början. Att göra de där små sakerna som kanske många gånger känns ganska larviga men som ändå faktiskt ger resultat.

Så när man i förvirring vaknar på morgonen av en blöt kaskad i ansiktet så känns det där arbetet med att minimera risker helt bortkastat.

Så den där pussen på huvudet istället för på kinden igår vid läggning av minstingen gjorde nog föga nytta när hon nös mig rakt i ansiktet i morse.

Så det är väl bara att lägga sig på soffan och invänta det oundvikliga nu då.

“Förkylningstider
Jag känner det är nånting på gång
Förkylningstider
Förkylningstider
Kom och håll mig vaken natten lång
Förkylningstider
Snurra runt i en kropp som brinner
som viskar: Stanna i säng…

Förkylningstider
Hej, hej, förkylningstider
Ge mej din feber, ge mej din Panodil
Ge mej allt du vill och allt du kan
Förkylningstider
Hej, hej förkylningstider
Näsa mot näsduk, två dustar av nässpray
som ger förkylningstider en ärlig chans

Du tar mej du tar mej du tar mej
du tar mej till en febrig värld...”

 

Det är svårt att smälta att jag har gjort något sådan “förbjudet”

Ibland gör man saker som är helt emot hur man normalt brukar agera. Idag är en sådan dag och helt ärligt vet jag inte riktigt hur jag ska tacka mina känslor.

Jag går in på sluttampen, om man kan säga det med 22 veckor kvar, på min utbildning och om några veckor går vi ut på LIA. Så sökandet är i full gång och jag har funderat och funderat på vad jag vill.

Jag har nu helt tänkt på mig själv i första hand istället för på andra. Och det är detta som gör mina känslor så svallande. Att sätta sig själv i första rum är normalt inte alls jag eftersom jag alltid är så mån om att andra ska ha det bra. Jag kommer liksom efter det.

Jag skäms samtidigt som jag är riktigt glad. Jag skäms för min handling men är glad för responsen.

Jag har alltså varit och pratat med min förra LIA-plats fast jag vet att två andra klasskamrater varit där. Detta med risk att ta någon annans plats. Jag har resonerat med mig själv hela vägen hem när samvetet hållit på att slita mig i stycken.

Resonemanget jag försökte föra med mig själv var att i arbetslivet är det såhär det går till. I arbetslivet är mina klasskamrater och jag rivaler om samma arbeten och det är i slutet av utbildningen så jag tänker ett steg längre.

Jag skulle kunna tänka mig att arbeta för företaget och kände att jag då faktiskt ville göra min LIA där igen. Jag vill ha den platsen och jag vet riskerna med det. Och jag känner mig som en stor skit för vad jag gjort, hur mycket jag än resonerar med mig själv. För detta är så olikt mig och i grund och botten så tycker jag inte att man gör så men, där kom det, det är mitt framtida arbetsliv det handlar om.

Jag kan bara visa framfötterna igen och sedan är det upp till företaget att välja. Jag vet hur de vill ha det och det gör mig sådär euforisk med tanke på hur mycket beröm jag fått under den timmen vi pratade. Men jag får se hur de gör när jag ska ringa i nästa vecka igen.

Men ändå är det så svårt att smälta att jag har gjort något sådan “förbjudet” även om jag tycker att jag för ett helt resonligt resonemang.

Dagens goda gärning

Jag satt och funderade litegrann tidigare idag. Nejdå, jag skryter inte utan talar sanning.

Jag tycker att vi alla borde ta oss en funderar på hur vi kan göra något positivt för någon annan. Detta borde vi klara av att göra varje dag. I början får man säkert tänka på det men sedan kanske det kommer av sig själv.

Låt mig ge ett exempel från häromdagen när vi besökte det stora varuhuset i den småländska skogen. På blomsteravdelningen stod en dam med två plantor i händerna samtidigt som hon försökte dra bort en påse till dem. Jag stannade och frågade om jag skulle hjälpa henne genom att hålla i rullen. Hon verkade helt paff men blev förstås glad.

Förhoppningsvis gav jag henne en liten extra glimt för dagen genom att enbart vara hjälpsam och vänlig. Och det är lite detta jag vill komma åt i vårt allt mer stressigare värld.

Så jag gör något sådant töntigt som att utmana er alla till att dagligen göra en annan medmänniska en “tjänst”. Det kan vara allt möjligt och stort som litet spelar faktiskt roll. Det där lilla kan vara så stort för någon annan. Se bara vad som hände med mitt lilla leende och nickning mot mannen jag mötte i entrén på affären.

Så jag hoppas att ni antar min lilla utmaning och för att vi ska komma igång hade vi kanske kunnat lyfta fram vår medmänsklighet i bloggens grupp på facebook. Enbart för att vi alla verkligen ska tänka på det.

Jag döper projektet till: Dagens goda gärning. (så originellt va?)

Klicka på bilden får att komma till sidan.

 

Kroppskontakt, en blobb och givna löften

Träningskläderna har sakta vaknat ur sin dvala. De har legat där i garderoben och fått en välförtjänt vila i en och en halv månad. Det skulle mycket väl kunna vara så att det är lite längre för ägarinnan har inte riktig koll alla gånger. Till klädernas försvar ska sägas att det faktiskt har varit vinter i alla fall i två veckor.

Men idag dammades de av till sin glädje och träddes på ägarinnans välsvarvade julkropp. De trivdes där, tätt inpå henne. De trivdes ännu bättre efter att fått gnida sig mot hennes kropp efter en runda runt sjön. Ägarinnan funderade på om de skulle trivas lika bra sedan när de inte var lika kroppstighta.

 
Ibland är det faktiskt inte helt fel med en Skånsk vinter. Inte om man är träningskläder i alla fall.

De trivdes så bra att de på något vis lyckades övertala ägarinnan att de minsann ville uppleva kroppskontakten även till kvällen. Detta innebar att ägarinnan nu har lovat dem att utföra ett gruppgympapass ikväll. Just när löftet gavs kändes det som en bra idé men ägarinnan börjar sakta tveka.

En blobb med noll kondition, inga muskler förutom vinnarhänget under armarna då, och ett dåligt knä och femton normala människor. Men ett löfte är väl ett löfte så det är väl bara att blobba på ;-).

Och

Ibland funderar jag på hur man för en konversation med en 8-åring.

Jag: Plocka undan det du har plockat fram.
Hon: Ofta
Jag: Va?
Hon: Fatta
Jag: Vad är det du säger. Prata riktigt så man förstår vad du menar.
Hon: Och

Äh, total vuxenförvirring. Någonstans på vägen verkar hon tappad det där med meningsuppbyggnad som vi jobbat så hårt med under hennes första del av livet. Jag fattar ingenting mer än att det troligtvis är saker som sägs i skolan och med vänner för jag lovar att vi använder inte den uppbyggnaden på ett samtal allt.

Jag: Kan du plocka undan i köket?
Maken: Ofta
Jag: Vad menar du?
Maken: Fatta
Jag: Vill du inte ha någon middag eller?
Maken: Och
Jag: Typ

Snacka om skilsmässovarning.

Så irriterande är det i alla fall att bara få ett ord till svar som dessutom låter hur nosigt som helst. Får nog ta ett ordentligt snack med donnan tror jag och se om det hjälper.

Fatta att alla pratar så typ. Ofta tänker jag. Eller?

80-talet ringde och ville ha tillbaka sina tallrikar

Nu kan det hända att någon tycker att 80-talet ringde och ville ha tillbaka sina tallrikar. Men se det får det inte för de är bara mina och lite kära makens och de är helt nya.

Klara, enkla och jäkligt billiga och ok lite 80-tal så jag är så nöjd så. Och eftersom de är genomskinliga så gjorde jag ta-bort-etiketten-provet direkt på Ikea för det är ju inte så snyggt om det är etiketter som det normalt finns där. Alltså nästintill omöjliga att få bort. Kanske inte hade varit så snyggt att se lite etikettrester i botten.

Testet gick bra och etiketten lossade lätt. Det vill säga den som testades på affären i alla fall.

Så ja, jag har svurit lite när jag har stått och pillat bort etiketterna. Svurit över min dumhet att bara testa på en tallrik men till slut så gick det bort.

Annars har väl inköpen gått i John Blunds tecken. Ny säng till Lilly, ny säng, bäddmadrass och sängöverkast till oss. Detta har dessutom fått Molly att bryta ihop ett par gånger eftersom hon aldrig får något. Jag undrar hur länge minitonåren varar egentligen. Är det fram till vanliga tonåren?

Ja ok lite mer blev också då. En vagn till eller något liknande. Så nöjd är jag och åter igen fattig så nu är ordningen återställd igen.

  

Det finns få grejer som slår en ordentlig äktenskaplig omgång

Det finns få grejer som slår en ordentlig äktenskaplig omgång men det finns grejer som är och nosar på det.

Att besöka det stora varuhuset i den småländska skogen är en sådan grej. Vi bestämde i slutet av veckan att vi skulle köra upp idag och hela helgen har liksom varit en transportsträcka fram till idag.

Jag har en sådan där härlig känsla i kroppen. Jag känner mig nästan adrenalinhög samtidigt som jag är hög på endorfinerna. Jag känner mig extra hög idag också av den anledningen att vi faktiskt har pengar att sätta i rullning och detta hör inte till vanligheten här inte.

Så släpet är hyrt och det är hyrt hela dagen. Här ska det inte stressas. De har ju en stor husgerådsavdelning nu och säker 100-tals grejer där att titta och dra känsliga fingertoppar mot. Wiiii.

Herregud, jag behöver nog professionell hjälp men jag tror att jag förtränger det.

När hjärnspöken sakta smyger sig på

Varje gång Molly ska ner och dusch vill hon att vi ska följa henne trots att duschen ligger direkt nedanför trappen. Hon tycker att det låter som någon viskar där nere.

Första gångerna försökte jag förklara att det troligtvis är fläkten eller avfuktaren som hörs men hon köpte aldrig det. Så jag följer henne naturligtvis.

Kommer ni själv ihåg hur det var? När man i mörker skulle ta sig hem från sin kompis som faktiskt bara bodde på andra sidan av bostadsområdet men det kändes som en mil. När man genade över den där oupplysta planen bara för att det var lite närmare men i gengäld så höll man på att skita på sig av rädsla.

För när man gick där och försökte vara tuff så började hjärnspökena komma fram. Stegen man hörde som man från början visste var eko från sina egna men som efter några meter förvandlade till en förföljares snabba steg. Steg som i takt med dina egna steg som gick fortare och fortare innan de började trumma i en panikartad sprint.

Man ville titta över axeln för att se att det enbart var de där hjärnspökena men man vågade inte för tänk om det inte var det. För tänk om det verkligen, denna gången, skulle vara något monster till förföljare som flåsade dig i nacken. Hjärtat skenade i bröstet som en vilt galopperande vildhäst. Det slog så det nästan gjorde ont. 

Och var det inte så att när man sprang upp på gången vid huset så var man säker på att förföljaren var ifatt och att man skulle gå förlorad precis på mållinjen innan man lyckades rycka upp dörren och till slut kunna pusta ut i hemmets lugna vrå.

Varje kväll, samma känsla, samma monster, samma löpstrecka.

Så ja, jag följer henne ner till duschen.

Rädda mig från förnedringens kant

Allvarligt så finns det absolut ingen anledning att betala för dyra färganalyser, fettanalyser och andra populära analyser när man har en 5-åring här hemma.

Följande scenario skulle mycket väl kunna utspela sig i duschen en lördagsmorgon i början på januari.

Barnet: Mamma, du har ju sådant där häng, vad heter det nu igen? Hmm, ja gäddhäng, på rumpan också sa hon samtidigt som hon tryckte mig på den ena skinka.

Mamman: Jaså säger du det (det kan hända att hon hade en liten bitter ton i rösten)

Barnet: Ja, det stämmer faktiskt. Men mamma du har ju snipphäng också sa hon och pekade.

Mamman: Men det kan man ju inte ha svarade hon henne (kan hända att bitterheten lyste genom ännu mer).

Barnet: Joho svarade hon helt oberörd. Och mamma, dina tuttar ser lite ledsna ut när de tittar ner i golvet. Gör alla mammatuttar det?

Mamman: Det kan hända (men vad fasen ville hon golva henne totalt, bitterheten var i full blom)

Så på fem minuter hade den fiktiva personen i duschen med det fiktiva barnet fått en analys på gäddhäng, rumphäng, snipphäng och tutthäng. Det måste vara något slags rekord.

Det kan hända att det faktiskt finns en anledning att betala för de där analyserna. Fast det är kanske inte de jag behöver nu utan en bra psykolog som kan rädda mig från förnedringens kant. Så kan det nog vara.

Låt mig berätta om plåster och barn och lite magiska krafter

Plåster är en väldigt bra uppfinning.

För låt mig berätta om plåster och barn. Denna kombination gör att uppfinnaren kan skratta hela vägen till banken för herregud vad plåster det gå i perioder.

Det där med att man ska vara hård och bara använda plåster när det blöder det fungerar de första 10 minuterna. Ja sedan funderar man på om det är en fight som ger något mer än förtvivlan, både från mor och dotter då.

För inte nog med att plåster har en funktion som gör att det inte kladdas blod på allt och alla ifall det där myggbettet är sönderkliat. Nej plåster har en magisk funktion också som jag tror vi vuxna har glömt eller förträngt på vägen. Ungefär som tron på Tomten försvinner någonstans när den analytiska förmåga börjar bli skarp. Det bara försvinner liksom.

Jag minns inte riktig, jag börjar komma upp i 40 minus som någon klok kvinna sa, men jag skulle tro att det finns små plåsterfeer som strör sitt anti-ont-pulver på plåstret också. För det är inte det självklara som plåstret används för utan det används nog främst för att det gör ont. Och som i ett trollslag försvinner det onda när ett plåster sätts på och alla är nöjda och glada förutom moderns plånbok då.

Men kan en ont tå eller finger lindras så lätt så varför inte låta det göras. Antingen det eller så får man ta fram sina konstnärliga skicklighet. Det är bara att välja.

Ja sedan återstår problemet när man en vecka senare fortfarande inte fått ta bort det där plåstret.Det där magiska pulvret är verkligen långtidsverkande. Men när man äntligen får ta bort det så finns det en mörk, klibbig kant kvar som är stört omöjlig att få bort.

Men då kan denna icke hemmafrun ändå komma med en otroligt bra lösning. Nagellacksborttagning eller Aceton is da shit. På en liten sudd och gnugga och vips är det borta. Ni behöver inte se så förvånade ut men jag har några knep gömda i ärmarna. Kanske inte det mest miljövänliga men ni slipper nagelborsten i alla fall ;-).

Har hårdrockare extra stora paket?

Har hårdrockare extra stora paket?

Det var en fråga som naturligtvis bara jag skulle komma på antagligen men när jag gjorde det måste jag ju också sprida tanken till andra också.

Anledningen till min lilla men ack så viktiga fråga kom sig av att jag satt och klickade rundor på Spotify för att kanske hitta lite mer tunggung att lyssna på.

På otroligt många bilder dyker det upp ett gång med killar eller snarare män, som har hållit på sedan 80-talet, kanske jag ska säga med armarna i kors över bröstet och med en väldigt bredbent stil. Så då kom mi lilla fundering fram för det kan inte vara att de ska se lite tuffa ut hoppas jag eftersom det ser ganska tramsigt ut.

Så det måste helt enkelt ha med paketen att göra. Eller så kan det vara så att de vill att blicken ska falla på deras skrev för att vi inte ska titta på deras glesnande hårsvall.

Men med den otroligt bredbenta stilen kan jag ändå inte låta bli att fundera på deras välmående. Jag är ju dock undersköterska i botten. Det kanske är så enkelt att de lida av ett enormt pungbråck. Och då är det ju fult av mig att kalla dem tramsiga när jag istället skulle råda dem att söka upp sin husläkare. Det är inget att skämmas för och bättre att få det gjort innan det blir ännu värre.

Herregud, jag är verkligen en gud på att analysera kloka saker. 

 

Lite synd är det om mig

Ja visst gör det ont när naglar fläkes.
Och varför skulle man man tveka med saxen?

Ja det är en bra fråga. Har ni försökt knäppa knappar med tummen i paket?

Jag har väl ägare till ungefär en skjorta nu förtiden. Den skjortan väljer jag naturligtvis idag. Jag skulle nästan kunna tro att det är för att bevisa min fingerfärdighet. Men det är fasen inte lätt att knäppa knappar när man har något på tummen.

Men det gick och det blev ett långt och intressant inlägg på köpet ;-). Kan undra om jag söker lite empati för min dunkande tumme.

Vi kommer få allvarliga minnesproblem när vi blir äldre

Hur har ni det med minnet?

Nu för tiden behöver man inte ha något minne för man klarar sig helt utan ändå. För vi behöver inte komma ihåg något för allt finns lättillgängligt för oss.

Visste ni att det upptäckt på skolor att barnen inte alls har samma sifferminne som tidigare? På min tid, och det var inte allt för många år sedan faktiskt även om det låter så, kunde man alla telefonnummer till kompisar och till kompisars kompisar. Jag har fortfarande vissa telefonnummer kvar i minnet.

Men nu behöver barn inte komma ihåg telefonnummer alls eftersom nu finns allt lagrat i deras mobiler. All information de behöver finns på deras telefoner och därför behöver de inte heller träna upp minnet för att komma ihåg något heller.

Det samma gäller oss vuxna som alltid har fått hålla koll på nummer, tider och datum tidigare. Dessa bitarna behöver vi plötsligt inte heller komma ihåg längre.

Sms-avisering är anledningen till detta. Nu räcker det att vi kollat kalendern, som naturligtvis finns tillgänglig i mobilen, så att vi kan den bokade datumet och skriva in det. Sedan kommer telefonen plinga kvällen innan och tala om att vi inte ska glömma tandläkartiden, läkartiden, bilbesiktningen eller ställa ut sopkärlen. Vi behöver inte anstränga minnet alls utan allt kommer serverat till oss.

Så frågan är om vi gör oss själva en tjänst eller otjänst? I vår stressade vardag borde vi kanske stanna upp och fundera på varför vi inte kommer ihåg tandläkartider eller sopkärl. Har vi fått så mycket mer som vi ska minnas nu eller det är stressen i sig själv som gör att vi inte minns allt?

Visst är det skönt att slippa hålla allt i huvudet men vad händer med våra söta, små hjärnor om de inte får någon träning?

En dement person kan vara helt bort i tid och rum i nuläget men kanske utan problem klarar av att lösa ett korsord. En träning som är otroligt viktig för att hålla kvar det lilla som finns kvar av personen. Men vad händer med oss om 50 år? Vi kommer inte alls att ha den träning som dagens äldre dementa har idag. De har från tidig ålder fått träna sitt minne för att det har varit tvunget.

Vi kommer få allvarliga minnesproblem när vi blir äldre och det kommer att komma mycket tidigare än för många av dagens äldre. Och detta är för att vi inte behöver använda minnet på samma vis idag som förr vilket leder till att vi och framför allt våra barn inte vet hur man gör för att komma ihåg saker.

Tramsigt? Nej, jag tror inte det. Vi behöver ständig minnesträning för att lära oss och för att hålla igång hjärnan. Så hur smidigt det än är med påminnelser för diverse saker så tror jag vi i slutändan gör oss själva en stor otjänst.

Hur vi ska komma till rätta med det? Inte en aning men jag ta gärna emot förslag och tankar om det.

Projektet sätts i rullning

Projekt vända-tillbaka-morgonen-till-skola-och-dagis-tid börjar nu.

Sena kvällar har gett sena mornar vilket inte är någon bra kombination när tidiga mornar ligger och lurar i faggorna. När de ligger och ropar och ojar sig om kvällarna för att de inte kan sova medan jag vet att de behöver, ja då behövs något göras.

Så projektet sätts i rullning. Jag kan faktiskt säga att det ska bli skönt att själv bege mig till lärocentrat för logistikläran idag eftersom jag har hört rykte om att de kan vara lik sin mor i morgon humöret om man väcker dem. Och vem vill uppleva det morgonhumöret liksom. Inte jag i alla fall.

Det går så sakta att man börjar fundera på fysikens lagar och annat viktigt trams

Ibland funderar man på om man har alla chipsen i påsen alltså.

Det är speciellt vid dessa tillfällen då jag i en svag sekund tänker tanken att pannkakor nog hade smakat gott. Tanken är tänkt och fanskapen börjar gro så pannkakor blev det.

Så fram med grejerna och börja vispa ihop på måfå. Jag har hört att det ska finnas recept men jag är alltid lite vild och galen när jag ska göra pannkakor, läs första meningen igen om ni tvivlar.

Jag har aldrig riktigt blivit klok på hur man får en sådan där smet oklumpig. För på ytan ligger där alltid små blobbar som guppar rundor och som jag försöker få bort. Och det slutar nog alltid med att det inte går och än så länge är det ingen som har klagat på små mjölklumpar i pannkakan. Det gäller liksom att våga vara originell och inte som alla andra, lite av ett signum. För inte tänker man smutsa ner en sil för en sådan sak inte.

Sedan börjar en av de längsta transportsträckor som finns för det är inte mycket som slår tristessen i att steka pannkakor, faktiskt. Man häller i, man vänder, man tar bor, man häller i, man vänder, man tar bort i en oändlighet. När det liksom inte händer något i skålen fast högen med färdiga pannkakor växer börjar man fundera på var slangen är som fyller på hela tiden. Och när barnen för 10 gången frågar om de inte är färdiga ännu och man för 10 gången svara snart eftersom det varit 3 laggar kvar att steka i 10 omgångar. Man börjar liksom tappa tron på sitt ögonmått.

Det går så sakta att man plötsligt börjar fundera på fysikens lagar och annat viktigt trams.

För hur kommer det sig att första sidan man steker är sådär pannkakigt fin?

Och den andra sidan blir sådär prickigt opannkakig? Det är just sådan saker som man hinner stå och fundera på för att det aldrig finns ett slut på det. Man försöker komma på en lösning när man står där och funderingen bara blir större och till slut är det en mycket viktig fråga. Svaret uteblir dock även denna gången.

Men så till slut så tar det nästan slut. Det kan hända att det beror på att det sista, till 3 laggar skulle jag tro om jag har ett ögonmått jag kan lite på vill säga, hälls i vasken.

Så efter lång tid vid spisen tar allt slut på ingen tid alls. Armar går så fort fram och tillbaka från fatet med färdiga pannkakor att det blir fartränder efter dem. Men det njuts och mmm:as och det kan hända att det faktiskt var värt det.

Som grädde på moset eller pannkakan, jag tror jag dör av min otroliga fyndighet så kom det upp en diskussion om vilken som var starkast. Mamma eller pappa, det var den stora frågan. Lilly kom fram till att det var mamma med motivationen:

-Mamma är starkast för hon har störst muskler som hänger här. Vad heter de nu igen mamma?
-Gäddhäng svarade jag henne.
-Ja, gäddhäng. Mamma är starkast för hon har störst muskler i gäddhäng sa hon samtidigt som hon tryckte mig på mitt vinnarhäng.

Kära maken höll på att ramla av stolen och jag är glad att han inte drack samtidigt. Jag har redan duschat idag. Hmf.

Jag var beredd att slåss för att få ett nummer

Det är toppen när tekniken fungerar. Verkligen toppen.

“Hej och välkommen. Det är just nu många som ringer och vill du att vi ringer upp så tryck 1 nu”

Snabb som en vessla tryckte jag in 1:an.

“Du kopplas nu tillbaka till kön”

I mitt öra tutade det åter igen och tanten talade åter igen om att det var många som ringer. Men vad fasen. Är alla så glömska att de måste ringa och beställa p-tillstånd första vardagen på året. Vad är det med folk egentligen? Jag hade liksom hoppats att det bara var jag. På något vis skulle jag kanske vara glad att det inte enbart är så men när jag satt där och kom tillbaka till kön hela tiden så var jag inte det. 

Jag satt där med tutande i örat och var ganska irriterad. Detta skulle de minsann få höra. Jag klottrade hårdare och hårdare på mitt papper. 
Så 40 minuter senare var jag ännu mer irriterad och när en len röst svarade:

“Välkommen, det är Markus du pratar med. Vad kan jag hjälpa dig med”

Plötsligt försvann min irritation. Han var så len och hjälpsam så det var nästan irriterande att jag inte kunde vara irriterad längre.

Han: Ska jag sätt det från den 10:de?
Jag: Äh, nja jag behöver det i morgon
Han: (Fnittrade lite lätt) Ja, det ska vi ordna. Du ska få ett nummer av mig. (Mm, tänkte jag och fortsatte på mitt telefonklotter). Det sätter du i framrutan till du får ditt tillstånd.
Jag: Åh, tack (mitt lilla förbereda tal för just det där numret fick vingar och försvann ur mitt huvud). Tack så mycket för hjälpen sa jag sedan och vi la på.

  
Hoppsan Kerstin. Vilket fint äpple det blev ;-).

Telefonklottrar du?

Kreativa hjärtan och lite Banjopaj

Ibland vill man bara skryta lite och visa att den kreativa sidan existerar. Ibland är just nu.

Nyårsaftons-förrätten bestod av en Västerbottenpaj gjord i små portionsformar till bullar. Skalet är smördeg. Serverade den med rödlök, löjrom, sparris och kronan på verket ett litet smördegshjärta. Alltså jag är så påhittig och jag är så stolt över den där påhittigheten. När jag stor där och tummade ut degen och klippte bort överbliven deg i kanterna och funderade vad jag skulle göra med all överbliven deg och bilden av hjärtanen bara kom upp. Och de blev precis som jag såg dem också. Hurra för mig.

Jag är inte mycket för löjrom men kombinationen med löken, pajen och sparrisen var så jäkla gott. Rekommenderas starkt och nästa gång så blir det nog en stor paj, en mörk vinterkväll framför brasan.

Men var det där gott så var nog desserten ett steg godare.

Låt mig presentera Banoffie Pie alias Banjopaj. Snuskig söt liten läckerbit som gav en munorgasm som heter duga. Lång, utdragen och med krampande smaklökar som nästan kryllade sig. Och det kommer jag att bjuda på med recept också. För detta kan jag inte låta någon vara utan.

Banoffie Pie (en normalstor springform)

1 pkt (ca 400 g) digestivekex, gärna med choklad
100 g smör + 50-100 g till senare i receptet
1 1/2 dl muscavadosocker, strösocker fungerar också
1 burk SÖTAD kondenserad mjölk
Bananer
Vispgrädde
Riven choklad

Smula sönder kexen. Fungerar bra att lägga i en påse och banka med en kavel. Smällt 100 g smör och blanda ner i kexsmulorna. Platta ut blandningen i botten på en springform. Ställ kallt en liten stund.

Skiva på bananer. Snåla inte som jag tydligen gjorde för de tuggor där jag verkligen fick banan var ännu mer gudomliga.

Smällt resterande smör och häll i sockret. Bland samman och häll i den kondenserade mjölken och blanda väl. Koka i 1 minut står det i originalreceptet men jag fick koka upp mot 10 för att få den trögflytande. Jag gjorde i och för sig dubbel sats. Rör om hela tiden och använd gärna teflongryta/panna och diska den med en gång efteråt.
Häll över kletet på bananerna och jämna till. Snyggt ska det vara. Ställ kallt.

Innan servering vispa grädde ganska hårt och bred på och riv över lite choklad.

Jag var väldigt skeptisk när jag bredde på kletet. Jag hade av någon anledning fått för mig att det skulle bli kolabrunt men det blev bara ljusgult. Det ska vara så så länge det känns fast fick jag veta efter att i panik skickat en bild till receptmakerskan.

Så då var jag också invigd i Banjo-träsket. Tack för det Åsa.

 

Hejdå 2012, välkommen 2013

2013. Jag försöker smaka på det för att känna hur det känns. En lätt sötma infinner sig och bismaken uteblir. Jag tror minsann det bådar gott. Detta kan bli ett bra år. Det började dessutom på bästa tänkbara vis också.

I goda vänner lag avslutade vi 2012. Året som många trodde skulle avsluta hela världen den 21 december. Tiden bara rusade iväg. Det där är en sådan där sak som jag inte kan bestämma mig om det är positivt eller inte. Det är ju positivt eftersom man det alltid blir så när man umgås med vänner och har trevligt. Det blir liksom ingen slentrian i kvällen. Men sedan kan jag tycka att eftersom man har så trevligt så borde kvällen gå lite saktare eftersom man just har så trevligt.

Ibland glömmer man nog bort hur privilegad man faktiskt är som har vänner som våra som vill fira in det där viktiga med oss.

Så nu är det nytt år och nya möjligheter. Några nyårslöften har jag inte. Nyårslöften bryts bara och det vill jag inte. Jag har däremot lite ego-utmaning.

Ego-utmaning
1 Fortsätta arbeta med min vikt och motion
2 Arbeta mer på min egen självkänsla. Jag måste lära mig att inte vara så jäkla osäker inför allt jag ska göra och istället våga tro på mig själv

Inte många men då blir det kanske lättare att tänka på. Har ni gett några löften eller utmaningar?