Jag och kära maken har ju varit partners i crime ett bra tag. Ska man vara petig så är det strax över 22 år och för att vara riktigt jäkla petig så är det 8093 dagar. Med tanke på att jag då har levt i 13 580 dagar så har han hängt med länge och jag har vårdat honom ömt.
Vi är nu i den otäcka fasen, som vi nog varit i över tio år, där vi faktiskt vet vad den andre ska säga utan att säga det.
Vi kan sitta i ett samtal, och främst är det nog jag som har denna förmågan, när han kanske stannar upp och börja fundera på något varav jag kan tala om för honom vad han ska säga näst. Vi kan sitta och han kan börja med:
-Jo jag har funderat på detta. Ja vad heter det nu?
Och jag kan då 9 av 10 gånger tala om detta för honom bara genom att han har börjat prata. Ibland är det lite självklara saker men många gånger är det om saker som vi inte nämnt på väldigt länge eller inte alls och ändå vet jag vad han kommer att säga.
Vi har också en förmåga att börja prata om samma sak samtidigt också, även om det inte varit uppe på länge det heller. Vi känner varandra utan- och innantill skulle man kunna säga. Men lite otäckt kan jag ändå tycka att det är ibland.
Är det det som kallas själsfrände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar