Mitt på ryggen, ni vet det där stället som man verken kommer åt uppifrån, nerifrån, från sidorna, alltså inte på något vis hur man än vänder och vrider på kroppen, sitter ett myggbett.
En liten jäkla upphöjd liten sak som naturligtvis kliar som fasen. Och här försöker jag, om och om igen, att faktiskt komma åt det fast jag vet att det är en omöjlighet. Jag har besökt åtskilliga dörrkarmar som jag gett lite intim närhet genom att gnugga min rygg och sakta sucka av vällust när kliandet blir kliat.
Det kan hända att det bästa sättet inte undvika sådana saker är inte att somna på altanen och tro att man är trygg genom att ha dragit en filt runt sig. Speciellt inte om man har en skön baden-badenstol som är otroligt finmaskig i tyget som man sitter på. Det har nu visat sig, utan att någon seriös efterforskning, att den där lilla snabeln tydligen passa utmärkt att sticka in där för att ge sitt offer den där otäcka kliande stöten precis mitt på ryggen. Precis på det där onåbara stället. På det där stället som kan driva normala folk till vansinne. På det där stället som inte ska finnas på en kropp liksom.
Men vad fasen, ska kanske inte klaga så mycket. Vi hade ju ha en battle of the brainiacs och det visade sig att det blev ingen vidare battle. Behöver jag säga att det är min spelpjäs som står i mitten med alla pluttarna i? Nä, jag trodde inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar