Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar

I godan ro gick jag ner i tvättstugan för att hänga upp den färdiga tvätten. Och där var den.

Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar, och jag blev alldeles stel. Jag funderade på att låta tvätten ligga kvar i baljan till kära maken kom hem men valde istället det modiga sättet.

Dammsugaren. Jag monterade hela längden på röret och drog den sakta med mig. Den följde mig som en lydig hund och när jag var framme vid mitt mål, ja i alla fall tre meter från, så lutade jag mig så mycket framåt att jag nästan vek mig dubbel samtidigt som jag sträckte fram det långa röret. Jag tryckte på knappen och samtidigt som den brummade igång stack jag fram det mörka hålet och i ett lågt, eller i alla fall inte så pass högt att jag överröstade maskinen för telningarna reagerade inte på ovanvåningen, skrik från mig försvann monstret in i röret. Jag kunde nästan svära på att jag hörde ett svagt “Don´t kill me” när den studsade mot rörets väggar. Lite sympati kände jag, i alla fall för en liten, liten stund innan jag faktiskt kom på att det där monstret satt och stirrade på mig när jag kom ner. Det var den som smidde planer på att ta över min tvättstuga, och säkert världen också, så den hade liksom bara sig själv att skylla.

Jag kände mig otroligt modig.

Not to my self: Köp mer kattmat eftersom halva skålen skramlandes försvann in i röret för att försäkra monstrets icke återkommande.