Jag klev upp på monstret och startade det

Ibland händer det saker som man inte trodde var möjliga.

Jag har gått och sneglat på det där löpbandet nere på gymmet men inte vågat mig upp. Men idag när folkmassan skingrade sig med en kvarlämnad varm, svettlukt som det ska lukta på gym och jag åter var själv kvar och hade gjort alla mina övningar så tyckte jag det var dag.

Jag har alltså sprungit. Då menar jag inte efter pojkar, efter barn som slåss, efter barn som bråkar, efter barn som smiter eller efter barn helt allmänt.

Och det är just det jag har velat prova. Hur jag skulle klara av det. Jag har av två anledningar undvikit detta innan.

Första är att jag helt enkelt inte har orkat. Ganska simpel anledning.

Andra är att jag alltid har fått ont i knät de gånger jag har försökt och därför undvikit det.

Men nu har jag ju sådan där fancy skor med stötdämpande shit i och efter höstens hemska promenader innan fötterna vant sig så är de nu riktigt bra.

Så jag klev upp på monstret och startade det. Jag för noga med att spänna fast mig i nödstoppen för detta kunde nog bli lite farligt. Jag speedade upp farten och plötsligt kom gränsen jag inte längre kunde gå utan det kändes naturligt att övergå till löparsteg.

Mina ben pumpade sig framåt på en illusion av skog och sjöar. Jag hade ingen Kipketer-fart precis men jag sprang. Jag såg inte ens ut som någon Barnängens-reklam med någon blond brutta som springer på en sommaräng men håret fladdrande bakom sig men jag sprang. Jag sprang inte ens i närheten av var Forest Gump gjorde men jag sprang.

Och jag sprang i hela 7 minuter. Det är en otrolig lång tid för en sådan som mig som inte sprungit en ansenlig sträcka på säkert 25 år.

Så just nu känner jag mig nästan lite hög av stolthet faktiskt. Och jag håller tummarna att knät också kommer att gilla det för det var otroligt skönt att avsluta passet med lite löpning. Man skulle kunna tro att jag blivit blogg-raped men jag lovar det är jag, Nettan, Blobben, Frugan som sitter här.

Jag är så duktig.