Så jag längtar efter dig, du födelsens årstid

När jag igår satt på skolan och varje liten rast smet ut för att lapa lite härlig sol tänkte jag i min enfald att nu kommer den.

Att stå där vid väggen och bli smekt av de första, härligt värmande strålarna är underbart. Att liksom ta vara på den lilla värme den alstrar för att ladda upp batteriet som nästan blivit tomma av den kalla årstiden som precis flutit förbi. Helt gratis egenvård.

När jag satt där och lapade sol tänkte jag att imorgon kan jag nog ta en härlig stavpromenad runt sjön. Jag gör inget utomhus om det är kallt och risk för halka. Jag är, som det flesta känner till, en riktig fegis så allt som kan innebära otäckheter går bort big time. Men igår slog jag klubban i bordet och beslutade, helt enhälligt, att stavpromenad fick det bli.

När jag i gårkväll tittade ut och möttes av ett vitt landskap såg jag nog först ut som en fågelholk. När hände detta liksom. Jag tittade lite snabbt på klockan för att se att jag inte råkat somna några timmar utan att själv vara medveten om det. Men nej, klockan blängde tillbaka på mig och visade siffrorna 20.59.

Suck och stön, men det skulle töa bort under natten. Jag hade ju klubbat en stavpromenad så det hade faktiskt inget val. Så det så.

Så gick natten och när jag i morse slog upp de vackra blå så gjorde jag det till oväsen. Ska jag vara ärlig så var det faktiskt två oväsen. Molly hade disco på sitt rum klockan 07.26. Jag morrade lite som den morgonperson jag är men insåg snart att det var inte det primära oväsendet som hade väckt mig.

Det kom utifrån. Det var en traktor. Och den hade skopa.

Här kommer bara traktor med skopa ut av en anledning. Tillräckligt med snö. Det är anledningen och med ens visst jag att någon härlig stavgång med en värmande sol i ryggen skulle det inte bli idag.

Men jag hade fått en försmak, teaser, av vad som väntas komma. Och jag visste att den låg där och lurade men att den ändå var i antågande.

Så jag längtar efter dig, du födelsens årstid.