Nära-döden-upplevelse

Att ratta sig fram med dagens bilar är inget större problem. Problem blir det när det inte fungerar som det ska.

Att en jobbebil slutar att fungera i en kurva är inget vidare trevligt. När bilen bara dör tvärt utan ett ljud, hostning eller skutt och det enda som man märker är att bilden inte går att styra. Den går att styra men styrningen fungerar inte längre att utföra med en handlov utan man får använda all styrka med båda händerna. Det är som att försöka styra en stenbumling som ligger plant på marken.

Skräcken man känner när man inser att det dessutom kommer mötande trafik är ganska isande och man rattar för glatta livet, bokstavligt talat. Hade jag fått möte av en lastbil istället för en vanlig bil hade jag frontat den. Men adrenalinet pumpandes skenar hjärtat i bröstet och ögonen spärras upp.

Trafiken kommer bli min död, I kid you not.
Jag har hållit på att bli påkörd på ett övergångstället när en bil stannade och släppte fram mig men någon idiot bakom körde om. Det var så nära att jag kunde känna bilens sida mot mig när den körde förbi. Den gången var jag så skärrad när jag kom hem att jag bröt ihop i en hög på golvet.
Jag har hållit på att köra på en bil som fått punktering efter ett litet backkrön utan att varna på något vis. Underkylt regn som gjorde att greppet släppte och det var nog på det berömda håret att jag inte satt i bakänden med gubben som bytte däck mellan min bil och den andra. Denna gången bröt jag ihop i en rejäl skak och gråtattack när vi kom fram dit vi skulle. Jag har efter denna incident blivit väldigt rädd att köra i halt väglag.
Och nu idag då. En bil som hämtades på verkstad i förmiddags för att den inte startat i förra veckan. Verkstaden hade bara provat att starta den och den hade spunnit fint. Det känns inget vidare att man inte ska kunna lite på att de gör sitt jobb. Det blir ju liksom livsfarligt annars.

Nä, usch nä för sådana upplevelser.