Då var det dags igen. Jag mår inte speciellt bra just nu. Inget fel kroppsligt men inuti mig kryper det. Det kryper av någon sorts oro som jag inte riktigt kan ta på. Jag funderar och funderar och ju mer jag funderar ju mer låg känner jag mig. Det har eskalerat under veckan som har gått och jag avskyr det. Jag skulle bara vilja sätta mig i ett hörn och böla men jag hade inte riktigt vetat varför.
Jag tror jag vet lite av anledningen till detta. För varje gång jag kör en funderarrunda, vilket är ofta just nu, slutar alltid tankarna på den kommande 20årsreunion som vi ska ha i slutet av månaden. Den skrämmer skiten ur mig samtidigt som jag ser fram emot att träffa de andra. Den skrämmer mig för att jag är skiträdd att de andra ska se ner på mig för att jag inte blivit smal och snygg som alla andra verkar vara. Den skrämmer mig för att jag inte vill bli betraktad som någon misslyckad tjockis som kommer att falla tillbaka i sitt mönster från skolan. Jag avskyr dessa tankar och jag försöker verkligen slå ifrån mig dem men de ligger där och gnager. Gnager och hånar mig för att jag är som jag är. Jag vill bara känna glädje över denna träff och få möjlighet att prata minnen och ta igen tid med mina härliga gamla klasskompisar. Det är den känslan jag enbart vill ha. Men den där förbannade hornklädda på ena axeln påtalar hela tiden att så kommer det inte bli eftersom de kommer att skratta bakom min rygg.
Jag vet också att jag kommer att ångra mig om jag inte går. Jag har de senaste 10 år sedan förra återträffen funderat på hur de hade det. Den gången vann den hornklädda eftersom det var precis av samma anledning som jag hoppade över den.
Det är så jäkla sjukt att jag känner att jag måste bevisa mig för andra. Att jag inte bara kan njuta av de underbara människor jag faktiskt har omkring mig. Att bara kunna sopa ner den där saken från axeln och skratta åt den. Jag vill inte behöva känna såhär men jag vet inte hur jag ska få bort det. Det har liksom funnits med mig från tidig barndom då andra talade om för mig att jag inget var värd så hur ska jag lyckas bli av med det?
Nu vill jag ha bort klumpen jag har i magen och den växande oron jag känner. Jag vill gå in med huvudet högt till den där återträffen och bevisa att detta är jag och det är jag stolt över. Det är bara så lätt att skriva det men så mycket svårare att verkligen lyckas med det.
Jag kan inte säga FML, fuck my life, som alla fjortisar gör eftersom det gör jag verkligen inte. Jag älskar människorna runt mig. Men jag skulle mycket väl kunna säga FMD, fuck my demons, för de hatar jag verkligen.
Det brukar kännas lite bättre när jag har fått skriva av mig lite men tyvärr gör det inte det idag. Jag hoppas bara att det lättar nu i dagarna för jag mår verkligen inte bra av det. Jag har fått kräka ut det nu och nu vill jag lämna det här. Så vill jag göra.
2 kommentarer:
en liten tanke bara.. du har människor omkring dig som är fantastiska o som du litar på eller hur? .. varför tror du då inte på dom när dom säger hur bra du är .. personerna du ska träffa vet inte något om dig o har därför inget att säga heller... bara för att ngn gått ner i vikt betyder ju inte det lycka.. själv rasar jag i vikt när jag mår dåligt...bara en tanke..
stör mig att ngn så företagsam o omtänksam o kanontrevlig inte kan se det själv ;)
Åh, jag vet så väl att du har rätt. Jag vet att jag har massa underbara människor runt mig som älskar och tycker om mig precis bara för att jag är jag. Jag lite på min omgivning när de säger fina saker till mig. Jag vill inte känns de där tvivlen som kommer ibland, speciellt när jag ska in på okänd mark.
Jag är så otroligt glad och tacksam att jag har er alla runt mig. Både i verkligheten och som "cybervänner". Efter lite bearbetning av mitt inlägg häromdagen mår jag bättre idag. Tankarna ploppar upp men ältandet har lagt sig som tur är.
Kram på dig och tack för att skriver och stöttar ♥ / Nettan
Skicka en kommentar