Vad jag göra?Jag inget kort borde ha nu. Jag klicka länk på får att göra. Skyldighet det tydligen är. Så självklart när mitt kort borde vara. Jag min identitet bekräfta, naturligtvis.
Panik jag lite känner. Vad jag handla med nu? O my God, what to do?
Jag blir bara mer och mer irriterad över detta med kommunals strejk. Inte på att kommunal går ut i strejk utan hur kommunen har valt att sköta det.
Till en början så ska skolan vara avgiftsfri. Det är nog ingen som har missat det. Skolan har därför en skyldighet att se till att barnen får mat. Så fungerar det här.
Men ändå går skolan ut med att vi föräldrar ska skicka med våra barn matsäck imorgon. Som orolig förälder kommer vi att göra det för vem kan låta sitt barn gå hungrig en hel dag för att kommunen inte löser det? Inte jag i alla fall. Hade det varit något annat än just det grundläggande behovet av mat hade jag nog vägrat men detta går inte.
Jag hade inte sagt så mycket om det hade uppstått en krissituation dagen innan och kommunen hade bett om detta. Men med ett överhängande hot sedan i mitten av förra veckan borde man som denna stora aktör hinna komma med en krisplan för hur matfrågan ska lösas för våra barn. Det kommer inte som en blixt från klar himmel precis utan det har legat och pyrt.
Som denna stora aktör som kommunen är är det inte acceptabelt att inte komma fram till en handlingsplan som är bättre än att be föräldrarna lösa problemet. Den krassa verkligheten är att kommunerna har ansvar för våra barn i skolan med allt vad det innebär.
I vår kommun får barnen inte använda kylskåp, porslin, bestick och övrig personalen får inte värma mat. Detta innebär att barnen kommer att få ha kylväskor med sig samt bestick och allt de behöver. Min fundering är lite hur min tjej i förskolan ska välja sin kycklingsallad till lunch istället för att ta drickyoghurten, som är till mellanmålet, när yoghurten är mycket godare. Personalen får inte hjälpa till.
Det som är lite skrämmande är dessutom det med att även om strejken blir avblåst så kommer många ställen inte ha möjlighet att servera mat i morgon på grund av att de valt att inte ta hem några råvaror. Så även om bespisningspersonal är på plats i morgon är det inte säkert att det kommer att serveras någon mat på grund av bristen på mat.
Som grädde på moset i denna fråga så kommer kommunen att begära att missade skoldagar på grund av konflikten ska tas igen. Ursäkta mig men är det så att kommunen inte löser det basala med matfrågan, som de är skyldiga till, så är det faktiskt inte barnen som ska lida för det. Det är inte barnens fel att kommunen misslyckas med sitt uppdrag. Det är fortfarande kommunen som har ansvaret.
Som en förlängning till att barnen kanske missar skoldagar på grund av att skolan kanske måste stänga så är min frågan då. Var ska mina barn vara när jag jobbar? Eller betalar kommunen min lön för att jag måste vara hemma för att skolan inte löst problemet?
Att gnälla på kommunal finns ingen anledning. Enligt lag har man full rätt till strejkåtgärder. Precis som barnen har full rätt till sin avgiftsfria skola. Det är såhär samhället fungerar. Att ge och ta.
Så kommunen, gör om, gör rätt.
Hej och välkomna till Nettans pepplördag. Här är vi trevliga och hejar på varandra med det vi behöver bli påhejade i. Eller känner man för det så hejar man bara på mig.
Det går så sakta nu tycker jag. Jag vet inte om det är så att jag är då nära –20 kg nu och jag vill bara komma fram till detta magiska tal. Men det segar verkligen. Men jag ser det ändå nåbart om några veckor och då har jag nästan kommit halvvägs. Halvvägs på ca 10 månader ser jag som ett bra resultat. Ett resultat som jag har hunnit vänja mig vid lite i taget.
Det som är extra härligt är att jag har så många som hejar på mig och jag hoppas ni orkar heja på mig framåt också. Det stärker mig och får mig att orka de där dagarna det faktiskt känns jobbigt.
Fösta: 20121112 –10,7 kg
Andra: 20130424 –17,5 kg
Så är läget just nu. Heja mig och heja alla andra som hejar på mig eller kämpar med sitt.
Houston, we have a problem.
Lilly har samlat sniglar. När jag tyckte att de säkert saknade sin mamma och pappa från där hon tog dem och att det var bäst att hon la tillbaka dem så var jag rätt bra tramsig. Hon hade ju såklart sett till att samla hela familjen. Ja, självklart att jag inte tänkte på det.
Problemet som uppstår nu är det att hon har verkligen ingen pli på dem. De rymmer och klättrar upp på väggarna. Ofog de håller på med. Men hon plockar ner dem och sätter tillbaka dem på sin plats. Just nu är hon iväg en stund och jag kan bara tänka mig att den där uppradade klumpen med sniglar har skingrats ganska ordentligt.
Jag tänker inte titta efter för risken är nog ganska stor att man råkar trampa på någon. Jag hoppas de hinner långt innan hon är tillbaka. Men vi vet ju alla vilken fart sniglar har så den önskan är inte mycket att komma med.
Hon kommer säkert bli en sådan som samlar massa konstiga och äckliga djur. Jag kan då i alla fall glädja mig med att hon är rädd för spindlar så dessa kommer hon inte komma dragandes med. Vilken tur för mig.
När tjejerna vattnar blommorna, i regnet, förstår man ganska vilka gener de fått där. Det måste liksom vara från deras kära mor som har så otroligt bra hand om allt växtligt. Eller inte.
När krokusarna kommer upp om våren blir jag stolt att de verkligen kommer på min tomt. Att de enträget kommer år efter år hör liksom inte hit. Det är grönt och det är hos mig.
Så just då känner jag att de där fingrarna är nog lite gröna ändå. Ok då det är inte jag som ordnat dem men jag låtsas. Jag har ju till och med gett upp orkidéerna nu och det säger lite grann.
Jag har bara inte riktiga blommor. Jag har slutat att låta riktiga befinna sig i dödens väntrum.
Ibland när man ser föräldrar som fotat eller filmat sina barn i situationer där man tycker att de ska hjälpa dem istället för att filma dem så kan man tycka att det är lite pinsamt. De är vuxna och borde veta bättre.
Detta är innan man själv varit i den situationen där man faktiskt varit på väg att be sitt lilla barn att vänta lite med tårarna för man måste ta upp mobilen för att fota. Man är ju liksom bloggare.
Men tanken hann bara fara genom huvudet innan jag tänkte det där. Jag är vuxen och jag vet bättre.
Men jag ska säga att jag var lite sugen ändå. Lilly, ja jag vet att jag har en dotter till men för tillfället är det just den lilla som gör alla konstiga grejer, satt i bilen och ville ha jackan knäppt. Jag bad henne vänta så skulle vi fixa det när vi kom fram och lämnade Molly på fotbollen.
Så kom vi fram till fotbollen och jag och Molly gick ur och jag öppnade Lilly dörr och fortsatte gå med Molly. Lilly halvstod i bilen men hon hoppade inte av. Jag bad henne komma men hon stod där med hängande huvud.
Så kommer jag fram och det var då jag var på väg att ta upp mobilen. Då har hon knäppt jackan själv och dragkedjan har glidit isär och fastnat sådär lite på sniskan. Normalt är det kanske inte något problem men idag blev det det.
Bältet var under och hon satt liksom fast. Och dragkedjan satt verkligen hårt. Så där satt hon med tårarna trillande för kinderna och jag svor lite eller ganska mycket när jag slet med den samtidigt som jag var på väg att bara le åt hela situationen. Jag kunde ju inte bara säga till henne att det får pappa fixa när vi kommer hem eftersom det hade blivit en lång fotbollsmatch och tråkig om hon skulle sitta i bilen.
Men till slut lyckades jag slita loss dragkedjan och hon kom loss.
Hon bad mig om hjälp men jackan sedan och vi tog det utanför bilen.
Låt mig säga några väl valda or om tandborstar.
Dessa är ganska äckliga måste jag säga. Min egen är väl ganska ok men alla andras är riktigt äckliga. Det bara är så.
Så ni kan bara ana ångesten som infinner sig när man upptäcker att kära maken använt fel borste på morgonen. Ångesten Big time vill jag lova. Det spelar liksom ingen roll att jag hånglar upp honom emellanåt för det är långt ifrån samma sak. Min tandborste ska vara i min mun och ingen annan stans. Jag kan inte förstå hur man kan dela tandborste med någon annan. Det där är nog bland det äckligaste jag kan tänka mig faktiskt.
Så en styck lila tandborste ligger nu i soporna och en styck ny gul är nu framtagen. Blå och gul kan man väl ändå inte ta fel på?
Jag har länge funderat på detta med tatuering, tattoo, gaddning eller vad man nu kallar det.
Jag har funderat och kommit fram till att jag skulle kunna tänka mig något fint. Problemet är väl bara vad något fint är och var detta något fint ska sättas.
Men idag hittade jag en. Jag funderade på om jag skulle överraska kära maken och sätta den på insidan av låret men till slut så blev det på underarmen. Och grant blev det och det speglar lite av mitt nya jag.
Gnuggisar is da shit. Där satt den, i alla fall i fem minuter innan min ömtåliga hud började protestera och jag fick ta bort den. Det är väl det som är fördelen men gnuggisar. Att de är lätta att ta bort när man tröttnar. Men fördelen med riktiga saker måste nog ändå vara att de är fasen så mycket snyggare. Jag skulle tro att den fördelen väger tyngst.
Man jag måste säga att den är i alla fall snyggare än gnuggisen.
Vad vet jag om trender?
Inte ett smack skulle jag tro. Trender kommer smygandes till mig se sådär något året efter och då plötsligt fattar jag grejen. Fast ibland fattar jag nog inte riktigt grejen ändå men hoppar på det där trendtåget som troligtvis befinner sig i en nerförsbacke då. Man skulle kunna säga att ibland kan jag vara lite trögstartad eller så ligger det bara i min natur att vara lite avvaktande för att se var allt hamnar. Spela med lite säkra kort kanske.
Så nu har jag efter mycket övervägande, säg något år eller så, startat ett Twitterkonto. Oh, scary. Det är väl kanske en sådan grej som jag inte riktigt fattar men jag vill kolla vad grejen är och nu kände jag att det var dags. Så nu ska jag väl bara komma underfund med hur allt fungerar också.
Lite hashtaggs (heter det ens så) och annat matnyttigt bröte som ska landa i detta übertekniska huvud. Men efter det ska det säkert bli bra. Problemet är väl kanske att få någon som vill följa också. Det tycker jag alltid är så jobbigt när man startar ett nytt konto på någon social media. När den där nollan bränner i ögonen på mig. Så gå gärna in och följ mig om ni känner för det och gör inte det så följ mig gärna ändå ;-).
Ni hittar mig på mitt vackra namn eller theoneNettan.
Hoppas vi syns.
Lördagar har nästan blivit Nettans skryt- och bekräftelsedag så varför bryta det konceptet liksom.
Jag lyckades att få ont i knät på onsdagsgympan. Jag har inte en aning om vad jag gjorde med ont fick jag. Jag fullföljde passet men jag kunde inte göra en massa saker. Det har sedan känts lite bättre dagarna efter med det har huggit till ibland.
Jag skulle idag följt med på ett tretimmars pass i Grannhålan där de kör zumba och sådan pass men valde att hoppa det. Kändes lite onödigt att ta den påfrestningen på knät med hopp, studs och vridningar. Så det blev att vanligt gympass istället.
Och jag hade ju då bestämt att jag inte skulle springa något. Det gick inte så bra. Löpbandet liksom kallade på mig när jag kört hela mitt pass och svag som jag är så gav jag med mig.
Jag tänkte att 2 minuter skulle vara en liten lagom testa-knät-tid. Fast när de där 2 minuterna tickade förbi var jag knappt andfådd och knät kändes helt ok så jag fortsatte. Så tänkte jag att 5 minuter borde vara en bra tid att bryta på. Det råkade bli 6 minuter men då var jag tvungen att tvinga mig av. Det är ju lite onödigt att anstränga det för mycket.
Jag är så förundrad över mig själv. När jag för någon vecka sedan lyckades komma upp i 5 minuters löpning, i löpfart då, höll jag fasen på att avlida och jag flåsade som om jag besteg något högt berg med låg syrehalt. När jag idag sprang 5 minuter gick det hur lätt som helst och jag hade klarat minst dubbelt så lång tid om jag bara vågat för knät.
Löpning har alltid varit en nära-döden-upplevelse för mig och hemska av andra anledningar också. Ibland finns det faktiskt saker som är värre än en nära-döden-upplevelse. Skoljoggar där jag alltid kom kom en halvtimme efter alla andra och knappt hann dusch efteråt för att jag tagit så lång tid på mig och alla tjejer som var färdiga tittade med det föraktet som bara barn- och tonåringar kan ha inför de som inte klarar lika mycket som de själva. Usch, får rysningar.
Men nu plötsligt är det ett sätt att mäta min förbättring på och jag ser enorma framsteg, mått mätta gentemot mig förstås. Nu längtar jag efter det där förbaskade löpbandet och jag har inte riktigt vant mig vid den tanken. Det är så långt ifrån mig som det bara kan vara.
Jag är stolt, nöjd och känner mig otroligt duktig över min prestation. Mitt mål är att jag ska klara springa slingan innan sommaren är slut. Det känns som ett rimligt mål att ha och ett mål som jag ser att jag skulle kunna klara.
Heja mig och jogg on.
Ibland kan man fundera på hur barn klarar sig egentligen.
Jag menar, det kan inte vara lätt när man inte ens kan ta av sig strumporna.
Kära maken: Ta av dig strumporna så jag kan duscha dig.
Lilly: Men pappa då jag når faktiskt inte ner sa hon. Så himlade hon med ögonen samtidigt som hon satt på toalocken med benen rakt ut i luften och demonstrativt visade att händerna minsann inte nådde ner hur mycket hon än försökte.
Ja ni förstår, vad vet vuxna om sådana saker. Vuxna är ju inte de smartaste varelser om man får tro tjejerna himlande med ögonen emellanåt. Nej vuxna fattar verkligen ingenting.
Jag trodde vi hade uppfostrat våra barn väl. Vi verkar har missat något.
Nu när det börjar bli lite varmare och ljusare ute så spenderar de sin tid ute för det mesta. I alla fall den lilla. Hon har dessutom en tendens till att hänga borta hos grannarna. Detta har förstås inte våra kära grannar något emot, självklart när de är hemma och vet om det.
För nu visar det sig att den lilla donnan har blivit så hemmastadd hos dem att hon bara går in. Det är kanske inte är det värsta ändå för inte nog med att hon bara går in. Hon går dessutom in och parkerar sig i soffan eller något annat trevligt ställe där hon vet att det finns trevliga saker att pilla med. Sedan sitter hon där och leker.
Hon har då inte meddelat sig på något vis att hon är där så häromdagen stötte de bara på henne, i sitt eget hus, och jag tror kanske att det blev ett litet pafft möte.
Idag hade hon gjort likadant. Gått in och satt sig, lekt och väntat på att bli upptäckt. Nu var grannen dessutom ute med hunden så när hon kom in så stod där ett par skor innanför dörren som kanske inte riktigt stämde in med deras storlekar. Och det var väl tur att de stod där för jag tror nog hon hade kunna skrämma stackars grannen ganska mycket annars.
Vår kära granne hade pratat med henne om att hon måste knacka på och vänta till någon öppnade. Lilly hade förstås nickat och jag kan tänka mig att hon såg lite skamsen ut. Men det blir till att påminna henne varje gång hon traskar bort nu då. Och jodå, vi har faktiskt lärt våra barn detta innan men tydligen är det mycket en 5–åring måste ha i sitt huvud och saker som är basic är kanske många gånger för basic och glöms bort.
Men sen kom de båda två för att hämta en bilkudde och Lilly följe med till Grannhåla och handlade färg. Ja sen så stannade de på affären och åt glass också.
De där grannarna är så underbara.
Kvalster är ett litet otäckt spindeldjur som vi helst inte vill prata om och definitivt inte se. Denna lilla otäcking har överlevt dinosaurierna tydligen och det visar lite hur förbannat sega de måste vara.
De överlever flera veckor vid noll grader, i några dagar vid –18 grader och några timmar vid –25 grader. Det hjälper därför inte att frysa fanskapen heller. För även om man mosar in täcket i frysen så tar det lång tid för dem att dö. Men det hjälper inte att den dör heller eftersom det inte är själva äckelpäckel-saken som man är allergisk mot utan bajset. Så denna minimala sak kan alltså orsaka allergi.
Och denna allergi har vi nu fått konstaterad på Molly. Testet vi gjorde på henne för några veckor sedan visade inte någon pollen men en fullt utvecklas kvalsterallergi. Det kunde dock finnas en groende pollen även om det inte visade tillräckligt nu. Men kvalster är illa nog.
Först fick jag dåligt samvete, suprice, för att vi inte är de bästa städarna här och att vi på något vis har gett henne detta. Det visade sig att detta är ett av de största missuppfattningarna angående kvalsterallergi. Kvalster kan tydligen inte leva i damm som man alltid har trott. De lever i sängen och det är där man behöver allergisanera.
Det finns några kvalsterskydd som man kan lägga i sängen som gör att de inte kommer genom från madrass, täcke och kudde. Dessa skydd är riktigt dyra. Jag snackar dyrare än satin och sådant fancy skulle jag tro. En uppsättning kostar omkring 2500 kronor. Lite mer än vanliga 49 kronors på IKEA. Men det blir till att få tag på det så hon kan slippa det.
HÄR kan du läsa mer och gör det för det är en massa myter som vi lever med angående kvalster. Gå in och läs i boken. Det får jag också göra fast det kryper på mig bara kära maken läser högt.
När jag börjat skriva adressen på den streckade linjen stannade jag upp efter halva och tittade ner. På linjen stod det:
Ö. Järnvägs
Men vad hade jag skrivit? Den gamla adressen stack lite i ögonen. Det var ju bara sju år sedan vi flyttade så vad som fick mig att skriva den idag är för mig en gåta
Jag kan bara skylla på stress och allmän förvirring. Helt giltiga orsaker kan jag tycka. Men lite otäckt var det allt att upptäcka min gamla adress med min egen handstil.
Kanske dags att försöka lugna ner tempot lite. Men jag har så många frågor som jag väntar svar på som jag inte kan släppa och bara det gör mig stressad. Jag vill inte gå runt och fundera på dem men gör det ändå.
Nu blev det lite sådär kryptiskt som jag själv avskyr när andra skriver. Jag brukar tycka att här man sagt a får man säga b. Men jag kan tyvärr inte det ännu.
Så andas in och andas ut och slappna av.
Kära maken städar altanen och jag funderar allvarligt på om jag ska ta och slänga den där julenen.
Den har liksom bara fyllt upp det där tomrummet i fönsterkarmen och jag har nog inte tänkt så mycket på den. Men vårstädning och julblomma går inte ens ihop i min värld. Men nu står den på trappen, redo att bli introducerad i soptunnan.
Men det kan ju faktiskt bli lite förvirrat när tjejerna fick påskägg igår, nyinköpt, tre veckor efter påsk. Men vem har sagt att man måste vara som alla andra liksom.
Men jag tror att ordningen är återställd nu. Vårstädningen på altanen fortgår, julblomman är bortplockad och tjejerna har ätit upp påskgodiset. Ja, och sedan säger jag förstås hej till årets pollensäsong också som bara smällde på mig idag. Snörvel, snörvel. Men vad fasen, det är redan 12,3 grader ute och strålande sol. Det är ju faktiskt väntat men jag blir alltid lika förvånad varje år eftersom många allergiska redan har klagat men jag kommer alltid ett tag efter dem och tror då givetvis att jag ska slippa det. Och varje år blir jag varse om att det inte blir så när det liksom är som att gå in i pollenväggen och det bara slår på mig.
Så vår i luften och trots snörvlande så är det underbart.
Det känns så bra nu. Jag är stolt över vad jag presterar för tillfället och det känns underbart.
Men som med allt annat så är det väl lätt att känna sig nöjd just när allt flyter på som man tänkt sig och det är väl den känslan som man önskar att man kommer ihåg när svackorna kommer.
Det är en helt sjuk känsla att plötsligt längta till att få testa och springa längre och längre. Det är inte alltid det går och ibland har jag fått kliva av innan jag tänkt men jag försöker och jag vill och jag längtar framförallt efter det. Det har nästan blivit som en pockande lite sak som jag vill göra för jag mår så förbannat bra när jag lyckas och jag mår bra även om jag inte kommit dit jag tänkt det vissa dagar. Jag känner mig nästan lite hög när den där känslan av “fan jag kan och jag gjorde det” kommer.
Vikten händer det inte mycket med nu. Det går några hekto upp och några ner så jag står i princip stilla för tillfället. Men jag tror jag håller på att forma om min kropp, inbillar jag mig i alla fall, så det är därför jag står still. Jag vill ner men som jag tjatat om tidigare så får det ta tid. Är detta en platå när vikten står stilla så händer det säkert andra positiva saker i min kropp istället.
Det är den här känslan och de där orden som jag önskar att jag kan gå tillbaka till när det blir kämpigt. Men för tillfället mår jag toppen och känner mig både nöjd, stolt och duktig. Ja och lite hög då emellanåt också.
Det är inte varje dag man har möjlighet att gå direkt från jobbet till ett bröllop. Men det gjorde jag minsann idag. Dock var jag lite rebelisk och kom oinbjuden.
Nu är det inte riktigt så illa som det låter eftersom det var så att jag inte var med på själva bröllop utan bara lämnade över en liten sak.
En klasskompis gifte sig idag och jag och en annan klasskompis ville bara visa vår glädje och skrev ett kort och ordnade en flaska bubbel. Hon blev väldigt rörd av vår lilla besök som jag höll på att förstöra eftersom jag träffade dem utanför.
Jag trodde jag stod bra och tryckte i en hörna men på något vis lyckades vi springa på varandra. Men hon hade faktiskt inte anat att det var till dem vi skulle.
Så nu då bockar jag av bröllop också denna vecka som har varit väldigt intensiv. Nu helg.
Jag bara vill ge er en oförglömlig kväll. Jag garanterar att det är helt ofarligt eftersom jag normalt inte ens klickar in på sådan klick även om kära maken bedyrar att det är ofarligt. Jag är liksom livrädd för de där sakerna som bara hoppar fram på videon. De där sakerna som mycket väl skulle kunna få mig att börja gråta, skita på och sedan helt enkelt lämna in för gott. Så jag brukar därför inte klicka in och kan därför med gott samvete säga till er, för jag skulle aldrig vilja utsätta andra för sådant, att det är helt ofarligt.
Nu har jag då svamlat så mycket så nu har säkert hälften börjat fundera på om det är så att jag bedyrar min oskuld väldigt mycket bara för att få er att titta och sedan har jag lurat er. Men räds ej.
Så efter en liten utläggning så måste ni se denna. Ni kommer ramla av stolen och då menar jag av skratt och inget annat.
Och mitt i detta kom jag osökt att tänka på det kloka ordspråket:
If God did not want us to mastrubate, he had given us little T-Rex arms.
“Idag blir det Roccoballe” stod det att läsa.
Jag tror kanske bara det är vi 70-talister som ens förstår det där. Det är vad jag tror i alla fall för egentligen har jag inte en aning om det. Harkel, harkel.
Låt mig bli en pedagogisk sak och förklara följande genom att dela upp ordet.
1. Rocco = en person av manligt kön som exponerade sin kropp genom att spela in sig medan han tryckte upp sin stora balle i trånande kvinnfolk med hjälp av en liter glidmedel.
2. Balle = ett utmärkt skånska ord för ett manligt organ men det talar inte om storleken. Det gör dock den första delen av ordet.
Så nu stäpper jag ner min hårt uppsatta knut från nacken och lägger mina glasögon för nu har jag lärt er ordets betydelse.
Nu återstår väl bara att återgå till hela Roccoballen istället. Och jag kan väl säga så mycket som att jag har kommer nog inte kunna äta fläskfilé utan att tänka på den där Rocco som jag naturligtvis bara har hört talas om, jag är ju en fin flicka, och det kan hända att jag snart garvar ihjäl mig för på något vis känns det som om jag inte säger sanningens ord. För fläskfilé är precis vad en Roccoballe är.
Jag måste säga att jag är lite avundsjuk på att det inte var jag som kom på det briljanta namnet. Nej, det var naturligtvis allas vår Meekatt och jag surfar bara lite på vågen. Roccoballe, så genialt.
