Jag har en liten fundering angående bananer. Jodå, man kan ha funderingar även över dessa kan jag lova. Jag fick en kommentar från en man för ett tag sedan och det skulle nog vara skoj men jag undrar jag.
“Du sitter där och leker med din banan” och sedan var det något till.
Så då blir naturligtvis min undran hur män, ja det blir en generalisering, tänker när ni ser en kvinna äta banan. Är det så att ni ser en kvinna äta en banan och inga mer tankar om det eller det är så att ni ser en kvinna stoppa något i munnen som påminner om något annat? För det var så jag tolkade det lilla påståendet. Att ni ser henne föra bananen till munnen, sakta sära på sina läppar för att sedan föra in den och hennes läppar sluter sig på något sensuellt sätt rund. Mjuka, varma och hungrande. Och denna visuella syn får ni uppleva kanske 10 gånger innan bananen äntligen är slut och ni kan pusta ut. Fy vilka teasers honfolket är.
Så överös mig nu om jag har rätt eller fel. Är det blowjobs som ploppar upp i en mans huvud när en tjej äter banan?
Jag har varit iväg på en två timmar lång fotokurs ikväll. Underrubriken var att komponera bilder så det var väl det jag gick i gång på tror jag.Jag har aldrig satt min fot på någon fotokurs så jag tyckte väl det var dag. Jag har i och för sig funderat på det men jag har inte flera tusen att lägga på min hobby. Så när denna dök upp passade det ypperligt eftersom den var gratis. Och gratis gillar vi.
Det jag ville få ut av den fick jag. Det var en fantastisk föreläsare, som precis som jag är helt självlärd. Nu hade han i och för sig kommit mycket, mycket längre än jag och jag måste erkänna att jag blev lite avundsjuk när han visade sin presentation. Både frilansande fotograf och journalist. Det suger riktigt i den där avundsjuktarmen. Tänk att både få fota och skiva. Ojoj, vad jag började drömma mig iväg.
Jag fick svar på mycket av det jag funderat på om mina bilder. Jag älskar att få med detaljer och att försöka komma på lite annorlunda sätt att fånga dom. Och det var det där med att våga prova sig fram och att våga ta plats som fotograf som jag kommer att ta till mig ännu mer.
Sen var det väl det viktigaste också. Att våga gå ifrån den gröna idiotknappen som han kallade det. Den där autoinställningen som man så ofta kör på. Så nu har jag bestämt mig för att experimentera med slutartid och bländare på och gå från auto. Så bli inte rädda om jag kommer med kameran och fotar bara sådär apropå för då har jag säkert kommit på något jag vill prova. Sen gäller det bara att hinna med det också. Så nu ska det bli spännande att se om jag kan prestera bättre. Fast jag måste säga att jag är ganska nöjd med dom få uppdrag jag gjort.
Jag tycker det är roligt att kolla sökorden för min blogg. För det mesta kan jag ofta relatera sökord med inlägg men ibland funderar jag faktiskt på vad jag har skrivit.
Att ha en inlänk på sökordet “blöjor vuxna” gör mig väldigt fundersam hur dom har hamnat här. Jag kan inte påminna att jag skrivit om detta men det är klart, jag har varit aktiv skrivande i över tre år så det är kanske inte så konstigt att jag inte kommer ihåg alla inlägg. Men det skulle faktiskt passat tillsammans med fetischen för jättepyjamaser, ni vet sådan där one piece, som vuxna väljer att springa med utomhus. Det om något borde väl ändå vara förargelseväckande beteende. Det är bara en suggermummy eller suggerdaddy som fattas till det tillsammans med ett jättenappflaska eller något liknande. För att inte tala om “swing of love”, ett måste i allas samlingar .
Men som jag sagt tidigare, i något klokt inlägg eller två, så får alla ha sina fetischer så länge dom inte skadar någon annan på något vis. Men jag vill helst slippa veta om det är min granne som har en blöjfetisch.
Jag tror att alla människor har någon sorts fetisch. Kanske inte av anledningen som Freud ansåg:
“ Fetischen kan vara allsköns olikartade föremål som alla har det gemensamt att de utgör substitut för moderns frånvarande fallos: foten, en sko, en bit päls, hår, underkläder eller andra objekt.”
Och kanske inte heller som orden från början ansågs betyda: “föremål som representerar eller anses inneha en magisk-religiös kraft eller makt”. Fast tar man denna första betydelsen så stämmer det ju ändå ganska bra med den sexuella fetischen, frånsett från det religiösa då. En sexuell fetisch är väl något som man blir väldigt tänd på och detta kan väl påminna om en dragningskraft.
Men alla fetischer är inte av sexuella slag även om det är det man kanske först tänker på. Jag kan inget om skor men visst brukar man säga att någon har skofetisch om den personen har väldigt mycket skor. Detta betyder ju inte att denne tänder på sina skor. Eller det gör dom kanske? Det blir kanske som en kick som kan påminna om sexuell njutning när man köper skor om man gillar det?
Hur som helst så tror jag i alla fall vi alla har någon fetisch, sexuell eller ej. Rätta mig gärna om jag har fel men tänk efter en gång extra innan ni säger att jag har fel.
Vi har fått lite onda ögat av postgubben, eller kvinnan, över att vår låda varit för låg. Vi har nu bytt den och naturligtvis är vi väldigt nöjda över resultatet. Detta verkar även postgubben, eller kvinnan, vara eftersom vi nu även får grannens post. Tänk vad lite som behövs för att dom ska bli nöjda. Nu blir det dock nya problem när grannen kanske inte blir lika nöjd över att inte få sin post eftersom vår låda nu är mycket mer poppis. Blir kanske grannfejden nästan nu.
Obs. Bilden har inget med personerna i inlägget att göra. Den är bara fin.
Som den underbara morgonmänniska jag är (harkel, host och andra läten som talar om att jag kanske inte talar helt sanning) så är det med glada, lätta steg jag går upp klockan tjugo i sex en söndagsmorgon. Det är tyst och mörkt i huset och det känns som om jag är den där tomten som endast är vaken. Jag tassar tyst omkring för att inte väcka festen av familjen som sover sött, nerbäddade i sina varma sköna sängar. Med en kopp kaffe i handen läser jag sakta tidningen, dock den prasselfria som man lätt vänder blad med ett klick. Med varje klunk kaffe vaknar kroppen sakta till liv. Så när det är dags att köra är jag ganska vaken och humöret har sakta stegrat sig uppåt.
Detta är dock till jag kommer ut i den bitande kylan på –17 grader. Bilen protesterar vilt när jag först försöker starta den. Den vill säkert tala om för mig att det verkligen är alldeles för tidigt att starta men med ett lätt tjongande går den sakta trött igång. Efter en stund spinner den som en katt framför en varm brasa.
Mitt mod sjunker ännu mer när jag med skrapan i handen sakta försöker ta mig genom den vita hinnan som täcker bilden. Sakta blir jag förvandlad till den ofrivilliga konstnären eller något liknande när jag bara bildar små streck som bildar ett mönster som ser mycket konstnärligt ut. Jag svär för mig själv och med ett dubbelhandsgrepp börjar jag sakta forcera hinnan av pansar. Efter en stund är mitt påbörjade konstverk utraderat när jag med värkande händer och en röd näsa äntligen kan sätta mig i bilen och köra iväg.
Jag älskar verkligen vinter och tidiga mornar. För att inte tala om när dom infaller samtidigt. Eller inte.
Vad är mer kärlek och romantik än ett bröllop. Jag hade äran att föreviga våra vänner stora dag i somras. Vackert, romantiskt och fullt av kärlek. Jag vet att det blev arkiv även denna veckan men det är enbart för att det speglar temat på ett fantastiskt vis. Och eftersom jag känner dom underbara personerna också så tror jag inte att jag hade kunnat gjort en bättre triss på detta ämne än denna.
Med en liten skräckblandad förtjusning kunde jag läsa ett litet meddelande i min logg i morse. En officiell inbjudan att gästblogga. Hjälp, är det inte bara dom stora bloggarna som blir inbjudna till sådant. Det är Kissie, Pussie, Fuckie (eller vad dom nu heter) och jag.
Jag kände mig mycket hedrad att få ett sådant uppdrag för på något vis måste det ändå vara ett kvitto på att det är ganska ok det jag skriver. För jag inbillar mig i alla fall att man inte bjuder in någon att skriva om man inte gillar det som skrivits innan på något vis.
Problemet var vad jag skulle skriva om. Jag har gått och funderat hela dagen men inte fått fram något så värst bra. Jag skulle väl tro att det är för att jag just gått och funderat på det eftersom mina inlägg ofta skrivs i stunden hetta så att säga. Så när jag satt mig ikväll hade jag dom första raderna klara. Så började jag sakta skriva men det kändes så krystat på något vis, troligtvis eftersom jag hela tiden tänkte på vad ägaren skulle tycka om det. Jag skrev och suddade och skrev och suddade. Till slut fick jag säga till mig själv att det inte var värre än att svamla här. Låt fingrarna dansa över tangenterna som det passar och bara följ med. Det brukar aldrig sluta där jag tänkt från början men det gör det så mycket mer naturligt. Så jag lät fingrarna dansa och mycket riktigt så började det flyta. Det blev visst om lite ironi och nostalgi när det från början skulle ledas in på slumpen. Men som vanligt gjorde slumpen att det slutade helt annorlunda.
Vi hade i princip bestämt att vi skulle ut och friluftsa lite idag. Jag hade sett det framför mig.
Hela da family komma lufsandes i skogen med en välpackad ryggsäck med godsaker som vi sedan skulle förtära vid en frusen sjö. En sjö som gnistade som tusen spridda diamanter i skenet av solen som försökte värma med sina strålar men ej lyckas på grund av att Kung Bore hade ett stadigt tag om vår värld. Där skulle vi packa upp vår matsäck och låta den varma chokladen värma våra frusna fingrar när vi flätade dom runt muggen. Till den härliga chokladen hade vi packat ner några goda kanelbullar. Naturligtvis skulle kameran varit med och förevigat vår lilla utflykt och jag skulle fått några otroligt vackra bilder på tjejerna i det härliga landskapet.
Men nu visar det sig att det är kallt ute. Det är till och med förbannat kallt ute. Så kallt att vi i Skåneland blir alldeles förskräckta och tror att någon ny istid eller liknande är på väg. Blir det en tredje vargavinter nu så ligger vi risigt till, eller?
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Nja, det är kanske inte så mycket kläderna utan våra känsliga lungor här nere i södern är inte gjorda för sådan kyla. För varje andetag jag tog kändes det som om mina luftrör klibbade ihop av en sakta frysningsprocess. På någon minut var min jacka alldeles frostig av min andedräkt. Detta är inte ok enligt oss. Så vi bangar helt enkelt. Så istället sitter vi här inne med en värmande och sprakande brasa och tittar ut på det vackra landskapet. Vi tänker på den där turen vi ändå planerat och känner oss ganska tillfreds med tillvaron. Det är så vi frusna skåningar löser köldproblem.
Vi –17 grader ser låset ut såhär, på insidan. Känns ganska skönt att kära maken satt upp innerdörren för några veckor sedan.
Det finns vissa ord som är väldigt känsliga. Känsliga för att det blivit så laddade . Inte för dess mening men för dess innehåll. Nu släpper jag bomben:
Jag är helt ärligt lite rädd för vad det innebär med detta. Att det bildats en nästan sektliknande mobb med anhängare som inte för en sekund kan tänka sig att lyssna på varningsklockorna som kommer. Att folk går ner i vikt av den och mår mycket bättre på alla sätt är det inga tvivel om och det är väl kanske inte här som min rädsla kommer in. Utan min rädsla för vad detta kommer att innebära för dess anhängare om 10, 20 eller kanske till och med 30 år är det ingen som vet.
Att det finns omedelbara effekter som gör att man mår bra är ingen garanti för att det i slutändan verkligen är det. För mig rimmar det otroligt konstigt att utesluta vissa saker helt från en kost istället för att äta balanserat. Men med lockrop, som jag förökar undvika att lyssna på, om att 30-40 kilo försvinner på ingen tid alls så är det klart att man försöker ta denna vägen. Jag skulle med vilja bli av med dessa kilo men har sedan länge med alla olika dieter, inklusive något liknande denna, gett upp det. Det är liksom bara jag själv som kan ta tag i det och börja äta som man ska, balanserat, samt att röra på sig. Detta kommer inte resultera i en viktminskning på 40 kilo på ett år men jag kommer troligtvis ha bättre ådror än andra om 20 år.
Lyncha mig inte för mina åsikter men med en diet som varit populär i några år och fångat upp alla dessa anhängare som proklamerar att den inte är farlig. Jag tror helt enkelt inte på det. Det är ingen som kan veta hur denna mängd med fett som stoppas in i kroppen påverkar den under lång tid eftersom det inte gått någon längre tid från den startat.
Jag är ingen läkare men det hade väl inte hjälpt heller eftersom även dessa tvistar om om dietens vara eller icke vara. Men för mig känns det tryggare att lyssna på en i kardiovaskulära prevention än en i allmänmedicin. Det känns på något vis som om det är bättre, i detta fall, att veta mycket om lite än att veta lite om mycket. Jag är nog väldigt vetenskapligt lagd för jag vill ha belägg för saker. Svart på vitt.
Men jag kan tvista om detta i evigheter för jag vet inte heller slutresultatet. Men jag vet att jag inte kommer att gå på detta hur mycket det än lockar med snabb viktnedgång. Men om si sådär 10-20 år har vi nog svaret vem som hade rätt, om det ens finns något rätt eller fel. Men fram till dess så håller jag mig till, eller i alla fall när jag kommer igång med det, till normal balanserad kost bestående av långsamma kolhydrater, grönt och protein helt enligt tallriksmodellen.
Må väl och jag hoppas verkligen jag har fel i detta fallet. Sug åt er för det händer inte i vanliga fall.
Jag är inte mycket för reality-såpor. Inte längre får jag väl säga för ett tag älskade jag dessa olika program men på något vis har jag vuxit upp. Eller det har kanske inte så mycket med åldern att göra utan hur jag väljer att prioritera min tid och framförallt hur jag väljer att prioritera min egen energi. Jag har helt enkelt valt att inte börja titta på dessa larviga program oavsett hur spännande dom ser ut att vara eftersom jag vet med mig själv att jag fastnar och sedan har jag en massa veckor där jag bara sitter och ugglar framför dessa och lägger en massa av min energi på att vara irriterad på diverse saker som händer. Nej tack.
Det som slår mig, varje gång, en ny såpa börjar är hur deltagarna verkar helt oförberedda på vad som ska komma. Ta Idol till exempel. Varje år kablades det ut vilken mobbning det var att tala om för dom sökande att dom inte kunde sjunga. Varje år och ändå verkade många förvånade över hur dom blivit bemötta. Det är liksom ingen nyhet att det går till såhär så varför gnälla efteråt och söka sympati då.
Den nyaste i raden är naturligtvis Top Modell från Sverige där en deltagare nu är ute i media och talar om att hon tvingade banta. I modebranschen är där en viss chargång, precis som i alla andra branscher, och man kan inte vara så totalt blåögd att man verken ser det eller vet om det. Det är program som ska skapa modeller och i ett program finns intriger antingen gjorda eller ,om högre makter vill, dom spontana. För att sälja programmen behövs dessa eftersom målgruppen, kan jag tänka mig i alla fall, är riktad till ungdomar och ungdomar är mottagliga för sådant krafs.
Jag tar absolut inte någon mobbning under armen och applåderar den utan jag menar bara att man måste kunna tänka realistiskt. Man kan inte vara så naiv och gå in i ett program och förvänta sig att allt bara ska rulla på. Är det modeller som gäller så måste man kunna ta kritik och förstå den eftersom det i branschen förväntas vissa ideal. Sjuka sådan enligt mig men så ser det ut. Är det sång du vill göra och söker för det så är det likadant där. Du bedöms för dina insatser efter vad som krävs av dig. Jag tycker en sak någon annan något annat.
Jag tror att dessa ungdomar som söker dessa olika såpor som finns behöver stanna upp och fundera på sina drömmar. Det är bra att ha drömmar och man ska inte släppa dom men kanske ändå att man funderar på realiteten i det. Och framföralla att ger man sig in i leken så måste man ha klart för sig vad det handlar om. En lek som vill sålla fram det bästa som finns just bland dom deltagarna och detta innebär att resten kommer försvinna. Och mycket troligt är att dessa som försvinner kommer känna sig mycket orättvist behandlade. Men så är lekens regler och gång så förbered er på skiten.
Jag måste säga att det faktiskt var en ganska komisk förklaring på dagis (jodå, det stod dagis så skyll på SVT). Och är man en ypsagon kan det inte vara lätt att veta dessa saker så jag kan förstå hur resonemanget kan gå när man går förbi ett dagis en eftermiddag och alla barn springer rundor som yra höns. För en ypsagon måste detta se ut som små, missanpassade varelser men egentligen vet jag inte det för jag vet inte hur en ypsagon tänker. Jag förstå däremot när en ypsagon blir godissugen. Den känslan kan jag relatera till även om jag inte kan relatera till att äta 2 kilo choklad som vissa ysagoner klarar av på några sekunder. Nu hade jag inte klarat av det på en dag heller i och för sig men suget förstår jag.
Jag måste erkänna att jag gillar Pax och hennes jordiska äventyr. Det finns många barnprogram som är riktigt tråkiga med überpedagogiska undertoner i allt. “Detta är en ryggsäck. I ryggsäcken har vi grejer. Vad har vi för grejer? Och så vidare i en oändlighet med überkäcka tecknade barn”. Lite pedagogiskt är ok men inte i precis alla barnprogram som sänds. Ibland är det bara bra med lite flum också. Så Pax får helt enkelt bli min nya flumfavorit.
När tjejerna för ett tag sedan, när den första snön kom för en eller två veckor sedan, gick ut för att bygga snögubbe så var det en sådan där typisk Disney-snögubbe jag tänkte mig. Detta visade sig att jag definierat alldeles tokigt när dom en stund senare bad mig komma ut för att kika på den fina snögubben.
På marken var toppen av ett huvud med ögon och näsa. Jag såg åter igen den där Disney-snögubben för min inre syn, mässandes I´m melting, I´m melting, och detta var vad som blev kvar efter värmen. Naturligtvis sa jag inget om min lilla inre film när jag såg deras stolta miner. Tyvärr blev den ändå inte långlivad när det visade sig att det var en alldeles perfekt äthöjd för doggen. Så på en liten kisserunda glupskade han i sig ögon och näsa och kissade sedan på det tomma ansiktet. Det kan inte vara lätt att vara snögubbe.
-Mamma, när jag blir mamma kan ni inte bära mig längre. Då orkar ni inte det. Hon såg sådär förnuftig ut som bara hon kan göra när hon börjar förklara och berätta. -Nej det gör vi ju inte svarade jag. -Då ska jag bo i ett annat land fortsatte hon. -Men det bli långt från mamma ju påpekade jag för henne. -Ja svarade hon med ett litet fnitter. Men vem ska köra min dit då? -Då är du så stor så du säkert kör själv. -Jaha, sa hon. Då tar jag lilla blå så får ni bara köra med den stora bilen till jobbet. Fast när jag är mamma ska jag inte gå på dagis utan jag ska gå på en mammaskola. En sådan mammaskola som du går på sa hon till mig. -Det kan du ju göra svarade jag med ett litet leende på läpparna.
Ett leende som kommit av att jag fick denna härliga diskussion på morgonen enbart av att jag sa till henne att hon var min stora tjej. Se hon har varit utan blöja två nätter och det har gått jättebra. Verkar som om hon är beredd att släppa den nu eftersom det var hon själv som ville denna gången. Dom andra gångerna vi har försökt har det nog varit mer vi som tyckt att det varit dags. Men det insåg vi snabbt att det inte var. Kan säkert vara att det är en sak som hon verkligen kan bestämma själv över. Men nu verkar det vara på g. Yeay.
Nu är det så att vinter och kyla inte alls är min grej. Men jag måste erkänna att det är ganska skönt ibland att det ska på både termobyxor och jacka för ibland kan modekombinationerna bli lite väl färgstarka. -Mamma, får jag gå in till P sedan när vi varit ute frågade hon. Jag kunde tänka mig skräcken i ögonen på den andra mamman om hon sett klädvalet. -Nej, hjärtat det går inte idag. Så tramsigt av mig egentligen.
Obs. Alla vita prickar på golvet är anledningen till Lillys minskade snutte. Dom små trådarna som hon drar loss och slänger på golvet. Spåren är lätta att följa och hon kan inte dölja var hon varit.
Det var en gång en gammal lönespec. Detta är min första hela månad, juli 1995, som jag fick lön för. 59 kronor i timmen, herregud vilken slavlön. Jag jobbade dessutom heltid och fick ut den astronomiska lönen av 7637 kronor. Helt otroligt men det var mängder med pengar för oss då. Jag hade bara haft 750 kronor i studiebidrag på gymnasiet samt att jag hade ut omkring 1500-2000 kronor från IKEA. Kära maken läste också då och hade riktigt studielån men jag vet inte riktigt hur mycket han hade ut. Med denna inkomst kan man tro att vi bodde i en trång etta eller något liknande men vi hade en trea. Vi hade det knapert men hade ändå råd att gå ut på puben ibland. När jag började jobba bytte vi till en två för att jag hyrde in mig i stan hos en kompis eftersom planerna var att flytta ner dit sedan. Nu blev det ju inte riktigt så men tanken var god. I ett halvår var vi särbos när jag jobbade men sedan fick jag vikariat och kära maken blev färdig med sin skola. Och äntligen kunde vi återförenas som sambos och då hamnade vi ju i Hålan eftersom det var här jag jobbade.
Och sedan har det rullat på. Sedan den första lönespecen har jag fått lönespec varje månad sedan dess. Dom enda tillfällena jag inte jobbat är när jag var sjukskriven 3 veckor för ryggen och när vi fick tjejerna samt nu när jag studerar. I 16 år har jag varit kommunen trogen och gjort min plikt. Och när jag började blev allt av en slump. Hade jag fått jobb någon annan stans hade vi troligtvis hamnat med boende där. Tänk vad slumpen gör. Hade jag inte hamnat här hade jag aldrig träffat många av dom otroligt härliga människor som jag idag känner. Slumpen har kanske en mening.
Ps. Dessutom kunde dom inte stava mitt namn. Jag vet inte hur länge jag försökte få rätt namn på mina specar men det dröjde länge innan det blev så. Jag menar, Janett? Jag vet inte hur många gånger jag får stava mitt namn. Att det ska vara så svårt att stava ett helt vanligt namna utan z:an. w:n eller andra konstiga stavningar som verkar finnas på diverse namn. Men mitt namna stavas som mitt namn, JEANETTE.
Vet ni vad detta är för något? Jo det ska jag tala om för er. Detta är en gummiorm. Snopna? The one eyed Snake får plötsligt en lite mer visuell mening.
Kära maken och Molly satt framför tv igår. Dom satt och slötittade på Mina, jag och Irene. Molly skrattade glatt när Jim Carey for rundor i badrummet, vilt kissandes omkring sig. Vi vuxna vet anledningen men det vet inte hon som tur är. Så går han ut i sovrummet och hittar denna sladdriga jättedildo som han börjar vifta med. Varför vi inte bytte kanal vet jag inte men i alla fall. Jag hörde Mollys fråga:
-Pappa, vad är det? Med en snabbhet som en liten vessla svarade han då följande: -Det är en gummiorm. Hon godtog naturligtvis detta svar eftersom vi är kloka vuxna människor som vet vad vi pratar om. Jag däremot höll på att bryta ihop av totalt garv. Och jag kände bara att, vad skönt att det inte alltid är jag som får dom där härliga frågorna som hon så många gånger har. Ska bli intressant att se när hon råkar se en sådan här igen och proklamerar att det är en gummiorm. Risken finns väl att det blir som när jag fick reda på hur barn blev till. Min mamma hade inte riktigt talat sanning när hon sa att man slutade med p-piller. Men nu vet jag bättre. Och jag vet också att små vita undanmanövrar verkligen behövs.
Less is more? Detta var riktigt klurigt och jag har varit ute och sökt och sökt för att kunna tolka det rätt. Och nu när jag valt mina bilder, som faktiskt är arkiv denna gången, är jag fortfarande osäker på om jag tolkat det rätt. Men min minimalism tolkar jag såhär och hoppas att den är rätt.
I början av juli förra året ville snuttefilten berätta sitt liv. Nu ett halvår efter är det dags att göra en uppdatering tyckte den eftersom den nu är inne på slutfasen av sitt liv. Det skrämmer den lite hur fort det sista halvåret har gått och hur åldrandet har eskalerat.
Snutte som ny (dock reservsnutten här) 2007.
Snutte, det mörka ovanpå reserven, juli 2011.
Snutte, det mörka ovanpå reserven, januari 2012.
Ja vad säger man? Tiden sätter sin spår eller något liknande kanske.
Du kommer utifrån snö och slask och innanför dörren finns en liten behållare. I behållaren ligger där nya fina blå tossor och på en skylt går det att läsa:
“Använd gärna skoskydd för att underlätta för vår städerska”
Vad gör du då?
Jag och Lilly var nere på sjukhuset i förmiddags och för att komma till vårt väntrum behövde vi gå genom två långa korridorer. Under denna lilla promenad gick vi förbi kanske 6-8 personer som satt utanför diverse dörrar och väntade på sin tur. Inte en enda av dessa hade tänkt på städerskan. Jag tycker det är riktig dålig stil för visst sätter man på sig tossor om det behövs. Jag kan förstå om det är äldre som inte är så rörliga för där fanns ingen stol att sitta på i foajén men vad har vi unga, viga och rörliga att skylla på. Lathet? Det är ändå hennes jobb att städa? Nej skärpning vill jag säga för det är ganska respektlöst att bara strunta i en sådan enkel sak. För allas trevnad liksom.
Sedan kan man ju ändå lösa det som Lilly och ta av sig skorna i väntrummet. Ja, jag vågade låta henne göra det eftersom den stackars städerskan precis städat i vårt väntrum.
När jag häromdagen mötte en tjej på affären som jag kände sa jag naturligtvis hej. Tjejen nickade tillbaka och jag var på väg att stanna och börja prata med henne och höra efter hur det var med barnen. Jag inser i samma andetag som jag ska fråga att jag känner inte alls henne. Jag läser ju bara hennes blogg och plötsligt kändes det som om jag kände henne men insåg att så var inte alls fallet. Ibland kan det bli lite tokigt för tänk om jag helt lugnt börjat fråga ut henne och inte insett faktum att hon bara är en cyberbekant. Snacka om stalker-varning.
. 
