Är jag helt 100

Jag har i hela mitt långa arbetsliv alltid arbetat deltid. Jag har haft en procent på cirka 75% hela tiden, några % upp och ner. Det är vad som känns lagom i vården.

I vården skulle 75-80% räknas som heltid kan jag tycka. Det är tungt på alla plan. Inte bara rent fysiskt med tunga förflyttningar, trånga utrymmen och underbemanningar. Det är även fruktansvärt tungt psykiskt. Som undersköterska ska man vara så mycket mer och det tär på en när man inte kan ge den tid som de gamla är värda. Det tär att känna att man inte räcker till. Det saknas händer att utföra den hjälp av omvårdnad som de behöver. Dessa händer har istället fyllts med andra saker att göra då mer och mer administrativt läggs över. Det kan tyckas att det då borde anställas mer för att de gamla fortfarande ska få sin tid men det görs inte.

Det är lite av anledningen till att jag inte tycker att det borde finnas heltid i vården. Detta är väl lite av anledningen att jag lämnade vården också.

Och plötsligt finner jag mig i att få arbeta heltid. Från och med denna månad går jag upp i heltid. Det gör mig ingenting. Det är två helt skilda arbeten jag pratar om. Det som är den största skillnader är att jag idag inte mår psykiskt dåligt över att jag inte räcker till för någon annan som är i behov av mig. Jag kan vara trött i huvudet efter en intensiv dag med mycket kundkontakter men det går inte att jämföra med tidigare.

Jag behöver inte komma hem och älta mitt arbete om och om igen längre utan kan “släppa” det på ett helt annat plan än tidigare.

Jag trivs så bra på mitt arbete idag. Sakta men säkert börjar jag få kläm på hur det fungerar i diverse system.

Så nu är jag en heltidsarbetande kvinna. Jag måste säga att det känns lite konstigt faktiskt men bra.

Snubbe sitter i spagat mellan två stolar för att visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor

Vad kan vi säga om Taekwondo?

Att det är en kampsport med knuttar som har superhårda snygga kroppar, som sparkas och gör roundkickar i oändlighet på varandra. Snubbar som sitter i spagat mellan två stolar bara för att få visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor. Lite sådär kan man kanske tänka sig taekwondo.

Jag tror inte man tänker sig ett nybörjarpass men en överviktig mamma i sina bästa 37 år. En mamma som är vig som ett kylskåp och som är rädd att göra sig illa samtidigt som hon är rädd att göra andra illa.

Men den här kvinnan i sina bästa 37 åren struntade i detta och begav sig igår till sitt första pass. Den här kvinnan har gjort armhävningar, vilket aldrig hänt innan eftersom hon inte kunnat. Inga karl-armhävningar på knogar och rak kropp utan snarare en krum liten sak på knäna och plana händer. Inte var det några som gick enda ner i golvet heller men det var något som liknade början till armhävning i alla fall.

Den här kvinnan har minsann visat sig vara lite vigare än hon själv trodde. Inte spagat-vig eller ens halvspagat-vig men något som liknar början till en spagat. En väldigt hög sådan men ändå.

Den här kvinnan har sparkat en kompis i sidan, i höjd med bröstet. Det var ingen rak fin spark men definitivt en början till någon som mycket väl kommer att bli det. Hon har sedan blivit sparkad på av sin kompis som satt en fot eller två i sidan på henne.

Den här kvinnan är otroligt stolt över att hon vågade, genomförde det och längtar till nästa pass. Det var en otrolig skön helkroppsträning.

Den här kvinnan har idag ont i precis alla muskler på överkroppen samt de flesta på benen. Det är längesedan det var så. Och inte blev det bättre av att försöka träna bort träningsvärken men ett gympass idag.

Den här kvinnan mår otroligt bra. Känslan av att våga sig på något så främmande. Främmande på grund av ungefär alla de saker som står i början. Känslan är otrolig och ibland känner man sig som om man klarar allt. Det är den känslan som är så underbar och det är den känslan som är så skön att ha så ofta nu.

Spökar det?

Ibland händer det att man får rysningar från nacken enda ner till fötterna.

Ett litet samtal som Lilly startade i bilen:

L: Vi har en ny kompis på skolan. Jag kommer inte ihåg riktigt vad hon heter. Men Emma brukar jag leka med.

J: Är Emma också en ny kompis på skolan?

L: Nej Emma är min låtsaskompis och hon är osynlig. Hon är ett spöke.

J: Jaså. Var är hon då?

L: Hon bor på mitt rum.

J: Jaså. Hur länge har hon gjort det?

L: Hon kom när jag var bebis. Och hon är alltid snäll.

Alltså det där samtalet, som var lite längre än detta, gav med rysningar. Hon pratade så naturligt om den här låtsaskompisen som var ett spöke, precis som om det inte skulle vara några konstigheter med det. Hon har nämnt låtsaskompisar innan men aldrig på detta viset.

En gång i tiden hade jag dragit hit någon som hade kunnat ta bort den där spöket eftersom jag stenhårt hade trott på att det varit så. Men med åren har jag mer och mer blivit en tvivlar, som i och för sig inte riktigt vet vilken sida jag tror på. Jag är kanske lite av en spökenas kappvändare, som tar den sidan som känns mest ok för tillfället.

Men detta kändes kusligt och mina nackhår stod i givakt hela vägen hem. Jag vill ju tror att det bara är en helt vanlig låtsaskompis med denna gången känner jag ett litet sting av tvivel på grund av sättet hon berättade på.

Men det är ju skönt att veta att hon är väldigt snäll i alla fall så jag inte behöver vara rädd för att Lilly ska sitta framför en brusande tv innan någon otäck sak drar in henne i en annan värld. Det är ju alltid en tröst.

Jag känner mig hög

Euforisk är bara lite av hur jag känner mig nu.

Jag känner mig hög på alla mina känslor och kan fortfarande inte riktigt ta in vad jag har gjort.

Kläderna jag fick av min vän i somras har nu blivit lite stora. Byxorna har blivit mer pösigare för varje dag och det var verkligen dags att införskaffa ett par ny. Jag har liksom dragit ut på det eftersom jag vill kunna ha dem lite också och det är minsann inte billigt med jeans. 499 svenska riksdaler för att vara exakt och det är dyrt kan jag tycka. Avslöjade jag nu att jag aldrig varit någon märkesfreak?

Jag visste att jag hade gått ner en storlek i jeansen men när jag provade två storlekar mindre och kunde ha dem spred sig en sådan sprittande glädje i min kropp.

Storlek 44 satt nu på min kropp. En storlek jag inte ens minns när jag kunde ha senast. När jag började i höstas hade jag jeans på mellan 52 och 54 och nu kom jag i en 44. Jag kan fortfarande inte smälta att det faktiskt är så.

När jag håller upp byxan och tittar på linningen ser de så små ut mot vad jag är van vid. Det är liksom byxor som inte ska passa mig för jag är inte så liten som linningen visar, inte i mina ögon. Det är en häftig känsla att veta, att bevis finns eftersom de faktiskt sitter på mig, att jag kan ha dessa.

Jag har varit konstant fån-leendes hela kvällen. Folk som sett mig har säkert skruvat på sig lite i obehag eftersom det bara är galningar som brukar springer runt och ler för sig själv. Jag är inte galen, bara euforiska.

Och inte nog med jeansen.

Jag testade min vigselring ikväll också. Och se på tusan, den gled ner på fingret utan större ansträngning. Det kändes konstigt att ha den på sig igen. Detta med tanke på att jag inte fått den på mig sedan någon gång mellan Molly och Lilly. Så det är mellan 6 och 9 år sedan jag kunde ha den. Jag minns faktiskt inte när jag tog av mig den. Jag tog av mig den igen. Jag kommer nog att få vänja mig vid den lite och lite igen nu när jag dessutom har ett arbete där jag får ha den på mig.

Det är mycket som händer nu. Små fjuttiga saker för många men otroligt stora milstolpar, som jag inte ens visste att jag hade förrän jag var där, för mig.

Euforin fortsätter.

Då flåsade jag som en födande elefant

Ibland bara slår det en. Hur saker kan förändras, denna gången till det mycket bättre.

För 10-11 månader sedan gick jag på mitt första gympapass här i Hålan. Den första gången var en ren pina. Varje muskel ifrågasatte om jag var en idiot som plågade dem på det viset och de skrek åt mig att sluta. Jag flåsade som en födande elefant och jag ville helst inte se mig själv i spegeln när jag blobbade fram.

Idag var jag på ett introduktionspass. Detta passet innebar Zumba, dans, afrodans och yoga. Detta passet varade i två timmar. I två timmar sprätte jag fram, troligtvis med ett fotarbete som skulle få en boxare att gråta, med viftande armar. Inte brydde jag mig om att där satt 100-tals mc-knuttar ute på serveringen och tittade på oss. Inte brydde jag mig speciellt mycket om att jag inte kunde alla stegen eller rörelserna.

Mitt motto för gympapass är att man ska ha roligt. Man får bjuda på sig själv och jag ler och fnissar gärna åt mig själv när stegen är helt andra än alla andras.

Men jag genomförde detta passet, svett från topp till tå ungefär, bara sådär normalt andfådd och inte sa mina muskler till mig att de ville sluta. Helt ärligt hade jag klarat att köra en stund till om det hade varit det. Och det mina vänner är en helt otrolig upplevelse. Känslan att jag har gjort detta passet är obeskrivligt och det är ännu mer underbart med tanke på hur “lätt” det gick. Det där är en boost för självkänslan som heter duga. Att minnas hur det där första passet kändes och jämföra det med idag. Det bevisar bara att jag faktiskt också kan. Jag kan och jag har gjort det bra än så länge. Fy tusan vad frugan hon är duktig.

Nu sitter jag väl mest och tycker det är synd att dessa passen inte finns i närheten av Hålan för den där afrodansen var helt underbar. Funderar på om det är värt att köra och om man hinner med det. Det tål att funderas på i alla fall.

Nu återstår det naturligtvis att se vad mina muskler tycker om detta imorgon. Det är mycket tänkbart att det kommer att bli så men det är det fasen värt.

In action

Ibland har jag funderat på hur jag egentligen ser ut när jag pustar, flåsar och stönar som värsta porrskådisen på gymmet. Idag vet jag.

Jag har alltid funderat på hur många lyckas ta en massa bilder, in action så att säga, när de är på gymmet. Nu vet jag precis hur det går till.

Det var liksom inte svårt att avslöja den skyldiga precis när hon dök upp mitt i bildserien på en svettig jag. Snacka om avslöjad.

Och kan hon så kan väl jag. Det var ett ypperligt skönt pass, trots att jag blivit lite smygfotat emellanåt. Men det bjuder jag på.

För tillfället verkar vi alla lite löjligt förtjusta i den där trumpeten

Sådär ja, nu ska en av telningarna göra denna familj musikalisk. Låta oss komma in i världen med noter och dagliga övningar.

Det blev trumpet och den hämtades idag. För tillfället verkar vi alla lite löjligt förtjusta i den där trumpeten, kanske inte Doggen förstås som först stod och tittade innan han skällandes pep iväg, och både jag och Molly kunde få bra ljus i den.

Det kan kanske bli lite spännande om vi tycker det är lika roligt om några veckor. När vi ska försöka förklara svarta punkter med svans på olika linjer. Då kan det mycket väl bli lite problematiskt för oss alla.

De där svarta punkterna med svans på olika linjer har jag kunnat innan. Kanske inte alla men tillräckligt för att klara av att spela:

“Spanien är ett land där man dansar tango”

på blockflöjt. Jag vet inte om det räknas riktigt faktiskt. Men det var mycket avancerat för en 9 årig blockflöjtist. Troligtvis hade det varit lika avancerat för en 37 årig före detta blockflöjtist idag. Kan kanske bero på att den där blockflöjtskarriären varade ungefär en och en halv termin för sedan var man tvungen att lära sig:

“Fjärilvingar syns på Haga”

och då blev det riktigt ordentligt avancerat. Man var tvungen att flytta fingrarna till många olika hål på den där flöjten. Det lät liksom inget bra alls. Verkligen inte bra. Det lät lite sådär som när det kommer en ton ur något och man funderar på om det är en helt ny sorts ton. En sådan som skär i öronen och får alla andra blockflöjtister att blänga lite lojt på en.

Sådana toner var denna blockflöjtisten ganska bra på att ta. Fasen, hade jag fortsatt hade jag kanske kunnat ordna en helt ny musikchanger.

Så jag hoppas dottra min har bättre läsa-noter-och-framföra-dem-på-ett-lyssnarvänligt-säkert-sätt än vad mor hennes hade. Fast det ska nog mycket till att inte klara det faktiskt.

Jag får helt enkelt hålla mig till den delen där noterna blir musik och där man kan ta till ord istället. Att släppa lös min ljuva stämma, det är grejer det. I alla fall det gånger där jag lyckas få texten rätt. För det händer allt för ofta att de där texterna som de kända artisterna sjunger faktiskt är fel. Det hävdar jag i alla fall. Kära maken han mest ler åt mig och hävdar något helt annat.

Men det är bara att inse. Man kan inte vara bra på allt man gör och att läsa noter kan jag nog klara mig utan även om jag hade tyckt att det hade varit roligt att kunna spela gitarr. Där är det i alla fall inget blåsande, oh förlåt i blockflöjt “tuffar” man med munnen, som gäller.

Detta kan bli lite intressant att se hur det artar sig för henne. Kanske för Doggen också.

Jag har gått ner en hel Lilly

I fredags stämplade jag in på –25,1 kg. Jag kan bara säga att jag är så otroligt stolt över mig själv att jag kommit såhär långt. Jag har kommit mer än halvvägs nu och det känns toppen.

Jag började fundera på hur mycket 25 kg verkligen är så jag ställde Lilly på vågen. Den visade 25,2 kg. Jag lyfte upp henne och höll henne en stund i famnen. Det var lite tungt.

Det gick jag och bar på dagligen innan. Jag har alltså gått ner en hel Lilly och det är så jäkla häftigt att ha något att jämföra med.

Nu är det bara att fortsätta jobb på så kommer jag om ett tag komma till Molly också.

Jag kämpar på och ni stöttar och hejar på mig så kommer målet bara närmare och närmare. För jag är jäkligt duktig.

Hur är det möjligt liksom?

Helt ärligt så fattar jag inte varför jag inte kan få saker att fungera precis som de ska.

Jodå,  här är det datorsnack igen. När datorn igår valde att lägga ner Internet, helt själv, höll jag på att riva mitt hår. Det tog enda till idag innan kära maken lyckades hitta det igen.

Lycka, i alla fall en halv timme, innan hela min biblioteketsfil valde att liksom stänga mig ute och göra alla filer helt oanvändbara. Den där falsettrösten jag hade häromdagen övergick nu i något tonläge som troligtvis bara Doggen kunde höra.

Jag fattar inte varför det alltid ska strula för mig. Jag överdriver verkligen inte.

Jag och kära maken beställer telefoner samtidigt. Vilkens telefon krånglar och stänger av sig själv med jämna mellanrum? Jag vifta med handen men inte glatt. Vilkens telefon som ska säkerhetskopieras för att kunna återställas för att kunna skickas in mottar inte kära makens eller min gamla dator för den delan. Jag viftar med handen men inte glatt. Så vems telefon kan inte skickas in förrän detta är löst. Jag viftar med handen men inte glatt.

Vi kan göra exakt samma sak på grejer men det funkar inte när jag gör det. Jag behöver kanske hitta en stor jäkla magnet för att avmagnetiseras eftersom jag verkar ha något i mig som gör att grejer slutar fungera. Jag blir så sur över detta jäkla fenomenet.

Hur är det möjligt liksom?

Känn min bitterfittighet

Låt mig bara utbrista ett jäkla surkärring läte. Gahhh.

Totalt jäkla hopplöst med ny dator. Speciellt när man, läs jag, har ett tålamod som räcker knappt en armslängd.

Mailen har som vanligt strömmat in men när det kommer bifogade filer så är det tydligen skräppost och blockeras då. De finns där i cyberrymden men det är inte tillgängliga för mig.

Detta ska jag klara själv tänkte jag. En stund i alla fall. Hjälprutan talade om vad jag skulle göra och jag skulle gladeligen gjort det on knappfan funnits. Efter några minuters frustration insåg kära maken att han behövde rycka in.

Efter några svordomar även från honom, fast i lugn ton och inte i falsett som frugan, hittade han rätt och problemet var löst.

Men se då har jag inget program som kan öppna och läsa de där bifogade filerna. Men herregud ska inte vanliga skriva- och räknaprogram finnas med.

Har jag sagt att jag inte tycker om nya tekniska, eller gamla tekniska, saker. Jag kan ha nämnt det någon gång sådär i förbifarten kanske.

Så på ren skånska så är det ett jäkla mög. Känn min bitterfittighet.

Imorgon är en annan dag.

Vi är nu i den otäcka fasen

Jag och kära maken har ju varit partners i crime ett bra tag. Ska man vara petig så är det strax över 22 år och för att vara riktigt jäkla petig så är det 8093 dagar. Med tanke på att jag då har levt i 13 580 dagar så har han hängt med länge och jag har vårdat honom ömt.

Vi är nu i den otäcka fasen, som vi nog varit i över tio år, där vi faktiskt vet vad den andre ska säga utan att säga det.

Vi kan sitta i ett samtal, och främst är det nog jag som har denna förmågan, när han kanske stannar upp och börja fundera på något varav jag kan tala om för honom vad han ska säga näst. Vi kan sitta och han kan börja med:

-Jo jag har funderat på detta. Ja vad heter det nu?

Och jag kan då 9 av 10 gånger tala om detta för honom bara genom att han har börjat prata. Ibland är det lite självklara saker men många gånger är det om saker som vi inte nämnt på väldigt länge eller inte alls och ändå vet jag vad han kommer att säga.

Vi har också en förmåga att börja prata om samma sak samtidigt också, även om det inte varit uppe på länge det heller. Vi känner varandra utan- och innantill skulle man kunna säga. Men lite otäckt kan jag ändå tycka att det är ibland.

Är det det som kallas själsfrände? 

Jag kan ju inte låta er bli lidandes för min egen dumhet

Ny dator. Nya utmaningar. Funderar på om det kommer att ge sig hur det fungerar.

En del av datorn ser ut som följande. Det kan vara väldigt bra att kunna hur detta fungerar eftersom allt utgår härifrån. Men det ger sig nog, till slut, när det blivit omoderna eller något sådant. Så det är tur att det får att få fram en vanlig startmeny, en sådan som det fanns på den gamla.

Det gamla är bra. Det är tryggt liksom. Jag gillar inte nya tekniska saker. Surprise eller något. Så lite sömn för att smälta att jag behöver lära mig detta. Jag kan ju inte låta er bli lidandes för min egen dumhet. Eller grejernas dumhet över att inte gilla mig. Det kallar jag dumhet på riktigt.

När jag trycker på knappar och det ploppar upp saker låter det som när man åker hiss på Oslobåten. Det plingar på samma vis. Jag kan kanske bli lite förvirrad över detta. Ett levande äventyr liksom.

Vi håller tummarna att jag kommer att fixa detta.

Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar

I godan ro gick jag ner i tvättstugan för att hänga upp den färdiga tvätten. Och där var den.

Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar, och jag blev alldeles stel. Jag funderade på att låta tvätten ligga kvar i baljan till kära maken kom hem men valde istället det modiga sättet.

Dammsugaren. Jag monterade hela längden på röret och drog den sakta med mig. Den följde mig som en lydig hund och när jag var framme vid mitt mål, ja i alla fall tre meter från, så lutade jag mig så mycket framåt att jag nästan vek mig dubbel samtidigt som jag sträckte fram det långa röret. Jag tryckte på knappen och samtidigt som den brummade igång stack jag fram det mörka hålet och i ett lågt, eller i alla fall inte så pass högt att jag överröstade maskinen för telningarna reagerade inte på ovanvåningen, skrik från mig försvann monstret in i röret. Jag kunde nästan svära på att jag hörde ett svagt “Don´t kill me” när den studsade mot rörets väggar. Lite sympati kände jag, i alla fall för en liten, liten stund innan jag faktiskt kom på att det där monstret satt och stirrade på mig när jag kom ner. Det var den som smidde planer på att ta över min tvättstuga, och säkert världen också, så den hade liksom bara sig själv att skylla.

Jag kände mig otroligt modig.

Not to my self: Köp mer kattmat eftersom halva skålen skramlandes försvann in i röret för att försäkra monstrets icke återkommande.

För att dra en lång historia kort eller något

Jomen, då har jag vätsketestat vårt ny kök. Jag måste erkänna att utfallet blev ju inte riktigt vad jag hade för förväntningar precis.

För att dra en lång historia kort eller antagligen göra den exakt så lång, om inte längre, som den faktiskt är så kan jag säga några ord om iste först.

Iste är fruktansvärt gott när det är vart ute och det är precis sådär nygjort. Iste är troligtvis inte alls gott när man hittar det i en bringare efter någon vecka. Detta kan jag dock inte svära på eftersom jag inte testade men kände väl att det inte var värt det. Temperaturerna hade ju sjunkit drastiskt nu så vem behöver sådant svalkande liksom.

I denna bringare fanns cirka 1/2 liter iste vars andra halva en gång i tiden svalkat en torr strupe. 1/2 liter kanske inte verkar så mycket i en bringar. Jag kan då upplysa om att det är betydligt mer än vad man tror. I alla fall om man tar den här bringare och den på något konstigt vis, jag menar verkligen konstigt, sliter sig ur mina pianofingrar, studsar på bänkkanten innan den liksom spinner neråt golvet. Och alla som vet hur vätska beter sig från en behållare som spinner kan nu ta upp handen mot munnen och i förfäran utstöta en väsande, åh nej.

Jag kan väl säga att jag var inte så finkänslig i mitt språk precis och den lilla telningens öron fick skrubbas hela kvällen för att hon skulle bli av men mammas ordval.

Så där står jag, torr faktiskt, och drar nog genom de svordomar som finns plus att jag troligtvis hittade på några också. Mina fina vita lådor är nu gulprickiga i princip hela köket faktiskt. Det såg nästan ut som en full karl hade tagit fel på toaletten och köket om man säger så.

Min besvikelse kom nu smygandes. Ingenting hände. Jag hade nästan väntat mig att lådorna skulle torka sig själv och att det blöta på golvet skulle försvinna. Vi har ju dock ett nytt och modernt kök nu. Men nej, här var det fortfarande samma gamla procedur som gällde. Trasa, spann och svabb och efter en stund, fortfarande svärandes troligtvis, så såg köket åter ut som vanligt.

Dock gäller det att inte stå still för länge på samma ställe eftersom golven är sådär klistriga som två varma kroppar som nästan fastnar ihop en varm sommardag, som vi åtskiljande blir skinnet nästan en meter långt innan det motvilligt släpper varandra. Lite sådär klistrigt helt enkelt.

Men nu är det gjort i alla fall. Vätsketestet är gjort. Jag ångrar bara lite att jag inte tog ut bubbelvattnet istället.

I veckor har jag gått och hållit en hemlighet för kära maken

Äntligen. I veckor har jag gått och hållit en hemlighet för kära maken som jag varit livrädd att han skulle få reda på. Men idag var det dags att låta det komma ut i dager.

Veckors väntande är äntligen över och jag känner mig ganska lugn nu. Framförallt känner jag mig helt tillfreds med mig själv och vad jag har gjort nu.

Så efter en massa planerande, surprise liksom det är mig vi pratar om, klaffade allting. Ett litet brev låg färdigskrivet i min arbetsdator. Ett brev som jag skrev ut igår, la i kuvert och körde hem till syrran som sedan la det i postlådan idag. Vem vågar lita på att posten levererar sådan viktiga saker. På kuvertet stod det följande:

“Kära makens för och efternamn
BRÅDSKANDE”

I kuvertet låg följande brev:

I ett sms fick jag reda på att han faktiskt ville äta kräftor imorgon eftersom vi ska/skulle på den årliga skivan. Det var bara att upplysa honom om den andra meningen i brevet. Förhandlingsbart, tror inte det.

Sedan fick han ett brev till. I det fanns följande:

Dessa hade jag omsorgsfullt vikit dubbla och numrerat med 1 till 5, lite som en svårighetsgrad. Det jag missade i det hela var naturligtvis hans vänsterhänthet. Detta innebär ungefär att han gör saker tvärt emot alla andra. Vilket innebar att han efter att ha dragit ut bilderna hade dem uppochner mot vad jag planerat. Vilket innebar att den första bilden var den lättaste, Pink, och han fattade liksom galoppen nästan med en gång. Även om jag inte tror att han har kommit på vad jag menar med höjdhopparen. Ni fattar kanske?

Och han som trodde det skulle bli en helg med kräftsörplande. Shi fick han. Men jag tror han smälte förlusten av kräftor ganska snabbt. Han sken upp som en sol och naturligtvis kom frågan.

-Hur har du lyckats med detta?
-Tja, en kvinna har väl kontakter liksom men bry du dig inte om det.
-Ja, jag förstår nu varför du inte tyckte att jag behövde gå på bolaget för mer öl.
-Mm, svarade jag honom. Du kan ju tänka dig vad jag garvade inombords häromdagen när du frågade om du skulle ordna skjuts till lördag och dessutom skulle du fråga M. Visst att M skulle köra men på ett helt annat håll om jag säger så.

Så med hjälp av våra underbara vänner och grannar har jag nu lyckats skicka iväg honom och han sitter nu i bilen upp till Göteborg. Imorgon äntrar han någon arena där uppe för att se The Wall med Roger Waters. En konsert han pratat om sedan i våras men aldrig kommit till skott. Så det är tur att han har en fruga som mig då.

Hoppas du har det underbart roligt. Och var rädd om dig, du vet hur frugan kan oroa sig. Och tack till alla som hjälpt mig att genomföra denna lilla överraskning till honom.

Riktiga män faller för kvinnor…

Jag är en kvinna med former. Jag har volanger både här och där. Jag har en ordentlig byst, väldigt markerade höfter och en rund bakdel.

Gör det mig mer älskvärd?

Jag som har dessa attributen borde kanske applådera det som åter igen cirkulerar men jag blir bara stött och illa till mods.

“Riktiga män faller för kvinnor med kurvor, bara hundar jagar ben”

Denna text pryds av en kurvig tecknad kvinna och cirkulerar just nu för fullt på facebook.

Det jag reagerar på är att vi stora i tider känt oss diskriminerade och kränkta av ord, blickar, hånfulla pekningar och annat otäckt. Vad är det då som ger oss rätt att vända på det. Varför verkar det ok att driva hur man vill men smala personer?

Varför ska man ställa dessa mot varandra. Jag skulle tippa på att de personer som är smala och tunna tar illa vid sig lika väl som vi stora gör det. Vad är skillnaden liksom?

Inte nog med att det är väldigt nedvärderande mot de smala så har vi åter igen detta med att glorifiera mannen som enbart kan se hur utsidan ser ut. Ett djur på ständig jakt som bara kan följa det som den lilla dingdongen vill göra, utan egen vilja. Bullshit vill jag säga.

Jag skulle väl vilja tro att riktiga män har mer mellan pannbenet och går på mer än bara stort eller litet. Jag vill gärna tro att riktiga män av idag går mer på personlighet och sådana mjuka saker också. Det är vad jag hoppas i alla fall.

Nettan tipsar och håller på

Nettan tipsar och håller på.

Jag har tidigare varit med i Viktklubb för att få tillgång till kaloriplan och dylikt som har hjälpt mig. Men nu kände jag väl att jag ville ha något, helt klart liknande som tidigare, som jag har med mig.

Mobilappar finns det gott om och efter lite eftersökning fastnade jag för en som jag installerade. Nu visade det sig att jag tydligen redan var medlem där för jag hade gjort ett försök med den i höstas när jag hade Viktklubb. Antagligen kan jag väl bara lära mig en sådan liknande grej åt gången.

Men där stod i alla fall min startvikt och annat bra att veta så det var bara att fortsätta.

Och herregud säger jag bara vad effektivt det är på mig när jag skriver in allt jag äter och dricker. Det som är riktigt bra med denna app är att man kan skanna streckkoder på varor för att slippa söka dem. Man gör allt i ett nafs. Sedan måste man betala för att komma åt alla funktioner men jag tycker det är värt att lägga 138 kronor för 3 månader. Det är ju liksom bara en struntsumma som man kanske la på lördagsgott till familjen innan.

Jag har i princip rasat i vikt dessa två veckorna. Slaviskt följer jag min kaloriplan, som jag inte kan fuska med eller glömma att lägga in eftersom jag har den med mig, och slaviskt går jag till mitt älskade gym.

Så det känns toppen just nu när det börjar hända saker igen. Det känns riktigt jävla bra.

Så funderar ni på någon app att följa för att gå ner i vikt, på ett helt vanligt vis genom att äta mindre och röra er mer utan några konstigheter, så kan jag starkt rekommendera ChapeUp Club. Superduper liksom.

Äktheten låter falskt i kära makens öron

Äktheten i mammans röst när hon förmanar sin 6-åring, som gjort sin första fritidsdag och tycker att hon kan hålla sig, att det är väldigt viktigt att inte gå runt och hålla sig utan att det är väldigt viktigt att gå på toaletten.

Äktheten låter falskt i kära makens öron tydligen då han med ett stort leende nickar mot mamman precis som att säga precis, bara sådär som smilande som en kär make kan göra. Mamman har förstås inte en aning om vad han kan mena. Det är väl fullt normalt att hålla sig några dagar om man inte är hemma.

Men detta är förstås inget mamman meddelar sina telningar. Nejdå, dem förmanar hon vikten av att verkligen gå när behovet finns. En liten sådan där vit lögn som föräldrar faktiskt får dra ibland. Alla går när de behöver liksom. Yeah right.

Idag blir det naket, hud och pinsamheter

Idag blir det naket, hud och pinsamheter.

Jag har funderat på att verkligen visa skillnaden som den är just nu. Och då har jag plufsat till mig lite under några veckor utan gym och några glassar för mycket. Jag har funderat och funderat på om jag verkligen vågar lägga ut mig själv utan kläder och det gör jag egentligen inte men ibland måste man övervinna sina rädslor (säger den som har fler fobier än någon annan normal människa) och våga ta steget..

Jag vill ha det som en påminnelse om att jag aldrig vill hamna där igen. Det är så lätt att bara sitta och säga det men det är betydligt svårare att verkligen nå dit. Det är betydligt svårare och framför allt jobbigare och pinsammare om jag misslyckas när jag nu är så öppen med det och delar med alla andra som troligtvis snart börjar tröttna på mitt ständiga tjat om peppning och stöttning.

Men, here I go.

Så nu är det gjort. Den nakna sanningen är ute och lite jobbigt är det allt att verkligen visa mig såhär men jag är stolt över vad jag har åstadkommit hittills. Ungefär halvvägs mot mitt mål så heja mig.

Välkommen tillbaka till fjortisnivå

Språkförbistringar är just språkförbistringar. Är man dessutom skånska, det vackraste, så vet man inte riktigt varför vissa väljer att namnge vissa saker på vissa vis.

 
Låt mig bara säga att en Krämare inte är en lampa i alla fall som IKEA vill få oss att tro. En Krämare är, hur ska jag säga det för att inte chocka alla jag som alltid är så finkänslig, en person eller annat levande väsen som efter kålsoppan måste springa på toan hela tiden. Han är en riktig Krämare. Eller jag kan säga att Tuben, alias doggen, är en riktig Krämare när han sitter ute med böjd rygg och konstig min även för en hund.

Och hur kan Ford döpa en av sina bilar Kuga. Det är något helt annat i en skånskas öron. Vem har inte hört uttrycket, som jag dock inte kommer att verken översätta eller förklara, “Huga dig så ska jag kuga dig”. Jag har dock provkört en sådan och det är ett skönt åk, det kan man inte säga något annat om. Men när ska de börja tänka på att vi skåningar också ska känna oss bekväma med saker?

Välkommen tillbaka till fjortisnivå.