När hjärnspöken sakta smyger sig på

Varje gång Molly ska ner och dusch vill hon att vi ska följa henne trots att duschen ligger direkt nedanför trappen. Hon tycker att det låter som någon viskar där nere.

Första gångerna försökte jag förklara att det troligtvis är fläkten eller avfuktaren som hörs men hon köpte aldrig det. Så jag följer henne naturligtvis.

Kommer ni själv ihåg hur det var? När man i mörker skulle ta sig hem från sin kompis som faktiskt bara bodde på andra sidan av bostadsområdet men det kändes som en mil. När man genade över den där oupplysta planen bara för att det var lite närmare men i gengäld så höll man på att skita på sig av rädsla.

För när man gick där och försökte vara tuff så började hjärnspökena komma fram. Stegen man hörde som man från början visste var eko från sina egna men som efter några meter förvandlade till en förföljares snabba steg. Steg som i takt med dina egna steg som gick fortare och fortare innan de började trumma i en panikartad sprint.

Man ville titta över axeln för att se att det enbart var de där hjärnspökena men man vågade inte för tänk om det inte var det. För tänk om det verkligen, denna gången, skulle vara något monster till förföljare som flåsade dig i nacken. Hjärtat skenade i bröstet som en vilt galopperande vildhäst. Det slog så det nästan gjorde ont. 

Och var det inte så att när man sprang upp på gången vid huset så var man säker på att förföljaren var ifatt och att man skulle gå förlorad precis på mållinjen innan man lyckades rycka upp dörren och till slut kunna pusta ut i hemmets lugna vrå.

Varje kväll, samma känsla, samma monster, samma löpstrecka.

Så ja, jag följer henne ner till duschen.

Rädda mig från förnedringens kant

Allvarligt så finns det absolut ingen anledning att betala för dyra färganalyser, fettanalyser och andra populära analyser när man har en 5-åring här hemma.

Följande scenario skulle mycket väl kunna utspela sig i duschen en lördagsmorgon i början på januari.

Barnet: Mamma, du har ju sådant där häng, vad heter det nu igen? Hmm, ja gäddhäng, på rumpan också sa hon samtidigt som hon tryckte mig på den ena skinka.

Mamman: Jaså säger du det (det kan hända att hon hade en liten bitter ton i rösten)

Barnet: Ja, det stämmer faktiskt. Men mamma du har ju snipphäng också sa hon och pekade.

Mamman: Men det kan man ju inte ha svarade hon henne (kan hända att bitterheten lyste genom ännu mer).

Barnet: Joho svarade hon helt oberörd. Och mamma, dina tuttar ser lite ledsna ut när de tittar ner i golvet. Gör alla mammatuttar det?

Mamman: Det kan hända (men vad fasen ville hon golva henne totalt, bitterheten var i full blom)

Så på fem minuter hade den fiktiva personen i duschen med det fiktiva barnet fått en analys på gäddhäng, rumphäng, snipphäng och tutthäng. Det måste vara något slags rekord.

Det kan hända att det faktiskt finns en anledning att betala för de där analyserna. Fast det är kanske inte de jag behöver nu utan en bra psykolog som kan rädda mig från förnedringens kant. Så kan det nog vara.

Låt mig berätta om plåster och barn och lite magiska krafter

Plåster är en väldigt bra uppfinning.

För låt mig berätta om plåster och barn. Denna kombination gör att uppfinnaren kan skratta hela vägen till banken för herregud vad plåster det gå i perioder.

Det där med att man ska vara hård och bara använda plåster när det blöder det fungerar de första 10 minuterna. Ja sedan funderar man på om det är en fight som ger något mer än förtvivlan, både från mor och dotter då.

För inte nog med att plåster har en funktion som gör att det inte kladdas blod på allt och alla ifall det där myggbettet är sönderkliat. Nej plåster har en magisk funktion också som jag tror vi vuxna har glömt eller förträngt på vägen. Ungefär som tron på Tomten försvinner någonstans när den analytiska förmåga börjar bli skarp. Det bara försvinner liksom.

Jag minns inte riktig, jag börjar komma upp i 40 minus som någon klok kvinna sa, men jag skulle tro att det finns små plåsterfeer som strör sitt anti-ont-pulver på plåstret också. För det är inte det självklara som plåstret används för utan det används nog främst för att det gör ont. Och som i ett trollslag försvinner det onda när ett plåster sätts på och alla är nöjda och glada förutom moderns plånbok då.

Men kan en ont tå eller finger lindras så lätt så varför inte låta det göras. Antingen det eller så får man ta fram sina konstnärliga skicklighet. Det är bara att välja.

Ja sedan återstår problemet när man en vecka senare fortfarande inte fått ta bort det där plåstret.Det där magiska pulvret är verkligen långtidsverkande. Men när man äntligen får ta bort det så finns det en mörk, klibbig kant kvar som är stört omöjlig att få bort.

Men då kan denna icke hemmafrun ändå komma med en otroligt bra lösning. Nagellacksborttagning eller Aceton is da shit. På en liten sudd och gnugga och vips är det borta. Ni behöver inte se så förvånade ut men jag har några knep gömda i ärmarna. Kanske inte det mest miljövänliga men ni slipper nagelborsten i alla fall ;-).

Har hårdrockare extra stora paket?

Har hårdrockare extra stora paket?

Det var en fråga som naturligtvis bara jag skulle komma på antagligen men när jag gjorde det måste jag ju också sprida tanken till andra också.

Anledningen till min lilla men ack så viktiga fråga kom sig av att jag satt och klickade rundor på Spotify för att kanske hitta lite mer tunggung att lyssna på.

På otroligt många bilder dyker det upp ett gång med killar eller snarare män, som har hållit på sedan 80-talet, kanske jag ska säga med armarna i kors över bröstet och med en väldigt bredbent stil. Så då kom mi lilla fundering fram för det kan inte vara att de ska se lite tuffa ut hoppas jag eftersom det ser ganska tramsigt ut.

Så det måste helt enkelt ha med paketen att göra. Eller så kan det vara så att de vill att blicken ska falla på deras skrev för att vi inte ska titta på deras glesnande hårsvall.

Men med den otroligt bredbenta stilen kan jag ändå inte låta bli att fundera på deras välmående. Jag är ju dock undersköterska i botten. Det kanske är så enkelt att de lida av ett enormt pungbråck. Och då är det ju fult av mig att kalla dem tramsiga när jag istället skulle råda dem att söka upp sin husläkare. Det är inget att skämmas för och bättre att få det gjort innan det blir ännu värre.

Herregud, jag är verkligen en gud på att analysera kloka saker. 

 

Lite synd är det om mig

Ja visst gör det ont när naglar fläkes.
Och varför skulle man man tveka med saxen?

Ja det är en bra fråga. Har ni försökt knäppa knappar med tummen i paket?

Jag har väl ägare till ungefär en skjorta nu förtiden. Den skjortan väljer jag naturligtvis idag. Jag skulle nästan kunna tro att det är för att bevisa min fingerfärdighet. Men det är fasen inte lätt att knäppa knappar när man har något på tummen.

Men det gick och det blev ett långt och intressant inlägg på köpet ;-). Kan undra om jag söker lite empati för min dunkande tumme.

Vi kommer få allvarliga minnesproblem när vi blir äldre

Hur har ni det med minnet?

Nu för tiden behöver man inte ha något minne för man klarar sig helt utan ändå. För vi behöver inte komma ihåg något för allt finns lättillgängligt för oss.

Visste ni att det upptäckt på skolor att barnen inte alls har samma sifferminne som tidigare? På min tid, och det var inte allt för många år sedan faktiskt även om det låter så, kunde man alla telefonnummer till kompisar och till kompisars kompisar. Jag har fortfarande vissa telefonnummer kvar i minnet.

Men nu behöver barn inte komma ihåg telefonnummer alls eftersom nu finns allt lagrat i deras mobiler. All information de behöver finns på deras telefoner och därför behöver de inte heller träna upp minnet för att komma ihåg något heller.

Det samma gäller oss vuxna som alltid har fått hålla koll på nummer, tider och datum tidigare. Dessa bitarna behöver vi plötsligt inte heller komma ihåg längre.

Sms-avisering är anledningen till detta. Nu räcker det att vi kollat kalendern, som naturligtvis finns tillgänglig i mobilen, så att vi kan den bokade datumet och skriva in det. Sedan kommer telefonen plinga kvällen innan och tala om att vi inte ska glömma tandläkartiden, läkartiden, bilbesiktningen eller ställa ut sopkärlen. Vi behöver inte anstränga minnet alls utan allt kommer serverat till oss.

Så frågan är om vi gör oss själva en tjänst eller otjänst? I vår stressade vardag borde vi kanske stanna upp och fundera på varför vi inte kommer ihåg tandläkartider eller sopkärl. Har vi fått så mycket mer som vi ska minnas nu eller det är stressen i sig själv som gör att vi inte minns allt?

Visst är det skönt att slippa hålla allt i huvudet men vad händer med våra söta, små hjärnor om de inte får någon träning?

En dement person kan vara helt bort i tid och rum i nuläget men kanske utan problem klarar av att lösa ett korsord. En träning som är otroligt viktig för att hålla kvar det lilla som finns kvar av personen. Men vad händer med oss om 50 år? Vi kommer inte alls att ha den träning som dagens äldre dementa har idag. De har från tidig ålder fått träna sitt minne för att det har varit tvunget.

Vi kommer få allvarliga minnesproblem när vi blir äldre och det kommer att komma mycket tidigare än för många av dagens äldre. Och detta är för att vi inte behöver använda minnet på samma vis idag som förr vilket leder till att vi och framför allt våra barn inte vet hur man gör för att komma ihåg saker.

Tramsigt? Nej, jag tror inte det. Vi behöver ständig minnesträning för att lära oss och för att hålla igång hjärnan. Så hur smidigt det än är med påminnelser för diverse saker så tror jag vi i slutändan gör oss själva en stor otjänst.

Hur vi ska komma till rätta med det? Inte en aning men jag ta gärna emot förslag och tankar om det.

Projektet sätts i rullning

Projekt vända-tillbaka-morgonen-till-skola-och-dagis-tid börjar nu.

Sena kvällar har gett sena mornar vilket inte är någon bra kombination när tidiga mornar ligger och lurar i faggorna. När de ligger och ropar och ojar sig om kvällarna för att de inte kan sova medan jag vet att de behöver, ja då behövs något göras.

Så projektet sätts i rullning. Jag kan faktiskt säga att det ska bli skönt att själv bege mig till lärocentrat för logistikläran idag eftersom jag har hört rykte om att de kan vara lik sin mor i morgon humöret om man väcker dem. Och vem vill uppleva det morgonhumöret liksom. Inte jag i alla fall.

Det går så sakta att man börjar fundera på fysikens lagar och annat viktigt trams

Ibland funderar man på om man har alla chipsen i påsen alltså.

Det är speciellt vid dessa tillfällen då jag i en svag sekund tänker tanken att pannkakor nog hade smakat gott. Tanken är tänkt och fanskapen börjar gro så pannkakor blev det.

Så fram med grejerna och börja vispa ihop på måfå. Jag har hört att det ska finnas recept men jag är alltid lite vild och galen när jag ska göra pannkakor, läs första meningen igen om ni tvivlar.

Jag har aldrig riktigt blivit klok på hur man får en sådan där smet oklumpig. För på ytan ligger där alltid små blobbar som guppar rundor och som jag försöker få bort. Och det slutar nog alltid med att det inte går och än så länge är det ingen som har klagat på små mjölklumpar i pannkakan. Det gäller liksom att våga vara originell och inte som alla andra, lite av ett signum. För inte tänker man smutsa ner en sil för en sådan sak inte.

Sedan börjar en av de längsta transportsträckor som finns för det är inte mycket som slår tristessen i att steka pannkakor, faktiskt. Man häller i, man vänder, man tar bor, man häller i, man vänder, man tar bort i en oändlighet. När det liksom inte händer något i skålen fast högen med färdiga pannkakor växer börjar man fundera på var slangen är som fyller på hela tiden. Och när barnen för 10 gången frågar om de inte är färdiga ännu och man för 10 gången svara snart eftersom det varit 3 laggar kvar att steka i 10 omgångar. Man börjar liksom tappa tron på sitt ögonmått.

Det går så sakta att man plötsligt börjar fundera på fysikens lagar och annat viktigt trams.

För hur kommer det sig att första sidan man steker är sådär pannkakigt fin?

Och den andra sidan blir sådär prickigt opannkakig? Det är just sådan saker som man hinner stå och fundera på för att det aldrig finns ett slut på det. Man försöker komma på en lösning när man står där och funderingen bara blir större och till slut är det en mycket viktig fråga. Svaret uteblir dock även denna gången.

Men så till slut så tar det nästan slut. Det kan hända att det beror på att det sista, till 3 laggar skulle jag tro om jag har ett ögonmått jag kan lite på vill säga, hälls i vasken.

Så efter lång tid vid spisen tar allt slut på ingen tid alls. Armar går så fort fram och tillbaka från fatet med färdiga pannkakor att det blir fartränder efter dem. Men det njuts och mmm:as och det kan hända att det faktiskt var värt det.

Som grädde på moset eller pannkakan, jag tror jag dör av min otroliga fyndighet så kom det upp en diskussion om vilken som var starkast. Mamma eller pappa, det var den stora frågan. Lilly kom fram till att det var mamma med motivationen:

-Mamma är starkast för hon har störst muskler som hänger här. Vad heter de nu igen mamma?
-Gäddhäng svarade jag henne.
-Ja, gäddhäng. Mamma är starkast för hon har störst muskler i gäddhäng sa hon samtidigt som hon tryckte mig på mitt vinnarhäng.

Kära maken höll på att ramla av stolen och jag är glad att han inte drack samtidigt. Jag har redan duschat idag. Hmf.

Jag var beredd att slåss för att få ett nummer

Det är toppen när tekniken fungerar. Verkligen toppen.

“Hej och välkommen. Det är just nu många som ringer och vill du att vi ringer upp så tryck 1 nu”

Snabb som en vessla tryckte jag in 1:an.

“Du kopplas nu tillbaka till kön”

I mitt öra tutade det åter igen och tanten talade åter igen om att det var många som ringer. Men vad fasen. Är alla så glömska att de måste ringa och beställa p-tillstånd första vardagen på året. Vad är det med folk egentligen? Jag hade liksom hoppats att det bara var jag. På något vis skulle jag kanske vara glad att det inte enbart är så men när jag satt där och kom tillbaka till kön hela tiden så var jag inte det. 

Jag satt där med tutande i örat och var ganska irriterad. Detta skulle de minsann få höra. Jag klottrade hårdare och hårdare på mitt papper. 
Så 40 minuter senare var jag ännu mer irriterad och när en len röst svarade:

“Välkommen, det är Markus du pratar med. Vad kan jag hjälpa dig med”

Plötsligt försvann min irritation. Han var så len och hjälpsam så det var nästan irriterande att jag inte kunde vara irriterad längre.

Han: Ska jag sätt det från den 10:de?
Jag: Äh, nja jag behöver det i morgon
Han: (Fnittrade lite lätt) Ja, det ska vi ordna. Du ska få ett nummer av mig. (Mm, tänkte jag och fortsatte på mitt telefonklotter). Det sätter du i framrutan till du får ditt tillstånd.
Jag: Åh, tack (mitt lilla förbereda tal för just det där numret fick vingar och försvann ur mitt huvud). Tack så mycket för hjälpen sa jag sedan och vi la på.

  
Hoppsan Kerstin. Vilket fint äpple det blev ;-).

Telefonklottrar du?

Kreativa hjärtan och lite Banjopaj

Ibland vill man bara skryta lite och visa att den kreativa sidan existerar. Ibland är just nu.

Nyårsaftons-förrätten bestod av en Västerbottenpaj gjord i små portionsformar till bullar. Skalet är smördeg. Serverade den med rödlök, löjrom, sparris och kronan på verket ett litet smördegshjärta. Alltså jag är så påhittig och jag är så stolt över den där påhittigheten. När jag stor där och tummade ut degen och klippte bort överbliven deg i kanterna och funderade vad jag skulle göra med all överbliven deg och bilden av hjärtanen bara kom upp. Och de blev precis som jag såg dem också. Hurra för mig.

Jag är inte mycket för löjrom men kombinationen med löken, pajen och sparrisen var så jäkla gott. Rekommenderas starkt och nästa gång så blir det nog en stor paj, en mörk vinterkväll framför brasan.

Men var det där gott så var nog desserten ett steg godare.

Låt mig presentera Banoffie Pie alias Banjopaj. Snuskig söt liten läckerbit som gav en munorgasm som heter duga. Lång, utdragen och med krampande smaklökar som nästan kryllade sig. Och det kommer jag att bjuda på med recept också. För detta kan jag inte låta någon vara utan.

Banoffie Pie (en normalstor springform)

1 pkt (ca 400 g) digestivekex, gärna med choklad
100 g smör + 50-100 g till senare i receptet
1 1/2 dl muscavadosocker, strösocker fungerar också
1 burk SÖTAD kondenserad mjölk
Bananer
Vispgrädde
Riven choklad

Smula sönder kexen. Fungerar bra att lägga i en påse och banka med en kavel. Smällt 100 g smör och blanda ner i kexsmulorna. Platta ut blandningen i botten på en springform. Ställ kallt en liten stund.

Skiva på bananer. Snåla inte som jag tydligen gjorde för de tuggor där jag verkligen fick banan var ännu mer gudomliga.

Smällt resterande smör och häll i sockret. Bland samman och häll i den kondenserade mjölken och blanda väl. Koka i 1 minut står det i originalreceptet men jag fick koka upp mot 10 för att få den trögflytande. Jag gjorde i och för sig dubbel sats. Rör om hela tiden och använd gärna teflongryta/panna och diska den med en gång efteråt.
Häll över kletet på bananerna och jämna till. Snyggt ska det vara. Ställ kallt.

Innan servering vispa grädde ganska hårt och bred på och riv över lite choklad.

Jag var väldigt skeptisk när jag bredde på kletet. Jag hade av någon anledning fått för mig att det skulle bli kolabrunt men det blev bara ljusgult. Det ska vara så så länge det känns fast fick jag veta efter att i panik skickat en bild till receptmakerskan.

Så då var jag också invigd i Banjo-träsket. Tack för det Åsa.

 

Hejdå 2012, välkommen 2013

2013. Jag försöker smaka på det för att känna hur det känns. En lätt sötma infinner sig och bismaken uteblir. Jag tror minsann det bådar gott. Detta kan bli ett bra år. Det började dessutom på bästa tänkbara vis också.

I goda vänner lag avslutade vi 2012. Året som många trodde skulle avsluta hela världen den 21 december. Tiden bara rusade iväg. Det där är en sådan där sak som jag inte kan bestämma mig om det är positivt eller inte. Det är ju positivt eftersom man det alltid blir så när man umgås med vänner och har trevligt. Det blir liksom ingen slentrian i kvällen. Men sedan kan jag tycka att eftersom man har så trevligt så borde kvällen gå lite saktare eftersom man just har så trevligt.

Ibland glömmer man nog bort hur privilegad man faktiskt är som har vänner som våra som vill fira in det där viktiga med oss.

Så nu är det nytt år och nya möjligheter. Några nyårslöften har jag inte. Nyårslöften bryts bara och det vill jag inte. Jag har däremot lite ego-utmaning.

Ego-utmaning
1 Fortsätta arbeta med min vikt och motion
2 Arbeta mer på min egen självkänsla. Jag måste lära mig att inte vara så jäkla osäker inför allt jag ska göra och istället våga tro på mig själv

Inte många men då blir det kanske lättare att tänka på. Har ni gett några löften eller utmaningar?

Jag älskar dig så, härifrån till evigheten

För 20 år sedan fick jag en ring på mitt finger av min blivande kära make.

En liten guldring med texten:

Rickard & Jeanette 31/12-92

Tänk vad 20 år går fort. Tänk va mycket vi har hunnit med under denna tiden. Vi har tillsammans skapat två underbara tjejer även om vi fått lite hjälp men de är ändå vi. Vi har stöttat varandra i sorg och glädje. Jag vet att han alltid finns vid min sida när jag behöver honom.

Jag blir fortfarande sådär härligt varm i bröstet när jag ser honom. Tiden har satt sina spår på oss båda med grånande hår, kråksparkar kring ögon och begynnande rynkor på händerna. Men vi har följts åt och sett den sakta förvandlingen men inuti är vi samma.

20 år som förlovade idag och jag hoppas innerligt att det blir många, många fler.

Jag älskar dig så mycket kära make. Härifrån till evigheten.

Slentrian i sexlivet?

Slentrian i sexlivet? Dessa ord vill ingen höra som lever i ett förhållande. Men jag har den perfekta lösningen som vanligt för att slippa det. Vem vill ha vanlig vanilj när det finns så många andra smaker att tillgå. Våga tänka utanför boxen liksom.

Vi drömmer väl alla om att vara superhjälte någon gång. Så vad väntar ni på ;-).

Det kom ett sms

Att vakna till ett sms är oftast inte så trevligt. Fast det gäller inte alla.

“Jag älskar dig mamma!”

Då känns det helt ok med sms. Det värmer liksom enda in i själen.

Molly sover borta för tredje natten av fyra och det har känts ganska konstigt här om kvällarna. Fast jag tror hon tycker det är skönt med lite egentid fantastiskt och det passar väl utmärkt nu under lovet.

Det kändes ganska mycket när hon första kvällen satt sig på cykeln med ryggsäcken på ryggen och trampade iväg till sin kompis. Jag har fortfarande lite svårt att greppa att hon är så stor att hon får cykla till vissa kompisar inom närheten. Stor men liten på samma gång.

Jag får väl köra och hämta hem henne snart och få lite Molly-tid.

Jag tror jag kräks

Men vad tänker folk med egentligen.

Helt ärligt så funderar jag ofta på detta när jag går genom frukt- och grönsaksavdelningen på affärer. Vilken affär spelar ingen roll för det händer överallt.

Folk drar bort en påse från rullen för att plocka i och sedan slickar de på fingrarna för att lättare öppna påsen. Sedan tar de samma hand som det precis har slickat på och börjar plocka frukt eller grönsaker med. Jag tror jag kräks.

Men allvarligt. Varför göra på detta äckliga viset. Det borde vara en självklarhet att man inte är och tafsar på frukt och grönt efter att man haft fingrarna i munnen. A Big, no, no. Lite som att stå och hosta rätt ut eller nysa rätt ut. Tror inte folk gör det så varför stoppar man fingrarna i munnen då?

Har man problem med påsen så gnuggar men den mellan händerna och sedan är problemet löst. Enkelt och oäckligt.

Och jodå, jag sköljer min frukt och grönt när jag kommer hem så det är inte där skon klämmer. Skon klämmer nog bara på att det är ett allmänt äckligt beteende när man är på affären.

Så handen på hjärtat nu. Är det dig jag skäller på?

Nyårsmeny 2012

Nu är det så att jag är verkligen inte bra på att sätta ihop meny. Ännu svårare blir det när jag ska sätta ihop en nyårsmeny. Men efter lite knepande och knåpande blev det en meny till slut. Hur den blev vet jag egentligen inte men den får duga. Hoppas jag i alla fall. Grönfoder kommer naturligtvis med men det såg så tråkigt ut att skriva i menyn som jag som god värdinna skickat ut till mina gäster via facebook. Sociala medier ni vet.

Nyårsmeny 2012

Förrätt
Västerbottenpaj i portion

Varmrätt

Fylld baconlindad kycklingfilé, hasselbackspotatis, kall sås

Dessert

Banoffee Pie

Nattmat

Kex, ost, rökt kött- och korv från lokala handlaren

Så vad tror ni. Kan det duga till en nyår?

Jag tvivlar så mycket för tillfället

Ibland är det små, små saker som får mig att fundera på de stora, stora sakerna.

Som när jag efter en kväll på jobbet efter att inte mött mina “gamlingar” på väldigt länge får tanken om jag verkligen gör rätt i som omskolar mig.

När jag möts av den ärliga värmen i deras leenden och orden som talar om hur roligt de tycker det är att jag är tillbaka och att de saknar mig. När de lägger sin varma, skrynkliga hand på min och jag får stryka min hand mot deras kind eller axel. Det är dessa små sakerna som jag saknar så mycket. Värmen och den mänskliga kontakten.

Att jag kanske är den som dessutom ger dem den kontakten de inte får någon annan stans ifrån. För lika mycket som deras leende och klapp värmer mig lika mycket värmer mitt dem.

Jag önskar så att andra hade sett nyttan i vårt arbete och visat oss uppskattning. Jag menar inte de gamla utan de som bestämmer och tar den så mycket av den viktiga tiden från dem och lägger så mycket annat på oss.

Jag hoppas verkligen jag gör rätt. Jag tvivlar så mycket för tillfället. Tvivlar på att jag kommer att klara av något annat arbete. Att gå från ett arbete som jag kan på mina tio fingrar till ett arbete där jag plötsligt är novis. Det är skrämmande och det är förhoppningsvis enbart därför jag tvivlar.

Var jag än kommer att få mitt nya arbete så kommer jag troligtvis alltid ha svårt att släppa saknaden på den där närheten och värmen som mina “gamlingar” ger.

Hur jäkla svårt ska det kunna vara att välja rätt liksom?

Avokado är en ätbar sak som är lite speciell.

Speciell på så vis att det är näst intill en omöjlighet att välja en sådan sak som faktiskt är ätbar. Så när jag står där i grönsaksdisken och omsorgsfullt klämmer på ändarna på den där saken och väntar på den rätta stunsen så funderar jag på att välja rätt. Denna gången ska det bli så och jag fortsätter att klämma.

Nej, nej, kanske, ja, nej, kanske, ja. Två ja var allt jag behövde och två ja var vad jag fick. Glad i hågen över att denna gången ha hittat de där perfekta sakerna körde jag hem.

Dela dem och gröpte ur dem, helt enligt tv-kockarnas instruktioner. Sätter gaffeln mot dem och splatt, splatt, svisch. Hade jag inte haft en sådan bra reaktion som jag har, jag är ju liksom mamma och har fångat många mackor halvvägs ner till golvet, hade den där halva saken troligtvis satt sig på fönstret och sakta glidit neråt. Men istället stod jag där men den halva saken i handen.

Sa jag att den inte blir någon guacamole ikväll?

Det är bara att inse att jag och avokado aldrig kommer att bli vänner. Hur jäkla svårt ska det kunna vara att välja rätt liksom?

Våffeljärn, fiskbajs och Tomtefacket

Ibland får man det man önskar fast man inte inte vet att man fått det.

Julafton var kanon för vår del och tjejerna verkar väldigt nöjda över vad det fått. Våffeljärn (krustång) stod högt upp på listan och Molly hade varit en snäll flicka som ätit sin spenat varje dag så så blev det plus en massa andra “munstycken” som man kan byta för att göra andra saker med håret. Inte vet jag vad man ska göra men jag får väl öva. Försökte öva lite på mig själv med att göra lockar men munstycket lossnade och la sig i nacken och som den fegis jag är så ville jag minsann inte prova igen. Sa jag att jag såg ut som vanligt i håret igår?

Dock verkade Lilly lite fundersam till detta. Hon hade tydligen väntat sig just ett våffeljärn som man gör våfflor i. Tyckte kanske inte att hon behövde stå för våfflorna till Marie Bebådelsedagen. Det köpte hon.

 
Sedan var det förstås en lite diskussion om detta med äggen. Var det hackad färg eller det var fiskbajs som låg på? Jag är lite osäker på om de löste det men jag tror det lutade åt att det var fiskbajs. Sa jag att det inte åt av äggen?

Sedan hade Tomten lite problem. Tydligen hade det blivit dubbelbokade och hamnat på samma distrikt. Tomtefacket är inkopplat i denna tvistefråga. Den ena Tomten hade dock bara ett paket till Herrn i huset innan han slädade iväg. Molly hade lite en liten fundering när vi körde hem sedan.

-Mamma, jag såg inte Tomtens renar. Vet du var han ställt dem?

Nej det visste jag ju inte men det kunde kanske vara så att de stod på taket.

Mätta, belåtna och trötta stupade tjejerna och de vuxna i säng. Julen var än en gång förbi.

Idag vill jag bara säga följande

Idag blir det inte långrandigt. Idag vill jag bara säga följande.

Bloggen, frugan, kära maken och tjejerna önskar er en riktigt god jul. Ta vara på varandra och njut av gemenskapen. Och du, kör du så ta det lugnt ute på vägarna.

En stor kram till er alla som är inne och tittar till bloggen. Ses på andra sidan matkomat.