Dagens i-problem.
Adventskalendern brukar stå på tv:n. Hur gör man nu när man har en sådan där fancy platt-tv? Det fungera väldigt dåligt att ha kalendern på den. Den glider liksom bakom. Och en adventskalender ska ju stå på tv:n. Det är lite av traditionen. Något att fundera på 
Jo men visst. 3 december och nu har vi extremkyla med –12 grader.
3 december och vi har nog ett vitt vinterland med snökaos i hela landet.
Och ännu en gång verkar många vara helt tagna på sängen av att vintern kommer. Det är liksom ingen nyhet att vi kan ha vinter i december men mycket snö och hala vägar. Och ändå saknar många vinterdäck, det vill säga på bilen för de ligger säkert i garaget.
Varje år när det börjar blir kallt ute börjar jag förbereda kära maken på att att jag vill ha mina däck på (jo jag vet, sådan jämställhet har vi) och han vill vänta lite. Det brukar bli en kompromiss att jag kan vänta lite och han får göra det tidigare än han hade tänkt. Men jag har också mina däck på när den första hoppsan-det-kom-snö förskräckelsen lamslår landet.
Varför är man inte mer rädd och sig själv och andra? Vi bor liksom på den norra delen av jordklotet vilket innebär att vi inte har sol och varmt året om. Vi bor för fasen i Sverige där vi har fyra årstider. Ja, visst är Sverige långt men när ska alla inse att det är ingen garanti att vi här nere i södern har halkfria, bara vägar fram till februari.
Nej, jag fattar faktiskt inte varför det ska vara så svårt att förstå att vintern kommer. Ja, på olika tidpunkter men det är väl himla dumt att sitta där med skägget i brevlådan och inse att det tydligen var igår.
Lite som att slänga sig i det djupa vattnet och fundera på att det kanske hade varit bra att lära sig simma någon gång.
Funderingar på det?
Vad gör man inte för en elefant som har en trasig hals. Självklart leker man doktor. Kära maken verkar tror jag har denna ställningen ibland trots att jag bara är en simpel undersköterska så ikväll var det liksom upp till bevis.
Nål och tråd och sedan var det bara att börja sätta suturerna.
Det var en duktig patient jag hade att göra med. Väldigt medgörlig. Det kan hända att den var lite avtrubbad efter att den lilla ägarinnan daskat den i golvet några gånger. Ja detta var mellan frivolterna i luften den var tvungen att göra. Så det kan hända att den helt enkelt var off.
Mr. Elefant, jag gjorde så gott jag kunde men jag är rädd att det kommer att bli ett bestående ärr.
Jag tror dock inte mina strumpor har samma tur. Jag har en känsla av att de är utom all räddning. Inte ens en specialist hade kunna rädda dem.
Finn ett fel.
Förstår inte Kung Bore piken när vi fortfarande har badbollarna liggandes på altanen. Man kan ju inte bada när det kommit säker 20-30 centimeter snö. Kung Bore borde gå en charmkurs tror jag för mig charmar han inte någon stans.
Sedan har vi samma problem som alla tidigare år. Hur i helsike får man de där stjärnorna att hänga rakt. Vrider, vänder, svordomar, vänder, drar, vrider och en massa svordomar. Häng snett då men jag kommer att ge dig onda ögat hela vintern.
Trevlig första advent.
Detaljer, detaljer, detaljer. Dessa finns runt oss på allting om vi bara tar oss tid att titta. Men även om det finns där så är de minsann inte så lätta att fånga. Inte på något bra vis i alla fall. Man jag fastnade för en flaska öl som stod här hemma som jag började experimentera med. Ljuset blev inte det bästa men jag fastnade ändå för vad helheten gör.
Veckans triss är den 200:de omgången och även en tävling där man kan vinna presentkort från Coolstuff.
Fler detaljerade trissar hittar du HÄR
Jag tittade i fönsterkarmen och funderade vad det var som inte riktigt stämde.
Odlingar, odlingar, odlingar. Men nej, vänta nu lite. Det är ju fel namn på barnet som blivit odlad i skål ;-). Det är ju inte Lilly som är IVF. Jag kunder inte låta bli att fnissa åt min fyndighet.
Men annars är jag fullt normal.
Jo men visst. Det börjar lacka mot jul har jag hört.
Så nu är det kanske dags att börja fundera på lite julklappar men samtidigt är det ju gott om tid. Varför stressa upp sig?
Så nu är det kanske dags att baka lite pepparkakor, mandelmusslor och lussekatter men jag vet inte riktigt när det blir av. Jag har, som varje år, varit duktig och köpt både mandelmassa till musslorna och lussekatterna och jag har köpt lite saffran till bak. För varje år köper jag på mig lite saffran när den är billig för varje år ska jag baka både dubbla och trippla satser med lussekatter samt en massa andra saffranskakor, saffransskorpor och annat som smakar saffran. Så jag la mina två nyinköpta kuvert men saffran till högen med fem kuvert som redan låg där. Det brukar aldrig bli som jag har tänkt mig. Men varför stressa upp sig?
För är det något jag tagit lärdom av mig själv de senaste åren så är det att stress lönar sig inte. Jag mår bara dåligt över det så jag försöker helt enkelt att tänka på att inte stressa upp så mycket som det gå.
För det är så för min del att jag har kommit på att julen hänger inte på om jag har bakat pepparkakor, lussekatter, gjort sillinläggningar och en massa julgodis. Det är självklart skitgott men julen kommer liksom ändå oavsett om vi stressar rundor eller tar det lugnt.
Så min filosofi är helt enkelt att då kan jag lika gärna försöka ta det lugnt. De bak jag hinner med är bara bonus. Självklart blir det pepparkakor med barnen men för vår del spelar det ingen roll om det blir innan eller efter lucia. Det är liksom bara att det får göra det. Men jag tänker fasen inte stressa upp mig för det.
Sen är problemet att hålla lugnet när många andra verkar ha sådan stress över vad de ska göra och hinna med. Men jag försöker kränga på mig den där teflondräkten och låta det rinna av. Inte alltid så lätt men det är mitt mål.
Så operation jullugn börjar nu.
Hon satt vid sin arbetsplats i hemmet och lät blicken vandra. Den föll på några ensamt virvlande snöflingor utanför fönstret som vinden sakta förde bort. Hon kände sig frusen och den vandrande blicken avslöjade en omotivation som inte kändes bra. Hon behövde värme och att hitta den där gnistan igen.
En timme senare tog hon vattenflaskan, boken och en handduk och öppnade den träfärgade dörren. Värmen slog emot henne och hon drog efter andan. Hon steg in i den varma bastun. Några skopor vatten på de varma stenarna som fräste i protest och värmen slukade de små vattendropparna så gjorde luften fuktig. Hon bredde ut sin handduk och satt sig skönt tillrätta med fötterna uppe och öppnade sin bok.
Symtom på stress läste hon samtidigt som värmen omhuldade henne och små pärlor av svett började bildas på hennes hud. Där satt hon och läste om stress medan det slog henne att det kunde nog inte bli mer passande. Att ta hand om sin egna stress genom att låta värmen ta hand om hennes frusna kropp.
Två timmar senare steg hon ur duschen efter att gjort allt det där hennes varma kropp krävde, skrubbat, rakat, smort. Hon kände sig som en ny människa men någon motivation hade hon inte hittat. Men hon satt sig ändå med sin bok men tänkte samtidigt att det kommer en dag i morgon också för stressa upp tänkte hon inte göra igen.
Lite egentid kan göra under.
Såg väderprognosen för Hålan kommande vecka.
Insåg då att det kanske var dag att vintersäkra för eventuella olyckor.
Tösalt – check
Isskrapa – check
Snöskyffel – check
Ved – check
Nya batteri till brandvarnare - check
Pulkor - check
Mössa – check
Vantar – check
Hm, det känns som om jag har glömt något.
(Lånad från Google)
Jag hoppas att jag på detta viset kan hjälpa en person, B, i min närhetskrets vars barn har råkat ut för en ovanlig sjukdom. Jag kallar barnet A.
A har varit på diverse utredningar där de trott att det varit epilepsi, blodtrycksproblem, diabetes, struma (sjukdomen har med sköldkörteln att göra) och fler som jag inte minns. A har ofta fått svimningsanfall och “försvunnit” med lite stirrande blick. A är ofta trött. Finns massa andra typiska symtom.
A har efter många år fått diagnosen Hashimoto Encefalopati (eng. Hashimoto Encethalopathy). Detta är en ovanlig autoimmun sjukdom som gör att nerverna i hjärnan är inflammerade och detta ger väldigt många diffusa symtom. A har fått behandling med dropp och de väntar på att se om det hjälper.
Verken jag eller B vet så mycket mer om sjukdomen än vad man kan hitta på nätet. Det är svårläst eftersom mycket är på engelska samt även mycket facktermer. Läkarna vet inte heller mycket och B får inga svar på alla sina frågor.
Så min vädjan till er är nu att försöka dela på så många sätt som möjligt för att A och B kanske kan få kontakt med någon eller några som på något vis kan hjälpa B från till exempel egna erfarenheter. Jag vet att det är som att hitta en nål i en höstack men det är värt ett försök.
Vet du något så skriv en kommentar så meddelar jag vidare. Vill du inte lämna ut dig så skriv anonymt så lämnar jag möjlig kontaktväg.
Jag har gått och införskaffat oss en riskokare med ånginsats. Ja flott ska det vara.
Med denna nya riskokare kom även en ny måttenhet. Kära maken satt och läste bruksanvisningen, jodå ni läste rätt. Och i bruksanvisningen stod det tydligen följande enligt honom:
-Fyll vatten upp till C.U.P-märkningen sa han med glasögonen i pannan.
Ja kära maken har hamnat i en sådan där känslig ålder nu så han måste ta av sig glasögonen för att kunna läsa men det tar vi en annan gång.
Han tog upp kokkärlet för att kolla var den där C.U.P-märkningen var någonstans. Jag log när han visade mig den.
-Aha, sa jag. Cup (som i kaffekopp fast på utrikiska) heter det faktiskt.
Jag kunde liksom inte låta bli att fnissa lite åt honom. I vanliga fall kan det hända att det är frugan i huset som brukar göra sådan saker så jag måste säga att det var ganska skönt att även han kan. Och jag tror han anar att han kommer att få höra det.
Man skulle kunna tro att jag har haft en vild natt med tanke på mitt knullrufs.
Kära maken har ju fått en ny madrass som är säkert 5 centimeter högre än min. Det är liksom bara att rulla över så att säga, inte en massa kullar att bestiga först, utan lagom höjd. Men jag får göra er besvikna med att meddela att så inte varit fallet.
Dock är det kära makens madrass som ställt till det i alla fall. För när minstingen kommer in på natten med sin stora elefant, storlek minsting, och sitt täcke brukar hon klämma ner sig mellan oss och hamna mitt i sängen. Detta är ju då lite svårare ni eftersom det naturliga är att glida ner på min sida. Så där ligger jag då och delar min sida med minsting plus en minsting elefant och försöker hitta en bra ställning. Jag ligger liksom så långt ut på kanten det går så jag har inget att ta spjärn mot.
Så min vilda natt bestod av att försöka hitta en bra ställning att sova i. Och när jag låg där och gled rundor i sängen så har jag då fått ett härligt rufs. Men, men det hade kunnat vara det första.
Nyfiken som jag är var jag ute och snokade en runda på fodda.nu, där bebisar födda i metropolen Kristianstad läggs ut. Ja de som vill i alla fall. Tycker det är lite roligt att se om det är några från förr som blivit föräldrar. Nu brukar det dock inte vara så men det stillar min nyfikenhet en stund i alla fall.
Det som slog mig idag, och som jag får lite otäcka rysningar av, är att en hel del envisas att skriva in sina djur som syskon. Alltså, jag vet inte varför man gör det. Syskon är inte bulldoggen Kajsa, bondkatten Sigge eller kaninen Pelle. Syskon är brorsan Erik och syrran Elly och inget annat. Och för att inte reta upp hen-anhängarna här också så är det väl bara syskonen som heter Erik och Elly.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket familjemedlem husdjur är för så mycket av familjen kan de aldrig bli. Familjemedlem kan jag gå med på men syskon, nej usch. Det blir bara tramsigt kan jag tycka.
Åsikter om detta?
En tvilling, bror, valp, familjemedlem eller en helt vanlig Boss(e)?
Så var det detta med tomten. Det är ett hett ämne nu. Och jag hoppas verkligen han kan skånska.
Tjejerna skrev önskelistor igår. Både två skulle skriva själva och den stora blev sådär härligt sur när kära maken försökte tala om hur vissa saker skulle stavas. Ja så det blev lite som de blev. Den lilla hade väl mest svårt för bokstäverna överlag. Speciellt det där otäcka s:et som skulle skrivas som en orm.
För utan skånskan kan det bli svårt för Molly att få redit smink.
Jag och Lilly hade en liten dispyt här innan. Kommer inte ens ihåg vad det var om men hon hotade i alla fall med att hoppa sönder vår säng, tror kanske den har varit med om värre saker innan. Min väldigt mogna respons till det blev naturligtvis att då fick jag ringa till tomte och meddela detta då får då behövde tomte ta alla de pengarna som hennes julklappar skulle kosta och köpa ny säng till mamma och pappa istället.
-Men mamma, du har faktiskt inte lösenordet till tomte eftersom han inte gett det till någon svarade hon väldigt förnuftigt.
Så vad svarar man på det? Jag kunde liksom inte säga att han hade visst gett det till alla föräldrar eftersom vi strängt redan nu talar om att man får aldrig säga sitt lösenord till någon, inte ens sin bästa vän. Tomten kan ju inte vara olydig då och ha lämnat sitt lösenord.
Jag får kanske gå genom tomtens kundtjänst för att meddela. Datanördarnas tid är verkligen här när de tror att allt sker på datorn. Det vet väl alla att man kan ringa till tomten ;-).
Två dags försök till att plugga när Lilly varit sjuk är ingen bra kombination alls. För trots sin lite hängighet så är hon fortfarande pratig. Konstant pratig till och med. Hon kan liksom sitta och prata sig genom en film. Jag vet inte om hon är rädd att läpparna ska klibba ihop eller något om de inte rör sig.
Men efter mycket tv och data för hennes del eftersom mamman varit ganska så upptagen på annat håll bestämde vi i alla fall att det var dags för ett litet break.
Så varför inte göra en dagens outfit bara för att gå mot mina principer.
Hade hon varit på väg ut hade jag nog stoppat dagen klädval. Man kan inte anklaga henne för att bli långrandig i alla fall.
Mamman fick försöka fixa till bild själv. En härlig urtvättad tröja som inte kan användas någon annanstans eftersom det räcker att luta mig fram lite gran så blottar den tuttarna. Säkert många som gillat det men det är inte så trevligt att stå och plocka clementiner i fruktdisken och titta upp och se salivstränger på hakan på de som står på andra sidan. Så hemmatröja, check. Håret har jag fräckt bara dragit handen genom för att få en liten vild look. Sminkningen är a´naturell och under armarna har jag Dove torrstick.
Jag bad om fler poser men av någon anledning hörde hon inte vad jag sa. Jag har en känsla av att det var ett aktivt val hon gjorde.
Jag känner mig nog allt lite mediakåt. Något som har vuxit litegrann med tiden tror jag. Så nu går jag här och funderar på hur jag ska få utlopp för detta. Det är ju aldrig bra att gå och ha sådana känslor instängda så det är väl bara att skrida till verket och låta den lilla narcissistiska sidan få spelrum.
Så jag tror jag ska starta en sida på facebook. En helt egen sida som jag själv får bossa över. Naturligtvis är det trevligt om jag får några med mig också. Gillar lite tanken att folk trycker på gillar. Man skulle kanske kalla det för någon slags egoboost.
Sen önskar jag mig förstås en sådan där ruta från facebook också. Detta kan kanske bli lite kärvare det där men skam den som ger sig vilket troligtvis kommer att vara jag om en stund.
Så klicka in dig på The one and only Nettan och gilla mig gärna. Av de anledningar jag gett dig där uppe eller för att du helt enkelt gillar litegrann.
Visst är det härligt när man kommer in till minstingen som bett om en ny saga i spelaren och man frågar vilken hon vill ha.
-Du får välja mamma säger hon med ett sött leende.
-Då tar jag Tuta och kör då.
-NEJ inte den svarar hon.
-Då tar jag Bamse, den blå skivan säger jag.
-NEJ inte den.
Just då vänder man sig om och tittar lite spänt på henne.
-Men vilken vill du ha då?
-Du får välja ju mamma svarar hon fortfarande med det söta lilla leendet.
-Ok, då blir det festival då.
-NEJ, inte festivalskivan mamma.
-Hmf viskar jag lite för mig själv. Men vilken då? Av någon anledning har jag börjat låta lite irriterad. Vilken vill du ha gumman. Välj nu annars får du vara utan.
-Du får välja mamma.
-Nu tar jag denna och vill du inte ha den så får du tala om vilken du vill ha annars blir det ingen säger jag och viftar med ABBA-skivan.
-NEJ, inte ABBA-skivan.
-VILKEN DÅ frågar jag. Sista chansen nu.
-Ok mamma, jag kan ta Tuta och kör säger hon helt nöjt.
Jag suckar lite och sätter på skivan. Jag ville liksom säga att varför sa du inte det när jag började välja. Och vet ni. Jag går på det varje gång. Ibland kommer barnen långt med ett sött leende som talar om att vi litar helt på ditt omdöme så länge vi får sista ordet.
Kreativitet är något man föds med. När man lyckas pyssla sig till hyllor av avlagda böcker och julstjärnor av gamla lp-skivor. När man kan sitta i timmar för att få ihop ett litet vackert kort som man sedan ger bort eller gör fantastiska bonader och dekorativa påsar att ställa ljus i. När man med hjälp av lite färg kan skapa en vacker tavla bara för att man känner för det.
Sådan är inte jag. Jag skulle vilja vara det men det finns liksom inte i mig. Jag var järv och gjorde smällkarameller häromåret. Dessa är vi rädda om för att jag ska slippa göra det igen. Jag skulle tippa på att det är brist på tålamod när det inte blir som jag faktiskt ser för mitt inre hur fantastiskt det var planerat att bli.
Men så händer det något ibland. Helt oförberett förvandlas jag till en väldigt kreativ och konstnärlig person.
Skåda mina köttfärspyramider. Det bara blir så, varje gång. Det kan jag tycka är lite kreativt i alla fall. De största konstverken har väl kommit till av en slump. I rest my case.
Så var det detta med film.
Hur många gånger kan man egentligen se en film? Jag har fortfarande lite Batman-vibbar här hemma. När jag träffade kära maken för många år sedan var han helt inne på Batman. Nu menar jag den första riktigt filmen med Prince-tema och en Joker med lila kläder, grönt hår och rött leende. Där en Joker avslöjar sig med en fras “Ever Dance With The Devil In The Pale Moon Light?”.
Så när Lilly nu sitter här hemma och viskar replikerna till Barbie och de tre musketörerna så är det naturligt att jag får Batman-vibbar. Och den där Barbiefilmen har hon sett oräkneliga gånger och jag förstår inte nöjet. Speciellt inte när hon vill se den gång på gång efter varandra också. Där finns filmer som jag också kan lite av replikerna på, till exempel Batman. Konstigt va efter alla gånger jag varit tvungen att titta genom den? Men jag sitter inte och viskar ut dem med mörk Batman-stämma för det.
Idag är hon sjuk. Jag skulle ha jobbat men det sket sig. Hon ville faktiskt se en annan film först men mamman misslyckades att få bild på tv från dvd, surprise, så det fick bli från hårddisken istället. Jag tror jag får flytta ut i köket för att kunna plugga idag för den där hårddisken kommer att gå varm och det är svårt att koncentrera sig när det är en massa “En Garde”.
Kan du replikerna till någon film?
Vissa låtar är för alltid förstörda. Inte för att de varit något bra innan men nu kan man inte höra utan att man hör det där andra. Låt mig utveckla.
Min vän har konstant sjungit E viva Espania med en helt annan text än ursprungstexten. Och den “nya” texten sitter liksom efter att vi för 15-20 år sedan sådär gick en hel festdag och sjöng på denna. Jag minns inte om vi fick applåder från mer än våra blivande makar.
“Jag tar den k*ken i min mun, E viva Espania” med finsk brytning.
Så när hon skrev till mig igår om att det var någon som skulle sjunga denna i tv, originalet förstås, så har jag kommit på mig själv med att gå och tralla på hennes version. Problemet är väl kanske då att jag kommit på det efter en stund och det är kanske ingen text man vill lära barnen. Jag vill ju inte bli kallad på samtal till skolan för att förklara varför mina barn sjunger oanständiga låtar. Men det bara ploppar upp. Den bara är där och den är så dålig. Men ändå, ändå sitter jag här till och med medan jag skriver och småtrallar på den.
Hemmafruarna har fått en ny hymn.
