En fantastisk föreläsning

Detta känns så jäkla bra även om jag inte har slutmålet klart för mig riktigt ännu.

Vi har idag haft en fantastisk föreläsare. Vi har blivit kloka på gruppsykologi och det kommer så många aha-upplevelser uppoppandes när jag satt där. Det har det gjort dom andra föreläsningarna också men idag var det extra många. Det kan kanske ha att göra med att jag har läst lite psykologi och har ändå en liten grund att stå på. Ian, vår föreläsare, har under dagen lotsat oss sakta in i hur man som ledare men enkla medel ska kunna hjälpa medarbetare till en bra grupp. Medlen är enkla men inget säger att det är enkelt i verkligheten.

Han har på ett förståeligt sätt berättat för oss om faror man har att ta sig genom som ledare. Inte bara som ledare utan även i vanliga livet stöter man på “operativa gropar” som man faller ner i. Dessa gropar vill man försöka undvika men man hamnar där ändå. Vad man sedan väljer är upp till en själv. Att stanna kvar och bli ett offer: Det var inte jag som orsakade det eller det så den som gjorde det får ordna upp det. Eller man kan bygga stegar av ny förståelse som ger en ny funktion som gör att man kommer vidare. Att som ledare inte vara en med teabag leadership, den som ständigt kommer till undsättning när något är fel. Detta gör att både den som är i gropen inte kommer att utvecklas eftersom ledaren alltid ordnar allt samt att ledaren får ett jäkligt tungt jobb. Detta spann vidare men jag kan inte ta allt nu.

  Något som är ännu intressantare är det där när det rör ens eget psyke. Hur man lägger sina egna värderingar och erfarenheter i sanningar samt att försvarsmekanismerna skjuter in. Sanningar som är sann för mig för att det brukar vara så, borde vara så, känns som det eller att jag helt enkelt vill att det ska vara så. Får man inte all information som man behöver så bildas bara fragment som med ens egen svarta låda filtrerar till något som man själv anser är sanning. Där egna värderingar och erfarenheter har till och med kan få fragment att försvinna. Lite som att jämföras med en traumatisk händelse där försvarsmekanismerna skyddar och “gömmer” det traumatiska för att kunna portionera ut det i lagom, hanterbara fragment. Att alla dessa delar samt även fler spelar så stor roll för hur en organisation fungerar. Hur viktigt det är att alla delar tas om hand för att allt ska flyta.

Jag hade kunnat hålla på hela kvällen känns det som. Det har varit en kanondag med en kanonföreläsare. En föreläsare som många arbetsgivare och medarbetare skulle behöva höra och fundera på. Fundera på vad det är som gör att en arbetsgrupp inte fungerar. Att alla har ansvar för att det ska fungera och inte bara luta sig mot ledaren som ska lösa allt. Att man som medarbetare inte ringer chefen så fort ett problem uppstår utan först själva försöker hitta en lösning. Jag satt där idag och hade så mycket att relatera till och jag satt där och försökte komma på någon lösning. Men jag insåg att finns det ingen motivation och förståelse så kommer man inte hitta någon lösning. I alla fall så rekommenderar jag honom skarpt fall det är någon som faktiskt har någon personalutbildning på g. 

Nu får ni fnissa åt mina bilder .

En sådan där dag

Satt och pluggade i lugn och ro i förmiddags. Det var tur att jag hann göra lite då för sedan brakade det loss.

Mollys fröken ringde. Hon presenterade sig vid namn bara och jag kopplade inte alls. Antagligen lät jag lite avvaktande innan polletten trillade ner. Dom har äntligen fått kontaktböcker som man kan skriva i oss emellan, skolan och föräldrar. Jag skrev ner mitt lilla problem igår och idag ringde hon alltså och hade förslag på en plan och ville bara höra efter så att det var ok för oss. Självklart vill vi ha den hjälpen eftersom vi påtalat problemet så redan denna vecka börjar det. Jag måste säga att jag kanske inte hade väntat mig den direkta responsen så jag är riktigt imponerad, och självklart glad, att det tas på allvar med en gång. Vi pratade färdigt och jag satt mig åter med mina böcker och anteckningar.

Jag hann sitta en liten stund innan telefonen ringde igen. Nu var det från Lillys dagis. Hon hade ont i magen och var jätteledsen så det var bara att köra upp och hämta henne. Hon har nämnt magen lite till och från nu i veckan så det vara lika bra att ringa doktorn. Magar ska man ta på allvar och inte ignorerar. Vi fick i alla fall en tid i eftermiddags. Jag hann sitta en stund med mina böcker och anteckningar innan det var dags att åter sätta sig i bilen och denna gången köra upp till doktorn. Berättade att doktorn ville känna på magen och att han var tvungen att göra det om han skulle kunna hjälpa. Hon var så duktig. Stick i fingret också och hon satt bara och kikade när sköterskan fyllde plattorna med några droppar blod. Sedan blev hon stolt när hon fick välja en sak i lådan. Hon ville först att jag skulle välja men när jag valde fel sak var det bäst att hon själv gjorde det. Föräldrar kan ju vara lite pinsamma ibland . I alla fall var proverna bra och magen mjuk och fin. Det är nog bara vårdutbildade som helt självmant, utan att doktorn frågar, börjar prata om att magen sköter sig som den ska och det är rätt färg på det också. Så rent fysiskt hittade han inget på henne nu.
Så kom den där frågan om det hände något nytt runt henne eftersom det många gånger kan visa sig i magont. Ja, naturligtvis kan det vara så. Ny avdelning på dagis och hela dagar, 5 dagar i veckan. Vi snackar om stora förändringar för henne.

Hem igen och dags för lite middag innan Molly skulle iväg på gympa. Och nej jag körde inte henne efter tre rundor redan uppe i byn och en runda till skulle det bli. Föräldramöte på dagis blev sista rundan för idag. Informerade fröknarna om doktorsbesöket och hans teori. Dom hade också funderat lite i dom banorna. Så nu har jag lovat lillan att åter igen få ta snutten med sig för att kunna ta den mitt på dagen och sätta sig i myshörnan och varva ner lite. Jag hoppas verkligen detta löser sig snabbt för henne för redan nu börjar ju mitt samvetet gnaga. Att jag ska behöva lämna henne så mycket när hon inte alls är van vid det. Att jag ska behöva lämna henne fast jag sitter hemma och pluggar. Men jag måste ju för att klara av skolan.

Så idag har varit en riktigt jobbig dag. Jag känner mig helt slut och inte ens en dusch lyckades pigga upp mig. Dessutom ligger jag ganska långt efter min planering så det kommer att bli en kämpig fredag med både nytt och det jag har att ta igen. Nu ska jag bara göra ingenting, stänga ner och stupa i säng.

“Hej och välkommen till Nettans sexspalt”

Det är ganska ofta man kan stöta på en artikel om sex. Detta sker varje dag i dom flesta kvällstidningar på ett eller annat sätt.

Ibland kan jag tycka att det blir lite hetsjakt, speciellt när artikel efter artikel kablar ut hur du får henne att komma. Har inte en kvinna prestationsångest innan så får hon väl det med hjälp av alla dessa artiklar. Gör så, gör si. Jag skulle kunna tänka mig att en kvinna som inte fått orgasm med hjälp av sin partner nog har provat det mesta för att lyckas. Jag skulle tro att för att verkligen komma dit behöver man nog koppla bort detta med jakten på orgasmen. Att helt sonika försöka strunta i att det är dit man vill och försöka komma över tröskeln genom att inte jaga. Nu börjar jag nästan låta som en sådan där “Hej och välkommen till Nettans sexspalt” igen men det struntar jag i. Jag har inget vetenskaplig fakta bakom det jag tror utan det är helt enkelt bara precis som jag tror.

Vänder man sedan på det istället så kan nog dessa artiklarna vara positiva också. Framförallt till männen eller kanske snarare dom yngre männen. För ju äldre du blir så tror jag du har lättare att säga hur du själv vill ha det när ni hamnar där i sänghalmen för en underbar natt. Nu tror jag kanske att yngre tjejer vågar säga mer vad och framförallt hur dom vill ha det än vad som var legitimt för 10-20 år sedan. Kvinnans sexualitet har blivit mer ok att bejaka nu även om jag skulle tro att vi har en lång bit att gå för att “kunna knulla runt” som män utan att bli dragna i skiten efter. Men för en yngre kille som kanske har porren som enda erfarenhet, där torra sköten pumpas av stora stakar och tjejerna skriker av “vällust” bara dom få något i sig, tror jag det kan vara bra. Vi som vet lite bättre vet också att det inte riktigt fungerar på det viset. Utan i stället få det sensuella i det hela. Använd fingrarna så, använd tungan så, var inte rädda för att använda hjälpmedel och så vidare. Men i slutändan är det ändå den rent personliga känslan man måste hitta tillsammans och den behöver många gånger uttalas verbalt om man inte är väldigt bra på kroppsspråk då. Man behöver få reda på att “jag vill ha det såhär för att jag ska ha det som skönast”. Sedan kan ju detta vara en sak som man sakta hittar ut andra vägar för att det ska bli ännu bättre men det är ändå en början. Vi börjar här för att jag tycker det är skönt men vi slutar där för att det var fan så mycket bättre.

Men vill man ändå jaga så kan du kanske prova detta tipset . Bara på Familjeliv man kan läsa om sådant.

Vår Jessica heter också Jessica

Stannade till på banken för att ta ut lite pengar innan. Lilly satt i sin stol och filosoferade lite:
-Vi var här igår sa hon. Hos hon…. Åh vad heter hon nu mamma frågade hon som om vi kände vår bankris vi var hos igår.
-Hon hette Jessica svarade jag henne.
-Ja just det, Jessica hette hon ju. Vår Jessica heter också Jessica.
Jodå väldigt klokt uttryckt. Sedan blev det en lång diskussion om Norges vara eller icke vara.
-Var bor dom nu frågade hon.
-I Norge svarade jag.
-Jaha, i Norge och var mer?
-Bara Norge svarade jag igen. Norge är ett annat land ju.
-Jag vet sa hon och fortsatte. Bor dom i Norge och i Sverige?

Diskussionen fortsatte en bra stund och jag försökte vara pedagogisk och reda ut allt men det gick helt enkelt inte. Dom bodde helt enkelt i Norge och i Sverige, något annat var inte ens aktuellt. Älskar verkligen dessa diskussioner som egentligen inte leder någonstans men ändå är så härliga mest för att deras kommentarer kan vara så otroligt klockrena många gånger. Tänker man efter så resonerar dom väldigt logiskt många gånger men det blir ändå tokigt när dom ska prata om det. Älskade ungar.

 

En liten utflykt till “kylskåpsaffären”

Skulle ta mig ett glas kall cola i lördagskväll och öppnade kylskåpet. Där var helt mörkt. Jag lyssnade lite på det och det lät ingenting. Lite panik där när jag insåg att det inte fungerade en lördagskväll men inga “kylskåpsaffärer” öppna. Skruvade upp det på det högsta och det började låta om det. Det knäppte lite trött när det på något vis hostade igång lite tyst. Det blev kallt och isen på kylelementet blev bara mer och mer. Försökte skruva ner det men då tystnade det sakta igen så det var bara att väcka det till liv igen med full styrka.
Söndagens frukost bestod av iskall oboj bland annat. Mjölken var så kall att den knappt gick att dricka och kaffet svalnade snabbt med en skvätt i.
Vi insåg där att den gamla kylen nu var utdömd. Den skulle inte orka länge till innan den skulle ge upp för alltid så det fanns bara en sak att göra en söndag som igår. Leta upp en “kylskåpsaffär”.

4 mil härifrån, mitt ute i skogen, ligger en sådan så vi kajkade dit. Kära maken hade plockat ut alla säten bak i bilen så några barn fick inte plats. Nej vi satt dom inte på taket utan dom var hos syster yster.
Vi hittade ett fint skåp, efter en enorm säljkampanj av säljaren. Funderade ett tag på om han hade provision på vissa märken. Det vi först tittade på var billigare än det vi köpte men han satt ner priset till samma så för vår del spelade det inte så stor roll. Vi köpte i alla fall ett skåp och sedan höll vi på att skratta ihjäl oss när vi skulle köra hem. Jag fick den stora äran att köra även hem. Förstår inte riktigt det när vi fick flytta fram sätet ganska mycket samt även resa upp ryggstödet. Så där satt jag med ratten i både knät och i bröstet. En kupa större så hade jag nog inte kunnat ratta runt. Så jag satt spik rak i ryggen med en tendens till att vara lite lätt framåtlutad med ratten några centimeter framför mig. Jag såg hur folk på parkeringen log när vi kom körandes samtidigt som jag skrattade så tårarna rann. Men vi kom hem som vi skulle med enbart någon rusning av motorn för att jag inte hann flytta foten i tid. Fattar inte hur vissa klarar av att sitta på det viset när dom kör.

Nu har vi ett nytt kylskåp och “kossorna” som vi hade i förra huset i köket är tillbaka. Förstår inte varför nya kylskåp ska låta som kossor ibland när dom jobbar. Vi pratade om det vid frukosten i morse. Molly tyckte också det lät som kossor när det började mua om det.
-Vad bra mamma sa hon. Av kossor får man kött och det är ju bra. Tar man benen fortsatte hon samtidigt som hon visade att kossans ben gick neråt, kan man hålla dom i handen och äta dom.
Jag vet inte om hon hade en syn av revben i huvudet men hon är så klok så även om jag har svårt att se hur man ska kunna hålla en kossas ben i handen för att äta. Men barn förstår nog sådant bättre än en vuxen.

11 september

På ett ögonblick förändrades världen till något ännu grymmare än den redan var. Tusentals människor miste sina liv. Tusentals familjer splittrades. Tusentals vänner försvann. Allt i en av tidernas grymmaste attentat.

Detta attentat känns som totalt meningslöst. Meningslös i den bemärkelsen att det inte fanns någon vinning alls. Alla attentat är förstås meningslösa men detta oskyldiga bortkastade människoliv. För i samma stund som det där andra planet träffade det andra tornet så försvann alla funderingar på hur en sådan olycka kunde hända och istället byttes det ut till en kall känsla av hur någon vill göra andra så illa. I samma stund som planet träffade tornet var inte enbart en mängd människor där dödsdömda utan en dödsdom föll sakta över en massa oskyldiga liv på andra sidan jorden. Våld föder våld hör man ofta sägas och visst är det sant. Att en sådan här våldsgärning föder nästa våldsgärning när vedergällning planeras. Att tusentals oskyldiga människor miste livet för 10 år sedan vet vi alla och detta är fruktansvärt. Hur många oskyldiga som sedan mist sina liv under dessa senaste 10 åren på grund av kriget efter är det kanske inte så många som tänker på. För dessa människor är lika oskyldiga som dom som fanns i World Trade Center för 10  år sedan. Så vi är uppe i betydligt fler döda än nästan dom 3000 som förlorade sina liv där i WTC. Och alla har mist sina liv på grund av andra människors grymhet och ondska.

För 10 år sedan kom jag hem från jobbet vid 3-tiden. Kära maken berättade om olyckan samtidigt som vi live ser hur andra planet träffar andra tornet. Kylan jag fick i magen då är för mig obeskrivlig. För redan då var det en obegriplig händelse. Detta obegripliga är det fortfarande. Jag får fortfarande en kall klump i magen när jag ser bilder. Hur planet girar för att träffa andra tornet, eldmolnet när det träffar, alla papper som fyller luften och sakta svävar ner mot marken och det som för mig ser så otäckt ut är hur mängden av människor som slänger sig ut för att som dockor tumla mot sin död.
Jag minns min totala stumhet när det första tornet gav vika och försvann neråt. Tankarna att det inte kunde vara sant, tankarna på att det fanns människor kvar där inne.

Det finns en värld före och en värld efter. Världen efter är en mycket kallar och grymmare värld. Där människor men en helt annan misstänksamhet mot varandra försöker leva sina liv.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Människor är dom grymmaste varelserna som lever på jorden. Det är inte jorden i sig själv som kommer vara vår undergång utan det kommer vara vår dumdristighet och grymhet som kommer att förinta oss själva. Miljöförstöring, krig och girighet.

Minns du vad du gjorde för 10 år sedan? 

Fototriss ~Skugga~

Denna vecka var det riktigt svårt tycker jag. Jag har faktiskt ingen ork att ut och fota heller efter en hel skolvecka, som jag absolut inte vant mig vid ännu, samt även någon jobbedag. Så ja, jag är trött men vill ändå vara med i en liten triss.

Förra söndagen körde jag och tjejerna och deras kusiner upp till Grannhålan till den stora lekplatsen. Solen gassade och det var helt underbart sensommarväder. Så varmt att tjejerna sökte en stunds skugga i ett rör på en av lektornen.

 

Skruttlisa överst och kusinerna under.

Fler trissar hittar du HÄR

Det fantastiska med en gasolgrill

Alltså det är fantastiskt bra med en gasolgrill enligt kära maken. Detta har han försökt att övertala mig om i många år medans jag verkligen gillar själva grillatsmaken men en vanlig kolgrill. Men det där fantastiskt har frun nu gått på i alla fall och en gasolgrill inhandlades för ett tag sedan. Kära makens ögon lyste som ett barns på julafton. Frun däremot var väl mest orolig över att där skulle stå en gasoltub på altanen som kunde explodera. Så efter lite diskuterande löstes detta lilla problem så alla var nöjda och framförallt frun kunde känna sig lugn över att den brännbara risken var minimerat.

Planerade in lite grillning idag. Kära maken hade marinerat lite köttbitar och när frun kom hem från en lång arbetsdag idag sattes grillen igång. Det lukade ingen grill men frun väntade ändå med förväntning på att få sätta tänderna i den liten grillad köttbit. Kära maken la på bitarna och med ens fylldes altanen av en härlig doft. Men så plötsligt började kära maken svära lite på altanen.
-Fan, gasolen är slut sa han.
Frun fylldes av ett antiklimax. Att hela dagen längtat efter grillat. Det blev till att dra fram stekjärnet och få färg på dom nu halvröda köttbitarna.

Som tur var blev det väldigt gott ändå men det var inte grillat. Och visst är det fantastiskt bra men en gasolgrill

Min lite udda fetisch

Jag börjar allvarligt fundera på om jag lider av någon konstig fetisch. Ingen sådan där vanlig utan en helt ny. Ny för mig i alla fall.

Jag vet inte varför jag frivilligt utsätter mig för saker som jag inte tycker om. Nu pratar jag inte om spindlar, källare, höjder, flyga, värmepannor, rått trä eller någon av alla andra fobier som finns. Dom lägger vi åt sidan för tillfället. Nu pratar jag om att stå framför folk. Jodå, den där listan med otäcka saker som lilla jag undviker och inte klarar av bara växer och växer. Skulle väl tro att vi närmar oss några a4-sidor nu kanske.

Jag har aldrig tyckt om att stå framför folk och prata. Varför vet jag inte riktigt men jag har mina egna teorier som låter troliga. Jag tro att det har med hela min skolgång med mobbing och sådant skit. Att sedan ställa sig framför folk gör mig väldigt granskad, uttittad och sårbar. Jag kan inte krypa ner bakom mina böcker för att slippa blickar och ord utan jag står där framme, naken och blottad. Hela denna situationen blir riktigt jobbig. Jag tror att det är troligt att det kan bero på det. Att även som vuxen vara rädd för att få dom där otäcka hånfulla blickarna och känslan av att vara mindre värd än alla andra. Men trots min rädsla är detta en av alla mina rädslor och fobier som jag faktiskt vågar ta steget och verkligen möta. Men tanke på hur många fobier jag har som jag bara vänder mig om och springer från blir detta en väldigt konstig känsla. Att våga ta steget och möta mina demoner. För detta har troligtvis med dom att göra.

Jag har i alla fall stått framför min eminenta klass under 3 dagar av 4. Helt okända människor som jag sakta börjar lära känna lite. Jag har gjort vad som var väntat av mig och jag har gjort det bättre och bättre, tror jag i alla fall för det är så det känts. Hjärtklappningen har gått från total skenande till enbart lite lätt travande idag. Jag känner mig stolt över att jag har gjort det och jag hoppas att det kommer att gå lättare och lättare. Att jag på något vis ska få dom verktyg jag behöver för att komma över det för alltid. Kanske inte helt men i alla fall så pass mycket att jag inte känner nästan panik.

Så ja, jag måste nog har någon stort fetisch över att plåga mig själv av att stå framför folk. Jag vet inte vad vi skulle kunna döpa den fetischen till mer än kanske “plåga-sig-själv-utan-bdsm-fetisch”. Känns ganska häftigt att ha gett namn åt en fetisch.

Obs! Saken på bilden har inget med “artikel” att göra.

En sorgsen dag

Jag har faktiskt lite svårt att koncentrera mig idag. Tankarna vill hela tiden vandra iväg och hamnar hela tiden hos Stefan Liv och den tragiska flygolyckan igår.

Jag är ingen stor idrottsfantast men det finns ändå vissa idrottsmän och kvinnor som fastnat och Liv är en av dessa personerna. Jag tror det är svårt att hitta en sådan ödmjuk och sympatisk idrottsman som Liv verkade vara, en förebild för så många unga spelare för hur en idrottsman ska vara.

Det händer olyckor och tragiska händelser dagligen som bara är just detta. Det låter kallt att skriva men jag stannar upp och reflekterar över en händelse som skördat många liv. Jag stannar upp och tänker på dom och tycker det är hemskt och fruktansvärt. Men många gånger går dom inte att få in på riktigt om jag säger så. Det finns inget att relatera till.
Men så händer en sådan här sak. Ett helt lag raderas ut och en av vår tids finaste idrottare försvinner och plötsligt blir allt så mycket mer greppbart. Det är på något vis det som gör att ett helt land stannar upp och gråter för nu är det inte “bara människor i mängden” utan den där greppbarheten gör oss plötsligt så sårbara själva. Vi har ett namn, ett ansikte, en fantastisk idrottsman, en make, en familjefar och detta gör ont att veta.

Vi stannar upp och tänker på hur livet kan förändras på ett ögonblick. Vi stannar upp och kramar våra när och kära en extra gång, är rädda om det vi har. Vi stannar upp och tänker på hans familj. Vi stannar upp och sörjer.

Lars Anrell har skrivit en artikel som är otroligt fin. Jag tror att det är så som dom flesta har uppfattat Liv som person. Jag vill egentligen inte länka idag men jag gör det ändå för att ni ska få läsa den.

Utvecklas till mer än simpla drömmar?

Jag har nog en väldigt bra “En liten saga” på lut. Jag har den på tungan, eller jag kanske ska säga i fingertopparna, men problemet är att den är inte det minsta rumsren och risken är nog ganska stor att någon stänger av mig som en trevlig och läsvänlig liten blogg för att hamna hos alla sexbloggarna. Detta vill jag naturligtvis inte, i alla fall inte med min vanliga blogg. Det är inte lätt att drömma när jag inte har möjlighet att få ner det. Jag får kanske fundera på om jag kan göra om den lite för att få den mer rumsren för oj vad det kliar i fingrarna att få skriva ner dom där speciella orden och den där speciella handlingen. Jag gör väl inte er nyfikna nu? Jag får helt enkelt ta med mig mitt lilla kladdblock om jag får några bra tankar om hur jag kan skriva ner den. Jag har lärt mig att om jag inte har något att skriva ner min tanke som jag får med en gång så glömmer jag bort den sedan. Detta är riktigt irriterande eftersom tanken ofta ligger precis utanför minnet och nosar och det är så nära att jag får tag på den. Men ofta slutar det med att den försvinner helt och detta är lite tråkigt. Så kladdblock med ikväll alltså när jag sitter i min jobbebil och gästspelar lite.

“En liten saga” som jag är nyfiken på hur det skulle kunna gå är denna. Även denna gillar jag och är lite nyfiken på fortsättning. Jag får kanske ta mig en allvarlig funderare på om det mot förmodan skulle kunna utvecklas till mer än simpla drömmar. Kan undra det?

Jag blir lite till mig i brallorna

Oj, oj, oj vad häftigt. Jag kan tänka mig att det är otrolig skillnad på en helt vanlig högskoleutbildning= hu och på min yrkeshögskoleutbildning= yh. En vanlig hu kan jag tänka mig är helt strikt och att hela utbildningen är utstakad. Det går nog inte att rubba mycket där. Min yh är något helt annat. Jag utbildas efter vad min kund kommer att vilja ha, alltså vad logistikföretagen är ute efter. Detta måste ge mig ett otroligt försprång gentemot mina kollegor på den vanliga hu.

Anledningen att jag kom in på skillnaden är faktiskt följande. Min föreläsare hade sprungit på en före detta elev/kollega på lunchen idag som han börjat prata med. Detta lilla samtal ledde till att vi har fått ett studiebesök på Kastrup eftersom han arbetade där. Fy fasen vad häftigt att få gå bakom kulisserna på denna flygplats. Nu har jag aldrig varit där så jag har inte en aning om storlek egentligen men bara tanken gör att jag blir lite till mig i brallorna. Ja, vissa blir till sig över skor eller mode eller vad det nu tänkas kan vara och jag blir lite extra till mig över att få komma bakom kulisserna och få se all planering och organisation. Att få komma bakom och se hur den stora mängd personer, bagage och destinationer slussas på rätt håll och plats är otroligt häftigt. Får kanske passa på att ha lite mental förberedning inför kommande Kina-resa som går av stapel sista terminen. Jag vill så gärna följa med men jag vet inte riktigt hur jag ska våga gå på den där otäcka flygmaskinen som säkert kommer att sluka mig hel. Kan undra om jag lyckas lösa detta på 1 1/2 år. För är Kastrup stort att få besöka så kan jag bara tänka mig hur containerhamnen i Singapore, världens största, är att besöka. Jadå, det blir till att bearbeta tror jag. 

Ett sådant spontant studiebesök som enbart främjer min utbildning och framförallt min förståelse hur logistik fungerar har jag svårt att tänka mig att det går att ordna på en vanlig hu. Rätta mig gärna om jag har fel för jag har ju faktiskt inget att jämföra med.

Reglerna finns för att resultatet ska bli så bra som möjligt och att risker ska minimeras

Ibland har jag lite svårt att förstå varför folk går till tidningarna för att klaga. Många gånger är klagan befogad men lika många gånger tycker jag att det bara blir tramsigt.

Läste idag om en kvinna som blivit nekad operation för att hon var rökare. Detta går hon sedan ut i tidningen med för att beklaga sig över. Jag förstår att hon har ont och att hon vill ha sin operation för att slippa värken. Det jag inte kan förstå är hur hon kan tvärt säga nej till att sluta röka och säger att hon inte fått något erbjudande att få hjälp med avvänjningen.
Sådan här blir bara tramsigt. Regler om att vara rökfri är inte en massförföljning på rökare som rökare verkar tro. Nej regler om att vara rökfri har med till exempel läkningen att göra. Att blodcirkulationen blir sämre av rökning borde alla känna till och att en bra blodcirkulation behövs för att läka ett sår borde också höra till allmänbildningen.
Går man sedan vidare när det handlar om ett knä, en led, så kan det förvärra ännu mer. Har jag inte helt fel för mig har jag någon gång hört sägas: “Du kan spotta i magen men inte andas på en led”. Om nu detta stämmer, är ju bara en lite undersköterska så vad vet jag egentligen, så säger det en hel del om hur skört ett knä är och hur känsligt det faktiskt är att gör en operation i en led.

Att veta om dessa risker och ändå tycka att en operation ska göras känns lite b faktiskt. En operation är inget kostnadsfritt ingrepp och inte heller ett riskfritt ingrepp.
Jag tycker det är bra att läkare har blivit mer medvetna om sådan här saker och att dom vågar sätta ner vad som gäller. Det är dom som har kunskapen om vad som verkligen händer och som jag sa tidigare. Det är ingen massförföljelse av rökare och det är inte synd om rökare heller.

Detta är ungefär lika tramsigt att gå till tidningen med som om jag skulle gör det om jag varit tvungen att gå ner i vikt vid en IVF-behandling. Det finns regler för att resultatet ska bli så bra som möjligt och att riskerna ska minimeras.

Sedan kan jag faktiskt tycka att man ska ha möjlighet att få hjälp och stöttning vid ett sådant här tillfälle. Att få möjlighet att komma igång att sluta. Men i slutändan är det ändå upp till en själv vad man vill och kan klara av. För jag lovar att det går att sluta om man bara vill tillräckligt mycket.

Det är ok att känna

Ord är överflödiga.

4-års trots och minitonåring

Jag håller fullständigt på att bli tokig på tjejerna och framförallt den lilla Skruttan. Det är total kaos. Allt är tvärt om och jag kan nog garantera att hon har fått knäck eller i alla fall lördagens kola i öronen. Lyssna, vad är det? Vet inte alls vad som har hänt den senaste tiden. Inte nog med det så har hon blivit väldigt, väldigt elak mot Molly. Helt oprovocerat kan hon går fram och nypa eller riva henne. Jag har inte riktigt hunnit med vad som har hänt. Funderar på om det är någon otrolig trots vid snart 4 års ålder. Jag hoppas den går över snabbt för som jag sa så är det riktig kaos här emellanåt. Vi vågar ju knappt ha dörrarna öppna nu när det varit fint ute för grannarna måste tro att vi är helt tokiga. Gråt, skäll och allmänt oväsen. Tråkigt, tråkigt är det.

Nu är det inte bara den lilla Skruttan som är helt toppad utan den stora Snorpan har verkligen en liten minitonårstid. Det är nosigt och gråt och skrik om nästan allt. Så åter igen är här kaos och jag känner mig som den mest tjatiga och sämsta mamma som finns.

Så tittar man på bilder från idag och jag nästan skäms över att klaga. Men det är så skönt att få skriva av sig och få lite stöd från någon snäll själ. För jag har dom finaste tjejerna i världen även om jag kanske låter som om jag inte tycker det.

Fototriss ~Skyltar~

Skyltar kan vara så vackra. Vi har en helt del gamla, en del handmålade skyltar häromkring i skogarna som jag har visat innan. Tror dock inte att jag visat dom som en triss så det måste jag göra nu då. Jag hoppas inte det blir en repris nu bara men jag kan faktiskt inte låta bli för jag fullkomligt älskar dessa gamla skyltar. Det är något speciellt med att hitta en skylt mitt ute i skogen som bär spår av tidens gång. Tycker ni inte det?

 
Fler trissar hittar du HÄR

Fair play?

En gång i tiden tyckte jag det var spännande att titta på friidrott och se dom stora springa, hoppa, kasta och allt annat dom nu gör. Men denna spänning har sakta byts ut till ett lite skeptiskt tittande. Denna skepsisen kommer naturligtvis av att inte veta om det är fair play eller om dom är fullpumpade med diverse nya medel som kontrollanter ännu inte har fått nys på.

Speciellt sprintergrenarna, dom explosiva som 100 m, är jag väldigt skeptisk mot. Oavsett hur mycket skor och kläder utvecklas för att spara hundradelar så måste där finnas en gräns för vad en normal kropp kan prestera. Men normal menar jag naturligtvis helt ren. Och men tanke på hur mycket som verkar finnas inom idrotten gör det även att man tvivlar på alla som gör en bra prestation.

Som vanligt är där några rötägg som förstör för en hel sport och sätter tvivel på alla. Det jag har så svårt att förstå är vad man tror att man vinner på genom att fuska. Att man vinner och vinner stora summor pengar? Visst en solklar anledningen kanske men varför vill man tävla om man ändå inte kan göra det fair är för mig en gåta. Är man så pengakåt att det är det som styr eller man är så mediakåt och måste synas. Är man mediakåt så kommer man troligtvis även att synas när man avslöjas.

Sen ska vi inte tala om dom mesiga avstängningarna. Några års avstängning som gör att du är välkommen tillbaka sedan och åter igen kan fuska dig till vinster. Helt sjukt. Stäng av dom jäkla fuskarna på livstid så ska ni se att dopingen kommer att minska även om det fortfarande troligtvis kommer att finnas ljushuvud som tror att dom aldrig kommer att åka fast.

Divafasoner och aggressivitet. Ja, jag undrar ja hur det verkligen står till? Och där har ni mitt tvivel.

Helt urlakad

Jag har fullständigt glömt bort hur trött man blir av att sitta och lyssna på föreläsning. Nu har vi inte enbart suttit och lyssnat utan även fått göra övningar för att lära känna varandra lite. Känner mig helt urlakad och inte fysiskt som det brukar vara utan rent mentalt. Känner mig tom men ändå så inspirerad och nu är det skönt att vara igång riktigt. Man har börjat få lite kläm på vissa av klasskamraterna medans några är lite mer svårtolkade. Skulle väl tippa på att jag själv tillhör den senaste.

Det är ganska intressant att studera en ny grupp som vi är. Ledarna kommer fram ganska fort och det är ofta dom som vågar höras och synas som lätt tolkas på det viset. Det intressanta är nog att se hur grupperingarna blir runt dessa personer. Sedan är det lite svårare att läsa dom andra. Är dom blyga, tystlåtna, tillbakadragna eller tänkare? Många av dom hör nog ihop. Jag räknar mig som lite tyst och framförallt som en lyssnare som kan sitta och analysera saker som sägs för att sedan inflika när jag har något att tillföra diskussionen. Men det är inte alls säkert att dom andra uppfattar mig sådan. Dom uppfattar mig kanske bara som blyg och tystlåten. Men det känns som om vi kommer att bli en bra grupp.

Spidder Gigantus 2

Jag måste faktiskt bara skryta lite. Jag har precis löst det logistiska, första som studerande, problemet med Spidder Gigantus som höll på att förstöra min kvällsdusch.

Helt ovetande gick jag ner i duschen och klädde av mig, la av mig glasögonen och satt på vattnet. Vänder mig om och där på väggen mitt emot mig sitter den, Spidder Gigantus. Jag lyckas stänga av vattnen innan jag roffar åt mig kläderna för att ta mig upp, läs rusa, för att ropa på kära maken som var ute.

-Där är ett monster nere i duschen fick jag fram. Du måste ta den nu för jag ser ingen för glasögonen ligger kvar.
Varför jag just tänkte på dom vet jag inte men det kan kanske bero på att jag inte såg så långt. Jag hade nog lika gärna kunnat ropat in någon annan men jag såg att det var rätt när han kom närmare. Ja sedan suckade han lite sådär igenkännande och frågade om den verkligen var så stor som jag sa. Han fick nästan det att låta som om jag brukar överdriva. Trams, här pratar vi verkligen Spidder Gigantus. Den var faktiskt större än den förra Spidder Gigantus så det säger en hel del.

Men det logistiska löstes i alla fall men ett brummande när han startade dammsugaren. Och nej den kommer inte att ta sig ut för den har fått smaka på en rejäl dos med kattfoder, hårda små saker som med full kraft åkt in och avslutat dagarna i detta hus.

Fasen, jag kommer bli en riktigt bra logistiker ju. 

Jag har överlevt

Jag har överlevt denna dagen. Fjärilarna har flugit sin kos och nu känns det ganska bra kan jag säga. Dom där första trevande försöken att lära känna varandra är inledda och jag tror nog det kommer bli bra.

Det känns riktigt bra med mitt val. Vi har fått en liten genomgång om vad logistik innebär och det har varit många aha-upplevelser. Visste ni till exempel att ju större containerfartygen är ju mer snällt mot miljön är det eftersom det tvingas att sänka hastigheten och detta innebär att utsläppen blir mindre per ton frakt. Sådana här saker är riktigt intressanta att höra om och det skulle inte förvåna mig om jag kommer att dra mig till att arbeta med miljövänlig logistik.
Vi var också på ett litet studiebesök på Dos Apoteket för att få en lite bättre inblick i hur en logistisk kedja kan se ut inne på ett företag. Detta var riktigt intressant eftersom jag i mitt jobb inom vården ser den slutgiltiga packningen.

Nu ska det bli spännande att komma igång riktigt imorgon med föreläsning och att lära känna dom andra lite.

Och vet ni. Skolan bjöd på middag. Det tror jag inte många skolor gör för sina studerande. Dom verkar väldigt måna om oss och vill veta vad vi tycker för att dom ska kunna göra saker bättre. Rekommendationerna var också att vi skulle läsa lite logistiktidningar så nu får jag väl kolla upp dom. Läsa, läsa, läsa.