Försvunnen Molly

När jag hämtade Molly idag och när vi gick till bilen träffade jag en vän som jag gick och pratade med. Lilly höll jag i handen men Molly gick själv som hon brukar. Så när min vän går till sin bil säger jag till Molly att vi ska gå bort till vår.
Då är hon bort. Tittade mig runt och ropade på henne men fick ingen respons. Kände hur paniken började välla upp men jag kunde liksom inte fatta var hon hunnit ta vägen på några sekunder.
Ropar lite högre och jag kan tänka mig att jag nu låter lite panikslagen. Inget svar.
Så går jag runt en av bilarna och då ser jag hur hon är på väg ut från den. Känner en lättnad släppa från mitt bröst.
Bilen hon gått in och satt sig i är en likadan som vi har fast den var vit så hon måste ha sett fel och satt sig och sedan insett att det var fel bil.
Mamman som hade den bilen såg det också och vi kunde inte låta bli att skratta åt det. Det var ju tur att det upptäcktes så hon inte kommit hem med ett bonusbarn ;-).
Vi hade i alla fall ett bonusbarn med oss hem men det var helt enligt planerna. Julia följde med hem. Hon hörde nog att det skulle serveras pannkakor så hon blev nog lite sugen.

När jag stekt 2 pannkakor kom Lilly och frågade om det var klart.
-Nja inte riktigt tyckte jag och tittade på det nästan tomma fatet.
Men Lilly pinnade snabbt iväg in till Molly och Julia och jag hörde henne säga:
-Kom nu alla flickorna. Det är mat.
Tror hon var hungrig ;-).

Jägarexamen utan King Cab?

När jag denna veckan har varit ute och kört på jobbet har jag gjort en väldigt stor upptäckt.
På i princip alla små grusvägar, grusfickor eller bara vid sidan om vägen står det mängder med King Cab-pickuper.
Och då har jag naturligtvis börjat funderat på detta. Ni som känner mig vet att den allra minsta sak kan börja funderas på och bli ganska stort. Ni som inte känner mig vet det nu också ;-).

Anledningen till att dom står där är att det just nu är älgjakt i Skåneland. Hur länge den pågår vet jag inte men jag kommer väl få reda på det när King Cabbarna försvinner från skogarna.
Men frågan är nu då om det är så att man måste ha en King Cab för att få jaga.

Vid intagningen till jägarexamen:
-Vad har du för bil?
-Jag har en Volvo kombi.
-Jag tror inte du är lämplig för att bli jägare.

I jakttornet:
-Har du sett att Kalle har en Ford.
-Nä, vad säger du? Allvarligt?
-Ja, allvarligt. Hur har dom kunnat släppa igenom honom egentligen. Vad tänker dom på?

Men man ska minsann inte underskatta en fin Ford ;-).

Vägbeskrivning på Google

Google har en sökfunktion så man kan söka vägbeskrivningar.
Jag har inte tänkt på det innan men det har säkert funnits länge.
Kanonbra ju. Eller hur?
Kollade vägbeskrivningen mellan hålan och Metropolen och den stämde alldeles perfekt.
Anledningen att jag kom in på detta var att jag läste på en statusrad på Facebook för en stund sedan.

“Gå in på Google.se och välj "kartor". Tryck på "vägbeskrivning". Skriv "Tokyo" i A och "New York" i B. Välj "hämta vägbeskrivning" Scrolla ner till punkt 21 i vägbeskrivningen.”

Har ni kollat?
Det kan vara bra att veta så man räknar med det i sin tidsplanering också ;-). För detta återkommer även i punkt 35.
Trevlig resa önskar jag :-).

Klarar jag verkligen detta?

Öppnade mejlen tidigare idag och den rasslade på eftersom jag missade kolla i morse.
Pling.
Där var den. Kallelsen till högskoleprovet.
Hjärtat tog några extra skutt när jag såg det. Öppnade och fick veta var jag skulle vara någonstans.
Jag får fjärilar i magen bara jag tänker på det. Vad har jag egentligen get mig in på.
Och tänk om det går till på detta viset ;-).
Nja, det tror jag nog inte men det är ändå spännande och skrämmande på samma gång.
Det är lite jobbigt också eftersom jag till och från börjat tvivla på att jag kommer klara av att läsa och det känns inte alls bra att göra det. Men jag står fast vid mitt beslut och sprider det mer så jag inte kan dra mig ur.
Det kan kanske vara så att jag tvivlar och känner mig osäker bara för att det är helt nytt territorium för min del. Jag vet vad jag har nu och det är en trygghet i sig själv även om det är som det är men jag vet inte vad jag får. Jag har inte kontrollen själv längre och det är lite skrämmande.
Men det ska göras.

Jag har ikväll suttit och blivit oroligt över detta med grundläggande behörighet. Börjat tvivla på mig själv att jag verkligen har det. Har varit ute på diverse sidor och läst och om jag, vännen och min kära vän fattar rätt så har jag det.
Skulle sedan räkna om mina avdammade sifferbetyg till någon jämförelsepoäng. Ja då kom nästa problem eftersom jag inte vet om alla ämnen ska räknas eller bara dom obligatoriska. Men fattar jag rätt så ska jag räkna alla och det tjänar jag på eftersom jag får upp mitt genomsnitt då eftersom jag har bra betyg i alla ämnes ämnen.
Men jag tänkte jag ska ringa till VHS imorgon så jag får svar på allt och så jag kan slappna av. För jag går ändå och är lite nervös att det ska bli något fel på grund av missuppfattning så jag inte kan läsa till hösten.
Men imorgon vet jag förhoppningsvis.

Anhörigutbildning i anhörigstödjande

Efter en donation, ganska stor kan jag tänka, till Röda Korset i Hålan har vi alla fått möjlighet till utbildning.
Och alla är vi inom hemtjänsten, boende, anhöriga, sjuksköterskor, paramedicinare, chefer, pro, frivilligorganisationer. Jag hoppas inte jag missade någon nu.
Donationen var öronmärkt för:
”Äldres välbefinnande i samhället”

Så idag har vi haft vår första dag i anhörigutbildningen i anhörigstödjande.
En dag som har gett otroligt mycket.
Att anhöriga är viktiga i vårt arbete vet man om men för att den anhöriga ska orka vårda måste vi vårda den anhöriga.
Och i stora drag, mycket stora drag vill jag poängtera, gör vi bäst det genom att låta den anhörige medverka. Se den anhörige. Fråga hur den anhörige mår.
Vår kommun är tydligen lite unik vad gäller att vård anhöriga. För vet ni? Det har kommit en lag att vi är skyldiga att ta hand om våra anhöriga också. Vi har kommit väldigt långt med det och redan nu finns det ett fåtal anhörigombud ute på ställena. Och kommunen har även tagit fram några etiska riktlinjer som är 4 grundpelare i hela arbetet.

T= Trygghet
O= Omsorg
R= Respekt
D= Delaktighet

Och har man detta i bagaget kommer man otroligt långt.

Vi har dessutom fått glädjen att träffa en otrolig föreläsare idag också.

Gunilla Matheny

Jag tror aldrig jag har träffat på en föreläsare som trollbundit mig så, som fått mig att tänka efter så mycket som jag gjort, som varit så skön att lyssna till.
Hon brinner verkligen för det hon gör och det gör också att hon får mig att tänka, fundera och reflektera över mitt jobb med dom anhöriga.
Jag kan tycka att jag involverar den anhörige men man kan göra det på så många fler sätt.

Samtidigt har hon gett oss redskap att kanske mer förstå varför en anhörig kanske kan vara otrevlig och snäsig och klanka ner på vad vi gör hon kära mamma. Att där ligger så mycket känslor bakom allt som man kanske inte tänker på. Skulkänslor över att inte längre klara ta hand om sin make, ångest över hur allt kommer att bli, skam, och sorg över att man kanske förlorar något man har haft är bara några få exempel. Exempel på kriser som dom kanske går igenom och om dom inte lyckas bearbeta detta då kan låsa sig i och detta kan då göra att “negativa” känslor kommer upp och “drabbar” oss vårdare.
Men vi måste komma ihåg att vad vi vårdare än gör så gör vi det för vårdtagarens bästa. Men detta kan också bli så fel även om vi menar så väl. Så det är så viktigt att den anhörige är involverad för att inte skapa dessa missuppfattningarna.
Vi vill bara väl och tänker på den anhörige när vi säger till denne att kanske sätta sig och ta en kopp kaffe i soffan medans vi hjälper maken. Men den anhörige vill kanske vara med när vi hjälper. Och vet ni? Gunilla fick mig att tänka till lite där. För den anhörige känner vår vårdtagare bäst. Hon vet vad han vill ha och vad han mår bra av. Hon kan visa oss hur vi ska ta i honom för att det inte ska göra ont eller hur man lättast hjälper honom till ståendes osv. Eller så vill hon kanske bara sitta med i rummet för att hon vet att han känner sig lugnare då.
Och vi som vårdare måste våga låta detta hända även om det kan vara svårt. För vi har vår proffision som kanske plötsligt får sig en törn för att en anhörig talar om hur vi ska göra. 
Men vi måste komma ihåg att vi är alla där för samma sak.
Att vår vårdtagare ska ha det bra och må bra.
Det vill den anhörige och det vill jag. 

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst känns det som. Men det är fruktansvärt mycket att ta in och framför allt bearbeta.
Tankarna har gått på högvarv sedan jag kom hem och jag känner mig ganska tung i huvudet nu.
Det kommer bli några veckor att smällt allt och vi kommer troligtvis ha heta diskussioner på jobbet när veckan är slut och alla har gått första dagen.

Och jag måste bara avsluta med att säga att har ni möjlighet att gå och lyssna på Gunilla så tveka inte. Ni kommer inte ångra er, jag lovar.

Lite poesi

OBS.
Känsliga läsare varnas. Är du känslig för snusk så hoppar du över detta inlägg och inväntar istället nästa.

Goda vänner är varje helg snälla mot oss eller snarare mot Rickard och skriver lite poesi till honom. Nu är inte denna poesi rent rumsrena men veckans lilla limerick är bara så bra. Den kommer bli svår att toppa.
Och jag måste bara bjuda på den.
Och åter igen. Gillar du inte snusk så sluta läsa NU.

Strand är en man, så snygger och grann.
När klockan slår tolv i Rickards hus, blir Rickard sugen på lite mus.
Rickard sin snopp vill ta fram, han anser ju även att den är grann. Men Nettan hon skriker och säger STOPP;
- Jag vill inte ha någon liten snopp!
Men Rickard skrattar glatt, och sin stora batong tar fatt.
Nettan fnittrar lite grann, ty hon vet att denna historien inte är sann.
Ty även om den egentligen är liten och sur, så tycker Nettan att den berikar hennes kultur!

Må väl, önskar Herrskapet i Sorkbydahl, stället där solen alltid skiner

Det är nog bara våra kära vänner som lyckas dra ihop en sådan fin limerick :-).

Bildregn från härlig höstdag

Jag är väl inte på något tipptopp humör idag precis.
Jag är grymt trött efter att ha sovit dåligt inatt och sedan upp tidigt för att köra Molly till simskolan. Kan ju vara därför inte humöret heller är på topp.

Vädret har varit underbart idag också. Sol och 6-7 grader ute. Så för att lätta upp kinket här hemma efter simningen tog jag tjejerna och gick runt sjön. Och jag hade förhoppningar att dom skulle sluta kinka och bråka men där bedrog jag mig.
Kändes som om dom hade vaxproppar stora som stearinljus ungefär.
Så det är bara att inse att det är en sådan dag idag. En dag när jag säger röd och dom propsar på blå. Jag säger mjölk och dom säger vatten. Jag säger banan och dom säger äpple. Ja ni förstår kanske vad jag menar.
Helt hopplöst ibland.

Hade kameran med mig och jag lyckades få några riktigt fina bilder.

Ibland är det inte lätt att posera när man är mer nyfiken på vad syrran gör vid sidan om :-).

Och om Lilly är svår att fota för att hon alltid rör på sig så är Molly svår för att hon nästan alltid vill göra grimaser. Sen har hennes vänsteröga en tendens att bli halvstängt av någon anledning. 
Men som sagt var så fick jag ändå några bra att välja på.

Där var så fint runt slinga idag.
Trädens skiftningar och en spegelblank sjö.
Jag letade efter riktigt röda träd men hittade inga i skogen.

  


Men här hemma in mot grannen visade det sig att vi hade en buske eller träd som fått röda blad. Inte det blodröda jag var ute efter men nästan. Lite rött blev det i alla fall.

Grillat är godast

Ja så var det detta med att vi blev bjudna på cirkus två dörrar ner i hallen igår.
Det är väldigt mycket uppvisningar nu som vi blir bjudna på.

Rockringar, konster och dans ingick i gårdagens uppvisning.
Och eftersom minstingen allt för ofta inte har kläder på sig, hon kommer säker bli naturist ;-), är det ibland väldigt svårt att hitta bra bilder som man kan lägga ut.

Idag kom pappa, Pia, Emelie och Johan ner för att fira Lilly.

Behöver jag säga att jag gjorde muffins ;-). Tror inte det. Blev vanliga apelsinmuffins idag för det var det jag hade hemma. Blev sådär. 
Äppelkaka blev det också. Och efter all äppelkaka som ätits den senaste veckan känns det lite som om man behöver ha lite uppehåll med det.

Och med strålande sol vad passar inte bättre än att längta efter sommar.

Och bäst kan man väl göra det genom att starta grillen och lägga på ett par karréer och bara njuta av den härliga doften.
Karré, en god gratäng och det var bara en kall öl som saknades. Men ölen gick frun bet på eftersom herrn gjort slut på dom sedan tidigare.
Men jag kan lova att det var gott. Underbart. Även om jag fick hoppa ölen.
Just till grillat och gratäng tycker jag det är riktigt gott med en kall öl. Annars dricker jag inte mycket.

Nu blir det nog mys med tjejerna en stund innan dom ska nattas. Sedan lär jag nog hamna framför tv:n och hoppas där finns något spännande. Vännen har gått bort till 5:an för att ta en bastu och då brukar det bli sent.

Tar Roland med mig och väntar på något spännande

Skulle laddat Pro-listan till Tradera ikväll.
Orkade inte.
Hamnade framför en film istället med en skål popcorn och en kall Cola.
Är så trött nu och känner mig helt slut i huvudet efter en dag med lönegranskning och godkännande.
Så nu tror jag att jag ska ta med mig Roland och lägga mig och hoppas att det händer något riktigt spännande.
Ja boken om Revolvermannen och det Svarta tornet, inget annat.
Vi höres imorgon när jag har lite bättre go. Då kan jag berätta om en liten cirkus jag blev bjuden på idag. Två dörrar ner i hallen ;-).

Var går gränsen över vad som är acceptabelt att skriva?

Ibland funderar man på om man har något privatliv alls.
Att man som privatperson inte kan skriva vad som helst utan en risk att bli granskad av till exempel sin arbetsgivare och med risk att få sparken.
Vad tycker jag om det egentligen?

Jag känner mig väldigt tudelad i denna fråga faktiskt.
Jag förstår naturligtvis att man inte kan skriva vad som helst men vad jag gör på min fritid speglar inte hur jag är i mitt arbetsliv.
Om det skulle komma ut en bild på mig där jag är stupfull och däckat någonstans och min arbetsgivare skulle se denna och sedan tycka att henne får vi nog skicka på någon alkoholavvänjning. Då blir det väldigt fel eftersom jag då kanske har spårat ut den gången men jag dricker kanske 2 gånger om året så varför skulle jag då behöva en avvänjning för att en sådan bild skulle komma ut? Nu finns det inga sådan bilder men ni förstår kanske lite vad jag menar. Det speglar absolut ingen om hur jag är i arbetslivet.

Att man skriver gnällinlägg händer ju också.
Att det finns stress på grund av nerdragningar är ingen hemlighet och hur man mår av det behöver komma fram. För den delen svartmålar jag inte min arbetsgivare.
Gränsen går väl i så fall vid personangrepp kan jag tycka. Kastar jag en massa skit över till exempel min chef men inte kan stå för det i verkligheten då är jag ute och cyklar.

Och att vissa proffisioner håller sin tystnadsplikt skulle man inte ens behöva ta upp. Men när det finns läkare som bloggar om sina patienter eller lärare som skriver om sina elever då har det naturligtvis gått för långt.
Att en barnskötare skriver att han ska våldta några flickor på jobbet som skoj till sina kamrater. Då har det gått för långt.
Att en barnskötare har en mössa som det står “Pornstar” på sig på sin profilbild på Facebook. Det kan jag tycka är lite väl starkt att ge sparken för. Om det nu skulle visa sig att han var det så är det väl inget som skulle skada verken arbetsgivaren eller barnen. Finns nog många som har fler än ett jobb.

Det är minsann inte lätt att dra gränsen vad som är acceptabelt eller inte.
Men man får väl försöka använda sitt sunda förnuft.

Artikeln kan du läsa HÄR.

Tävling med Alpnaering

Sprang på en tävling där man kunde vinna tre kryddor från Alpnaering. Och eftersom jag är ett stort fan av dessa kryddor så kan jag ju inte bara låta den gå mig förbi. Jag gillar den intensiva smaken och att kryddorna är väldigt dryga. Har man börjat med deras Tacokrydda så smakar “vanlig” krydda som köps i påsar bara salt och konstgjort.
Har ni inte provat dom så rekommenderar jag dom stark. (Nu blev det lite gratisreklam också ;-)).

Så jag är med och tävlar om dessa tre kryddor hos
En kopp kaffe

Bland tiggare och rymlingar

Det har minsann hänt lite saker idag.

Mamma har varit på besök idag så här har varit full rulle hela dagen. Barn, hundar och några katter plus en och en annan mamma också förstås.
Dagen har väl mest bestått i kaffedrickande, skvaller och mat. Alltså som en helt vanlig dag när mamma är här.
Hel ungsbakad lax med päror, ärtor och sås. Det gick faktiskt 1 1/2 lax innan alla magar var ordentligt fulla.

Efter fikat tyckte nog mamma synd om hundarna så hon bjöd dom på resterna av fikat. Med sked dessutom. Och alla tre vovsingarna satt snällt och väntade på sin tur. En sked till dig, en sked till dig och en sked till dig ;-). Små, eller stora, tiggare.

En av kattungarna, Elsa, har lyckats ta sig ut idag också och vi kunde inte hitta henne. Kändes inte alls bra. Kära maken kom hem och lyckas få fram henne från under altanen med en gång. Vi vill ju bli av med dom men absolut inte på detta viset så det var skönt när han kom in med henne.
(Elsa hette tidigare Tyra men vi fick byta för Molly kunde inte säga det utan det blev Ture hela tiden. Så för att inte göra henne osäker på sitt köntillhörighet bytte vi istället ;-)).

Nu ligger tjejerna. Trötta och nöjda över en lekfull dag.
Molly ropade precis på Rickard att hon ville ha dörren öppen.
-Jag vill ha lite öppet för jag rymmer aldrig.
Vet inte om det är därför hon tror att hon har dörren stängd. För att inte rymma ;-).

Lovis, före detta Ester, hade idag också hittat en ny sovplats. Hon har lyckats, fråga mig inte hur, ta sig upp på handduksställningen och lag sig skönt tillrätta i ett litet veck. Så sött.

Nu blir det lite film.
Ha en skön kväll.

Lex Sarah och Lex Maria

Vi hade en kort genomgång av Lex Sarah och Lex Maria igår på jobbet. Det var i och för sig bara jag och en arbetskamrat från gruppen.

Och om man går till Lex Sarah så är det minsann inte lätt att vet när det blir en Lex.
För vi har även en Fel och Brister som sak skrivas om det görs några fel eller misstag. Och vi försökte utröna var gränsen gå men det är riktigt svårt.

Om man bara drar en påhittad grej.
Jag kanske tycker att någon har gjort ett dåligt bemötande mot en vårdtagare. Då finns det en ruta för detta på Fel och Brister att kryssa i och sedan kan man då skriva i och berätta om händelsen.
Men sedan ska man alltid anmäla till Sarah om man anser att vårdtagaren råkat ut för kränkande bemötande. Och jag kan anse att ett dåligt bemötande alltid är kränkande för en vårdtagare.
Fast sen samtidigt så ska jag alltid utgå ifrån vad jag tycker i Sarah. Och det är kanske det som blir så svårt eftersom det inte finns några fasta tillfällen eftersom jag kanske kan tycka att det är en Sarah medans någon annan kanske hade tyckt att det var en Fel och Brister.

En Lex Sarah är tydligen en offentlig handling efter att man har avpersonifierat vårdtagaren. Och det är väl detta som gör att medierna är så snabba att skriva om dessa anmälningar. För medierna är så jäkla snabba på att kabla ut anmälningar som ligger under utredning medans dom sedan struntar i att följa upp. För det var som utbildaren sa. Att dom flesta anmälningar leder till något positivt eftersom man då ser över rutiner och dylikt. Men det finns kanske inget nyhetsvärde i det när det inte kan chock hur alla behandlar äldre. För det är det dom verkar vilja göra. Men jag tror medierna gottar sig i att svartmåla den svenska äldreomsorgen.
Och dom flesta anmälningarna gäller oftast inte en enskild person, även om det naturligtvis förekommer, utan där är oftast rutiner i till exempel en grupp.

Om man sedan tar en Lex Maria så är det betydligt lättare för vår del. Vi skriver en avvikelse på händelsen och lämnar denna till sjuksköterskan. Sen är det upp till sjuksköterskan att tillsammans med MAS (medicinskt ansvarig sjuksköterska) göra en bedömning om det är en Lex eller inte. Så den behöver vi inte fundera på om det är eller inte.

Lagar är krångligt.

Bloglovin´

Du har väl inte missat att du kan följa mig med

Bloglovin´

Nobelpriset i Medicin till IVF-behandlingens fader?

Nobelpristagaren i medicin presenteras senare idag.
Men enligt källor som Svenska Dagbladet har, som Aftonbladet publicerar, så har det läckt ut redan.
Och priset skulle i så fall gå till:

Robert Edwards, provrörsbefruktningens fader.

Nu kan jag inte gå i god för att det stämmer eftersom det inte blir offentligt förrän halv 12 idag MEN jag hoppas det stämmer.

För en sådan fantastik upptäck, att man kan “göra” barn utanför kroppen, är värd att belönas.
Att miljontals föräldrar har fått uppleva lyckan att just få uppleva att bli föräldrar är fantastiskt.

Jag kan bara gå till oss själva.
Utan denna hjälp hade Molly aldrig funnits idag. Att man som par utsätter sig för dessa hårda prövningar både psykiskt och för kvinnans del fysiskt kan bara förklara hur stor en barnlängtan kan vara. Att den ena systern, svägerskan och kompisen efter den andra får barn på barn och man själv står vid sidan om är fruktansvärt. Den konstiga känslan att man samtidigt tyckte att allt var så orättvist att 2:a eller 3:dje barnet var på väg för dom som man samtidigt glädjes för dom. Det är väldigt svårt att förklara men det höll verkligen på att dra sönder en inne från.
Jag är så otroligt tacksam för personalen på Curakliniken i Malmö för all hjälp och stöttning vi fick. Hur dom snällt svarade på alla våra konstiga frågor utan att lyfta på ögonbrynen, hur dom tröstade vid alla gråtattacker, hur dom stöttade vid glädjefnatten som kom efter.
När vi efter 9 års väntan och 3 försök fick se en liten räka på ultraljudsskärmen med ett tickande hjärta. Glädjen går faktiskt inte att beskriva. Och till slut var den lilla väldigt svår att se efter att tårarna av glädje bara rann på oss båda. Att där, inbäddad i mig, låg nu början på ett litet liv och det allt på grund av denna teknik.
Och detta är bara våra känslor.
Nobelpriset kommer han att få, om det nu stämmer, på grund av tekniken men jag ville bara förklara lite utifrån vår syn och tacksamhet som det innebär.

Sedan 1978 när första barnet, Louise, kom till världen finns det nu ca 4 miljoner barn som kommit till oss med hjälp av IVF.
I Sverige födds ca 2000 barn varje år som har fått hjälp med IVF. Man räknar dessutom med att mellan 10-15% av befolkningen är ofrivilligt barnlösa. Och av dessa är det bara ca hälften som söker hjälp till IVF. 

HÄR kan du läsa hur en IVF-behandling går till.

Solomon Kane

Vi har precis tittat på en film, uppkurade i soffan med en skål äppelkaka. Gottigt även idag :-).

Vi såg Solomon Kane.

 
Handlar om en före detta legosoldat i 1500-talets England som sålt sin själ till djävulen. Men någonstans på vägen vill han sedan bli hederlig och väljer att gå i kloster. Och han blir sedan vapenvägrare och anti-våld. Allt med djävulen flåsandes i nacken och som bara väntar på att han ska välja fel väg igen.

Kan väl säga att det var en mycket blodig film men jag tyckte ändå den var bra.
Jag blev helt tagen i alla dom otroligt vackra bilderna och sättet den var filmad på. Den var riktigt fin.
Jag brukar nog inte lägga märke till sådant men denna gick inte att undvika det i. Så alla vackra bilder tog bort mycket av blodigheten.
En film värd att se bara för att få se just alla fina vinklar och bilder.
Annars var den sådär.

Lillys kalas och lite simskola

Gårdagen var ganska stressig. Trodde vi skulle klara allt med bravur men det var precis vi hann.
Det tar faktiskt lite tid att gör 3 äppelkakor och sedan allt annat som skulle ordnas.
Men det blev bra till slut ändå.

Jag var lite orolig över att inte pajerna skulle räcka men när kvällen var slut hade vi en hel över plus nästan halva av den lilla som var laktosfri. Så jag funderar på vilken man skulle kunna bjuda på fika idag :-).

En nöjd födelsedagstjej som kopplar av med lite godis när gästerna gått.

Molly som lagt till med en typiskt fjortis-pose.
Kisa lite med ögonen och pruta mycket med munnen.

Idag var det åter dags för lite simning för Mollys del. Hon tycker det är jätteroligt. Och även i detta så märker man att hon gärna vill ha ledarna uppmärksamhet och beröm. Är precis likadant både på gympan och fotbollen.

Lugnet före stormen.

  

Dom skulle ta sig fram och tillbaka i bassängen sedan skulle dom göra likadant fast blåsandes på en liten boll.
Molly är väldigt snabb. Hon ligger nästan först hela tiden. Det är hon och en annan tjej som ligger först.

Idag skulle dom dessutom öva på att ta sig fram liggandes på rygg.

Nu får vi nog ta oss i kragen och gå ut en runda. Det blåser ute och ser allmänt höstligt ut men solen är i alla fall framme.

Säkra ställen och Lillys födelsedagsfika

Vi är helt otroliga på att lägga saker på säkra platser.
Det är ju bra kan man tycka men problemet är att dessa säkra platser verkar variera så i slutendan hittar vi inte det själva heller.

Vi har lagts Lillys dopskedar på ett säkert ställe och kan inte komma på var detta säkra stället är. Själva dopskeden hittade vi men dom andra två ligger tydligen på andra säkra ställen.
Jag var 99% säker på var dom var men tydligen hade jag fel.
Det är så typiskt oss. Istället för att samla alla sådana viktiga saker och lägga på samma ställe, ALLTID, så bli det såhär istället. Vi kommer hitta dom men det är så irriterande nu när man inte kan leta igenom garderoberna för att tjejerna sover.

Lillys födelsedagsfika.

 

Nu sover dom sött och Lilly verkar vara nöjd med sin dag. Men jag tror att hon ser framemot kalaset imorgon då hon kommer att få mer paket. 

Nu ska snart mamman och pappan ta kväll och gå ner och njuta av en varm och härlig bastu.

Nettans chokladmuffins/cupecakes med apelsinsmak

Vi ska bara fira Lilly imorgon med lite fika. Sen fyller Molly och Rickard år i slutet av månaden så då bjuder vi på riktigt kalas då. För tjejernas del tror jag inte det spelar någon roll om det bara blir fika eller om det blir mat också. Vi har gjort så alla åren tror jag och det känns bar. Jag vill inte skjuta upp så Lilly får vänta en hel månad nästan och på detta viset får hon ändå ett kalas som är bara för henne.

Jag har ägnat förmiddagen åt tvätt och bak.
Och även ett gräl med Lilly har hunnits med. Hon skulle nämligen inte ha verken byxor eller tröja på sig när vi skulle hämta Molly på skolan. Lyckades få på henne byxorna och var i princip färdig att dra på henne enbart jackan och bära ut henne i bilen. För hon skulle ju inte följa med heller. Hon skulle minsann vara hemma själv. Men när jag började ta på mig skorna så ångrade hon sig och hon ville naturligtvis följa med men även ha tröjan på sig. Så det var himla skönt att jag slapp bära ut en skrikandes Lilly i bilen.

jag har gjort lite muffins till kalaset imorgon. Har försökt komma på någon spännande smak men det slutade med choklad med apelsin. Och dom blev riktigt smarriga för jag och Lilly delade en och smakade.

Nettans chokladmuffins/cupecakes med apelsinsmak
(ca 12 stora eller 16 små)

100 g smör
2 ägg
1,5 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 dl mjölk
1 apelsin, skalet + saft från halva
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
3 msk kakao
1 nypa salt
1/2 pkt mörk choklad med apelsinsmak, grovhackad

Sätt ugnen på 200 grader varmluft eller 225 grader på vanlig.
Vispa ägg, socker och vaniljsocker poröst.
Rör ner smält smör, mjölk och apelsinskal + saft.
Blanda mjöl, bakpulver, kakao och salt och rör sedan ner i smeten.
Placera ut muffinsformar i en muffinsplåt och fyll till lite mer än hälften. Grädda i mitten av ugnen i ca 10 minuter.

Jag vet att dom nästan ser ut som alla andra muffins jag gjort men dessa var riktigt goda. Jag har dragit ner på kakao för att göra dom lite mer barnvänliga annars hade jag nog kunnat ta 1-2 msk till för att få den härligt intensiv chokladsmaken.
Får väl hoppas att dom blir omtyckta imorgon också och att dom inte hinner bli allt för torra till dess. Men jag hinner inte göra all fika imorgon så därför fick jag göra dom idag.

Lilly 3 år

Jaha då var det dags igen.
Lägga 1 år till på hyllan. Ett år som bara försvunnit i en rasandes fart.
Jag pratar naturligtvis om Lilly. För idag 9:05 blev min lillskrutta 3 år.

 
Jag kan inte fatta att det är 3 år sedan jag stod där i hallen och skulle åka in för att äntligen få träffa den vilda krabaten i magen. Jag var så nervös och jag kan tänka mig att det är därför jag ser så sammanbiten ut.

För vild var hon i magen. Hon rumstrerade till och med om när dom plockade ut henne.
Men till slut fick vi ändå träffa henne.

Och det fick även en mycket stolt storasyster som plötsligt över en natt bara blev sådär väldigt stor.

  
Och det visade sig att denna lilla skrutta var en lika glad och nöjd prick som syrran varit när hon var bebis.

 

1-årskalaset med tårta.
Denna lilla tjejen kunde inte gå utan hon sprang hela tiden. Hon hade inte någon första eller andra växel utan hon la i 4:an med en gång och drog iväg.

2-årsdagen.
Denna lilla tjejen var inte speciellt pratglad. Nickade mest och m:ade. Vi var lite oroligt men vännen hade varit likadan när han var lite.

Och nu har hon hunnit bli en liten 3-åring.
En 3-åring som har en vilja av järn, vilket inte alltid föräldrarna tycker är så positivt ;-).
En 3-åring som konstant pratar, så oron vi hade för 1 år sedan är borta. Frågar hela tiden:
-Vad är det?
-Vad gör du?
-Varför gör du så?
Osv, osv, osv, osv ;-). Listan kan bli hur lång som helst över fraser som ständigt frågas.
En 3-åring som är helt tokig i frukt och speciellt bananer och skulle kunna äta detta dygnet runt känns det som om nu inte vi hade stoppat henne.

♥ Grattis älskade barn på din dag ♥ 

2007 och 2008

2009 och 2010