Låt mig hylla dessa Zip-påsar. Jag vet inte riktigt hur jag klarade mig utan dem tidigare faktiskt. De är perfekta till i princip allting.
Schampo, frukt, sladdar, använda muggar, blöta badkläder och annat ting och tang som man behöver ha med sig.
Helt enkelt genialt.
Vad använder du dem till?
Efter att vi sett lite sexiga poliser (finns tydligen även här i Oslo) som vaktade lite fredspristagare, som jag övrigt missade eftersom jag stod och hade ett allvarligt samtal med en okänd norska om den norska nobelstiftelsen, gick vi Karl Johan ner. Bland julbodar och skrattande skridskoåkande barn gick vi och insöp julstämning i det nästan infria Oslo.
Ja sen träffade jag tomten också och jag försäkrade honom att jag varit en snäll flicka. I alla fall emellanåt.
Nu är det bara att vänta in att båten ska tuffa iväg hemåt. Om jag här förstått det rätt så är det tydligen ordentligt kaos med snö. Får väl se om vi kommer hem i morgon då.
Får väl berätta mer när jag inte bara kan mobilblogga.
Efter lite turer sitter vi äntligen i hytten med en vars en värmande glögg. I korridoren strömmar julmusik. Ganska mysigt, i alla fall än så länge. Ja, jag har stoppat i mig en Postafen också för säkerhets skull.
Det blev lite förseningar i Metropolen så vi fick ta det tåget som jag ratade från början. Men nu kan jag slappna av. Nu ska jag stressa av och bara njuta.
Lilly följde med mig och duschade. Hon studerade mig när jag stod naken och jag såg hennes funderarrynka mellan ögonen.
-Mamma du har stora tuttar men varför böjer de sig ner. De tittar ju i golvet. Mina är bara små sa hon och nöp ihop som för att visa att hon faktiskt hade något.
På en bråkdel av en sekund hade jag gått från tanken med mina svalor som häckar till trötta svanar som letar mat. Men det är väl som de säger. Varje ålder har sin charm.
Nu ska snart barnvakten installeras. Så snart kommer här att vara två vakthundar istället får bara Tuben. Känns ganska skönt att veta. Skitnervös som vanligt och inte har det blivit bättre om att det faktiskt ska komma in ett riktigt oväder som ger riktiga vågor. Postafen nerpackat – check. Var är vädergudarna när jag behöver dem.
Bon voyage till oss.
Vi fick passa på att hjälpa tomten idag. Tydligen hade en massa andra samma tanke för det var hjälpredor precis överallt i alla affärer. Men vi ordnade det vi skulle ordna efter många timmar.
Jo men det är väl bra att man kan helgardera sig. Måste vara spännande att öppna när man kommer hem. Har man vunnit storvinsten eller dragit en nit?
Ja så var vi ute efter en ny gran också. Jag har dock inte bestämt mig för vad jag tycker om den som stod på hyllan. Men med tanke på hur fast jag är i traditionerna till jul så tror jag att jag dissar den. Men det fanns ändå inga kvar så några måste ha hissat den. Det blev ingen grön gran heller för de var otroligt fula och plastiga. Så det blir till att kämpa sig fram i vår i år igen. Se hur många grenar som ger med sig. Men vi slipper i alla fall barr fram till midsommar.
9 grader kallt och Molly suckar över att behöva ta på sig strumpor.
Jag lägger ner dem och tar med istället sa hon när jag gav sockarna till henne. Jag spände blicken i henne och meddelade snällt att det enda sättet hon skulle ta dem med sig var på fötterna. Ja, hon suckade igen med ett Men mamma då, och satt sedan snällt på sig dem.
Så medan jag och kära maken går rundor med vanliga strumpor och raggsockar springer hon runt barfota. Ja och den lilla springer omkring i bara trosor eftersom kläderna åker av ganska snabbt efter hemkomst och ligger sedan i en hög där hon klev ur dem.
Jag funderar på när man började bli så jäkla frusen. Det borde inte komma med åldern eftersom späcket ökat med den samma. Ingen mer analys på det tror jag.
Men barfota. Allvarligt. Hyyyy.
På söndag drar jag och kära maken utomlands. Dock inte till några varmare breddgrader utan till våra kära grannar i väst.
Så på söndag eftermiddag tar vi das båt från Köpenhamn till Oslo. Det verkar vara lugnt vatten men jag kan nog garantera att vi ska ordna lite vågor och gungande skepp. Vi är nämligen helt allena, han och jag, några drinkar och en hytt. Let´s rock the World all night long.
Nu är jag så sådär tudelad över detta. Inte att komma iväg själva för det längtar jag efter utan att vi måste ta oss ner till Köpenhamn med tåg. Resa kollektivt och jag är inte den bästa kombinationen. Det kan vara så att jag blir väldigt stirrig och framföralla orolig att vi inte ska komma i tid. Och denna gången är det verkligen väsentligt att vi kommer i tid får jag har svårt att tro att båten väntar in oss.
“Vi ber om ursäkt men vi väntar in Frugan och Kära maken. De kommer med tåg från Sverige och det vet vi alla hur tåg och vinter fungerar där. Så för att inte förstöra deras lilla tipp där de kommer att vara höga på varandra så väntar vi snällt in dem. Vi kommer att bjuda alla på en drink som tack för att ni förstår deras dilemma. Tack. Slut på meddelande”
Yeah right.
Vi har två timmar till godo till incheckningen när tågen ska vara framme men jag är redan nu skitnervös att det ska bli strul med förseningar. Snön kunde ju faktiskt väntat in oss så jag hade sluppit att få ont i magen av detta. Då hade jag bara behövt vara normalt orolig och inte skitnervös. Det blev inte bättre av att jag gick över bron på stationen i Metropolen igår och såg att det var en massa inställda tåg till Köpenhamn.
Men det ska nog bli bra detta ska ni se. Bara frun kan lugna sig lite.
Jag: Var snäll och sitt inte och snurra på ditt glas
Lilly: Jag snurrar bara lite.
Jag: Var snälla att sluta med det så du inte spiller ut yoghurten.
Lilly: Jag spiller inte ut den mamma.
Lilly: Hoppsan, jag tappade den.
Jag: Pip, pip, pip, pip. Pip, pip, pip.
Vet ni hur mycket yoghurt det finns i en liten mugg? Tillräckligt för att “vita” ner hela hennes ena ben, stol och golv. Hon hade en liten pikant doft av päron över sig när jag torkade och torkade. Det hade varit lättare med duschen men jag får väl skylla på att det är tidig morgon.
Kallt kaffe är ingen höjdare.
Lilly: Varför är ditt kaffe kallt?
Jag: (Hmf). Jag hann ju inte dricka det med en gång eftersom jag fick torka yoghurt.
Lilly: Jaha.
Sedan hopplastudsade hon iväg som om det var vilken morgon som helst. Har jag sagt att jag inte gillar mornar?
Jag vet inte om jag ska bli orolig.
Kära maken någon gång på 70-talet att döma på tröjan och skärpet, åldern kan också vara en avslöjande ledtråd.
Lilly x 3.
När jag såg kära maken så såg jag Lilly med en gång. Det kan hända att jag blir lite orolig. Jag vill ju inte hon ska bli manhaftig ;-).
Upptäckte ikväll en oupptäckt talang hos Molly.
Hon brukar sitta på datorn och titta på en massa kinesiska youtube-klipp. Jag vet inte om det är Manga eller om det bara är liknande men det är ofta de olika klippen går.
Ikväll kom hon med sitt block, satt sig framför datorn och började rita. Och det blev riktigt bra. Jag frågade om hon hade ritat dessa innan men det hade hon inte. Hon har kanske ärvt den lilla konstnärsådran jag har fast hon klarar av att göra annat än äppel, bananer och apelsiner i blyerts.
Så bara ett litet tips, hint, vink, ledtråd, upplysning till någon som behöver köpa julklapp till henne. Jag tror det finns sådan där Hur man ritar Manga. Jag tror faktiskt det hade kunnat varit något för henne.
Alltså jag vill inte på något vis verka kaxig, bitchig eller näsan-i-vädret-aktig.
Men det brinner fasen i min kamin. Äkta eld på äkta pinnar. Utan svordomar, tårar och upprördhet.
Kära make, jag lovar på heder och samvete att jag själv har gjort det så du behöver inte söka genom garderoberna efter en gömd älskare.
Så nu ska jag bara komma ihåg hur kaminen from hell gjorde när den tog emot mina gåvor.
Det kan hända att jag är lite stolt just nu.
En patientförening är enligt mig precis vad det låter som. En förening som har ett speciellt syfte för sina medlemmar. Självklart, eller hur? Det borde man inte ha någon högre utbildning för att förstå.
Så det som gör mig så jäkla förbannad och helt oförstående är då hur man vill stänga ute en förening som finns till för att hjälpa och stötta sina medlemmar.
Jag läste på Barnlängtans facebook-sida att ReproduktionsMedicinskCentrum, RMC, i Linköping inte vill ha deras information på kliniken. Detta är för mig helt obegripligt. Att som företag ena stunden vill hjälpa sina “kunder” att bli föräldrar men inte ge dem möjlighet att söka upp en förening som kan stötta dem med egna medlemmar som många har varit i samma situation.
Att vara den som behöver hjälp är mycket utlämnande och fruktansvärt jobbigt. Och att lätt “springa” på information som kan erbjuda stöd underlättar en hel del i denna utlämnande situation.
Jag hittade mycket av den stöttningen på nätet men det var efter att vi fått positivt besked. För egen del hade jag uppskattat om jag hade haft möjlighet att ventilera med andra som befunnit sig i samma situation. För hur bra stöd man har från sin läkare så behöver man hitta det där stödet utanför.
Vi gick inte i Linköping utan i Malmö. Barnlängtan fanns inte då men det fanns andra men tyvärr hörde man inte talas om dem förrän efteråt.
Det stödet jag själv önskar att jag hade utifrån försöker jag ständigt vara mot andra som jag stöter på på nätet eller i verkliga livet. När man känner sig som den ensammaste i världen i sin situation är det skönt att få några rader från någon annan. Jag försöker att finnas där för de jag stöter på för att visa att de inte är ensamma.
Jag kommer aldrig glömma hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Jag kommer aldrig glömma hur den där längtan känns. Jag kommer alltid att stötta andra i sin kamp på det lilla vis jag kan genom att finnas där.
Så jag kan inte för mitt liv förstå hur man som professionell i en bransch som är så känslig kan säga att det inte finns något en patientförening kan göra för deras “kunder” just där. Helt obegripligt och så kallt. Jag hoppas att de på något vis får upp ögonen för vad de gör mot personer som kanske bara vill ha en broschyr i handen som de har möjlighet att läsa när så mycket annan information har ramlat ner på rätt ställe. Att då kunna ha möjlighet att lätt kunna hitta stöttning är ganska skönt. Inga funderingar hur man kan hitta andra och var man kan vända sig.
Nej, det är helt obegripligt hur man vill stänga ute det.
Med anledning av mitt julkalendern-dilemma så fick jag lösningen av Katarina.
“katarina sa...
en rött fint sidenband sätts fast med ett rött häftstift i väggen.. i den andra änden sitter en juligt fin klädnypa o där i den sätter man kalendern .. en egen plats julig o fin bara att ta bort sen :)”
Nu blev det visserligen inget rött häftstift eller röd klädnypa men bandet är rött.
Ja men tjenar. Kolla vad tjusigt det blev. Lilly tittade med stora, beundrande ögon när jag hängde upp den och verkade lite imponerad av sin mamma. Det kändes lite pinsamt att inte kunna komma på en sådan enkel lösning själv men helt ärligt talade jag inte om det för henne.
Så nu vet jag var adventskalendern ska vara någonstans och det ser ganska trevligt ut måste jag säga. Tack Katarina 
Dagens i-problem.
Adventskalendern brukar stå på tv:n. Hur gör man nu när man har en sådan där fancy platt-tv? Det fungera väldigt dåligt att ha kalendern på den. Den glider liksom bakom. Och en adventskalender ska ju stå på tv:n. Det är lite av traditionen. Något att fundera på 
Jo men visst. 3 december och nu har vi extremkyla med –12 grader.
3 december och vi har nog ett vitt vinterland med snökaos i hela landet.
Och ännu en gång verkar många vara helt tagna på sängen av att vintern kommer. Det är liksom ingen nyhet att vi kan ha vinter i december men mycket snö och hala vägar. Och ändå saknar många vinterdäck, det vill säga på bilen för de ligger säkert i garaget.
Varje år när det börjar blir kallt ute börjar jag förbereda kära maken på att att jag vill ha mina däck på (jo jag vet, sådan jämställhet har vi) och han vill vänta lite. Det brukar bli en kompromiss att jag kan vänta lite och han får göra det tidigare än han hade tänkt. Men jag har också mina däck på när den första hoppsan-det-kom-snö förskräckelsen lamslår landet.
Varför är man inte mer rädd och sig själv och andra? Vi bor liksom på den norra delen av jordklotet vilket innebär att vi inte har sol och varmt året om. Vi bor för fasen i Sverige där vi har fyra årstider. Ja, visst är Sverige långt men när ska alla inse att det är ingen garanti att vi här nere i södern har halkfria, bara vägar fram till februari.
Nej, jag fattar faktiskt inte varför det ska vara så svårt att förstå att vintern kommer. Ja, på olika tidpunkter men det är väl himla dumt att sitta där med skägget i brevlådan och inse att det tydligen var igår.
Lite som att slänga sig i det djupa vattnet och fundera på att det kanske hade varit bra att lära sig simma någon gång.
Funderingar på det?
Vad gör man inte för en elefant som har en trasig hals. Självklart leker man doktor. Kära maken verkar tror jag har denna ställningen ibland trots att jag bara är en simpel undersköterska så ikväll var det liksom upp till bevis.
Nål och tråd och sedan var det bara att börja sätta suturerna.
Det var en duktig patient jag hade att göra med. Väldigt medgörlig. Det kan hända att den var lite avtrubbad efter att den lilla ägarinnan daskat den i golvet några gånger. Ja detta var mellan frivolterna i luften den var tvungen att göra. Så det kan hända att den helt enkelt var off.
Mr. Elefant, jag gjorde så gott jag kunde men jag är rädd att det kommer att bli ett bestående ärr.
Jag tror dock inte mina strumpor har samma tur. Jag har en känsla av att de är utom all räddning. Inte ens en specialist hade kunna rädda dem.
Finn ett fel.
Förstår inte Kung Bore piken när vi fortfarande har badbollarna liggandes på altanen. Man kan ju inte bada när det kommit säker 20-30 centimeter snö. Kung Bore borde gå en charmkurs tror jag för mig charmar han inte någon stans.
Sedan har vi samma problem som alla tidigare år. Hur i helsike får man de där stjärnorna att hänga rakt. Vrider, vänder, svordomar, vänder, drar, vrider och en massa svordomar. Häng snett då men jag kommer att ge dig onda ögat hela vintern.
Trevlig första advent.
Detaljer, detaljer, detaljer. Dessa finns runt oss på allting om vi bara tar oss tid att titta. Men även om det finns där så är de minsann inte så lätta att fånga. Inte på något bra vis i alla fall. Man jag fastnade för en flaska öl som stod här hemma som jag började experimentera med. Ljuset blev inte det bästa men jag fastnade ändå för vad helheten gör.
Veckans triss är den 200:de omgången och även en tävling där man kan vinna presentkort från Coolstuff.
Fler detaljerade trissar hittar du HÄR
Jag tittade i fönsterkarmen och funderade vad det var som inte riktigt stämde.
Odlingar, odlingar, odlingar. Men nej, vänta nu lite. Det är ju fel namn på barnet som blivit odlad i skål ;-). Det är ju inte Lilly som är IVF. Jag kunder inte låta bli att fnissa åt min fyndighet.
Men annars är jag fullt normal.
Jo men visst. Det börjar lacka mot jul har jag hört.
Så nu är det kanske dags att börja fundera på lite julklappar men samtidigt är det ju gott om tid. Varför stressa upp sig?
Så nu är det kanske dags att baka lite pepparkakor, mandelmusslor och lussekatter men jag vet inte riktigt när det blir av. Jag har, som varje år, varit duktig och köpt både mandelmassa till musslorna och lussekatterna och jag har köpt lite saffran till bak. För varje år köper jag på mig lite saffran när den är billig för varje år ska jag baka både dubbla och trippla satser med lussekatter samt en massa andra saffranskakor, saffransskorpor och annat som smakar saffran. Så jag la mina två nyinköpta kuvert men saffran till högen med fem kuvert som redan låg där. Det brukar aldrig bli som jag har tänkt mig. Men varför stressa upp sig?
För är det något jag tagit lärdom av mig själv de senaste åren så är det att stress lönar sig inte. Jag mår bara dåligt över det så jag försöker helt enkelt att tänka på att inte stressa upp så mycket som det gå.
För det är så för min del att jag har kommit på att julen hänger inte på om jag har bakat pepparkakor, lussekatter, gjort sillinläggningar och en massa julgodis. Det är självklart skitgott men julen kommer liksom ändå oavsett om vi stressar rundor eller tar det lugnt.
Så min filosofi är helt enkelt att då kan jag lika gärna försöka ta det lugnt. De bak jag hinner med är bara bonus. Självklart blir det pepparkakor med barnen men för vår del spelar det ingen roll om det blir innan eller efter lucia. Det är liksom bara att det får göra det. Men jag tänker fasen inte stressa upp mig för det.
Sen är problemet att hålla lugnet när många andra verkar ha sådan stress över vad de ska göra och hinna med. Men jag försöker kränga på mig den där teflondräkten och låta det rinna av. Inte alltid så lätt men det är mitt mål.
Så operation jullugn börjar nu.
